Diabetesdilemmat
”Han hör och svarar mig” (Barnens sidor, Nordstjärnan, mars 1991, s. B5).
Joes syster Sariah var sjuk. Inte sjuk som när man hostar eller har ont i magen. Mamma och pappa sa att hon kanske hade diabetes.
Joe visste inte vad diabetes var, men det lät skrämmande. Pappa och mamma förklarade att det är när kroppen har svårt att använda sockret i maten man äter. Sariah skulle behöva vara på sjukhuset i några dagar för att få veta om hon hade diabetes.
Ibland gick Sariah Joe på nerverna. Hon försökte leka med hans vänner. En gång slarvade hon till och med bort hans spelkontroll. Men han älskade henne ändå jättemycket. Jag vill inte att hon ska vara sjuk, tänkte han och fick tårar i ögonen.
Joes systrar hjälpte Sariah att göra sig klar för sjukhuset. Mary tog fram Sariahs ryggsäck. Hannah lade ner hennes pyjamas. Lilly lade ner en gosig filt. Joe ville också hjälpa till, men han visste inte hur.
Snart hade Sariah packat klart.
”Vi ber en bön innan vi åker”, sa pappa. ”Joe, vill du be bönen?”
Joe nickade. ”Käre himmelske Fader”, började han. ”Välsigna Sariah så att hon inte har diabetes. Välsigna henne så att hon är frisk.” Medan Joe bad kände han sig lite bättre till mods.
När familjen samlades för en kram fick Joe en idé.
”Vänta!” sa han. Han gick till sitt rum och hämtade musikspelaren han hade fått på sin födelsedag. Han såg till att Sariahs favoritsånger fanns med.
”Här”, sa han och gav den till Sariah. ”Du får ta med den till sjukhuset.” Hon log och höll den i ett fast grepp när hon gick ut till bilen.
Dagen därpå körde mamma Joe och hans systrar till sjukhuset för att besöka Sariah. Joe var nervös när de gick genom sjukhuset. ”Snälla, gör så att hon inte har diabetes”, bad han för vad som kändes som den hundrade gången.
När de kom till Sariahs rum satt hon upp i sängen med slangar kopplade till armarna. Hon log lite när hon såg alla.
”Vi har fått provsvaren”, sa pappa. ”Läkarna säger att Sariah har typ 1-diabetes. Vi måste ändra lite på hur vi äter som familj och hjälpa henne med medicinen. Men hon är okej.”
Joe fick en klump i halsen. Han gick ut i korridoren och satte sig ner bredvid dörren. Han gömde ansiktet i armarna.
”Vad är det, Joe?” sa mamma och satte sig bredvid honom.
”Jag bad om att Sariah inte skulle ha diabetes”, sa Joe. ”Varför besvarade inte vår himmelske Fader min bön?”
Mamma lade armen om honom. ”Vår himmelske Fader besvarar alltid våra böner. Men det är bara inte alltid på det sättet som vi vill. Ibland svarar han genom att hjälpa oss att känna frid och vara starka i stället för att ta bort det som är jobbigt. Jag vet att vår himmelske Fader hjälper Sariah.”
Joe nickade sakta. Han kände inte någon frid och inte heller kände han sig stark just nu. Men han kom ihåg den lugna känslan han hade haft under familjebönen.
De gick tillbaka in i rummet tillsammans. Joes systrar spelade ett kortspel, precis som de brukade göra hemma. Och de såg alla glada ut, Sariah också.
Sedan lade Joe märke till något. Sariah hade hörlurar runt halsen och hans musikspelare i knät.
”Hon lyssnar hela tiden på sångerna du valde ut åt henne”, sa mamma. ”Det hjälper henne verkligen att vara lugn.”
Joe kände sig varm inuti. Han visste att hans himmelske Fader redan hjälpte dem.