Porträtt av tro
Debbie Cole
Leinster, Irland
Debbie utsattes för ett sexuellt övergrepp 1989, vid 19 års ålder. Fast besluten att den händelsen inte skulle förstöra hennes liv har Debbie (här tillsammans med sin dotter) litat till sin tro medan hon har arbetat som volontär och hjälpt andra offer för sexuella övergrepp och kämpat för lagstiftning som skyddar andra från sexualförbrytare.
Leslie Nilsson, fotograf
Dagen efter övergreppet frågade några av mina vänner om jag ville ha lite alkohol som kunde hjälpa mig igenom situationen. Jag hade varit medlem i kyrkan i lite över ett år och var mindre aktiv just då. Men något inom mig visste att även om jag bara drack lite alkohol så skulle jag bli beroende av den.
När tankarna blev klarare efter några dagar bestämde jag mig för att det här övergreppet skulle vara ett ögonblick i mitt liv, men det skulle inte förstöra mitt liv. Jag tog mig igenom rättegången. Jag minns att strax innan domen skulle avkunnas sa några till mig att mannen som hade förgripit sig på mig var en bra man från en väl respekterad familj och att det här övergreppet var något som inte alls stämde in på hans personlighet. De sa att han hade gjort ett misstag för att han hade druckit och att han ångrade sig så mycket att han inte kunde leva med sig själv på grund av vad han hade gjort. De övertalade mig att be domaren ha överseende med honom.
Dagen när domen skulle avkunnas gav jag mitt ”brottsofferuttalande” och sa till domaren att mannen helt enkelt hade gjort ett misstag när han var onykter och att jag ansåg att han skulle få psykiatrisk hjälp i stället för fängelse. Domaren tackade mig och på grund av mitt uttalande dömde han mannen till bara sex års fängelse. Efter det försökte jag fortsätta med mitt liv. Jag gifte mig och fick barn.
Någon gång under 1997 eller 1998 fick jag ett telefonsamtal där jag informerades om att mannen var tillbaka i nyheterna. Han hade släppts fri från fängelset och hade förgripit sig på tre andra kvinnor. Den nyheten gjorde att alltihop kom tillbaka till mig. Jag kände mig delvis skyldig eftersom jag hade försvarat honom.
Skuldkänslorna gjorde mig deprimerad. Jag var en stark medlem i kyrkan just då, men det var ändå svårt. Jag var så förvirrad att jag inte alltid kunde höra den stilla och milda rösten. Jag fick hjälp av prästadömsvälsignelser och förstod då bättre vad min Fader i himlen ville att jag skulle veta just då. Jag vet att jag kunde ta mig igenom det här därför att jag hade evangeliet.
Ett flertal år senare när en god vän till mig tog sitt liv bestämde jag mig för att samla in pengar till en grupp för sörjande anhöriga till själmordsoffer. En dag fick jag ett telefonsamtal från en av gruppsamordnarna. Hon sa att det fanns ett annat volontärprogram och hon kunde inte låta bli att tänka på mig.
Hon frågade om jag var intresserad av att arbeta som volontär i ett kriscenter för våldtäktsoffer. Som stödarbetare skulle jag träffa offer, prata med dem om vad som skulle hända och berätta för dem om vikten av terapi. Jag skulle också vara ett stöd för dem och deras familjer. Jag sa till kvinnan att jag kände att anledningen till att hon hela tiden tänkte på mig var på grund av vad jag hade upplevt. Jag fick utbildningen och arbetade som stödarbetare i några år.
Den upplevelsen var så givande för mig. Varje gång jag fick ett telefonsamtal om att komma till kriscentret bad jag en bön. Jag sa: ”Himmelske Fader, du känner den här personen. Du vet vad hon har gått igenom och du vet vad hon behöver höra. Låt mig vara ett redskap i dina händer för att hjälpa dem höra det de behöver höra.”
När jag hjälpte offren arbeta på att återhämta sig sa jag att de hade ett val. Jag sa: ”Ska du förbli ett offer eller vara en överlevare? Vissa dagar kommer du att känna att kraften har tagits ifrån dig, men du kan ta tillbaka kraften och kontrollen genom att inte låta minnet av händelsen förstöra den du är. Det är så du blir en överlevare.”
Ibland är offren inte redo att gå i terapi på länge, men jag uppmuntrade dem alltid och sa att det är jätteviktigt att de gör det när de är redo. Jag försökte alltid se till att en person som kom in som offer gick ut som överlevare. Alltid när jag var på väg hem tackade jag min himmelske Fader för att han låtit mig vara till lite hjälp för andra. Det här gav mig styrkan att gå vidare i mitt eget liv.
Efter en tid hörde jag att mannen som hade förgripit sig på mig hade släppts fri från fängelset igen och återigen förgripit sig på en annan kvinna. Jag tänkte: ”Det här kan inte få fortsätta.” Jag bestämde mig för att försöka ändra på lagen så att sexförbrytare som upprepade gånger begår brott får hårdare straff. Jag utarbetade ett lagförslag som Irlands justitieminister skulle anta. Ämbetsmän från ministerns kontor avvisade mitt förslag. De sa att lagarna som fanns just då räckte.
Jag bestämde mig för att starta en mediakampanj för att få stöd för mitt förslag. Jag är tacksam för de senaste 30 åren som medlem i kyrkan eftersom jag har hållit många tal och lektioner som har gett mig vana i att tala offentligt och självförtroendet att skriva mejlen, ringa telefonsamtalen och knacka dörr till förmån för kampanjen. Jag arbetade med journalister på teve, radio och dagstidningar. De var toppen. De publicerade berättelsen och gjorde den rättvisa. De höll sig till berättelsen och till kampanjen och det gjorde att frågan höll sig kvar i fokus hos allmänheten.
Jag arbetade också med lokala politiker som hjälpte mig formulera ett annat förslag som skulle få tillräckligt med stöd. Efter en hel del arbete antogs lagförslaget den 16 januari 2019.
Under arbetet med kampanjen för den här nya lagen blev jag känslomässigt utmattad emellanåt. Jag behövde återge min berättelse så många gångar och försöka hålla mig lugn under teve-, radio- och tidningsintervjuer. Det tog knäcken på mig och jag kunde ibland känna tyngden av det hela komma över mig. Det kändes som om jag var omgiven av mörker och mörka tankar som kom till mig. Jag kände inte då att jag kunde göra någon skillnad och frågade mig själv ibland varför jag ens försökte. Under de stunderna fick jag mycket hjälp av att be, studera skrifterna och tjäna andra. Jag har ett så starkt vittnesbörd om att bön fungerar. Om det inte varit för bönen hade jag brutit ihop mentalt för många år sedan. Jag bad också min grenspresident om prästadömsvälsignelser. Jag är tacksam mot min himmelske Fader som satte de rätta personerna i min väg för att hjälpa mig.
Jag har fått stor tröst av att besöka templet och vara tempeltjänare. Det hjälper mig känna kärleken som vår Frälsare har till sina heliga på båda sidor av slöjan. Under de senaste åtta åren har jag också lärt mig att när man får en maning så ska man inte vänta med att följa den. Det skriftställe som har hjälpt mig mest i livet är 1 Nephi 3:7: ”Jag skall gå och göra det som Herren har befallt.” Jag har blivit så välsignad av att följa den principen.
Motståndaren försöker intala oss att vi inte är bra nog eller smarta nog, men med hjälp av vår kärleksfulle Fader i himlen och vår Frälsare är vi bra nog och smarta nog. Jag vet att oavsett vad jag måste gå igenom så lämnar de mig aldrig att klara det på egen hand.
Det är så svårt att försöka förklara hur det känns att uppleva ett sexuellt trauma för någon som aldrig har gått igenom den prövningen. En sådan upplevelse stannar alltid kvar hos en – den försvinner aldrig. Vissa dagar händer något som triggar igång minnet och man känner att kraften, självförtroendet och tryggheten tas ifrån en.
Det enda jag kan göra när det händer är att gå ner på knä och prata med min himmelske Fader. Jag vet utan minsta tvivel att han hör och besvara mina böner. Jag är av gudomlig härkomst och det ger mig styrkan att fortsätta när livet är svårt.
Dessutom får jag hopp och fokus av vetskapen att min Frälsare älskar mig. Jag älskar det som äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Det är omöjligt för dig att sjunka så lågt att Kristi försonings oändliga ljus inte kan nå dig” (”Arbetarna i vingården”, Liahona, maj 2012, s. 33). Frälsaren kan hjälpa oss oavsett var vi är eller vad vi går igenom. Jag ser till honom för att finna exempel på vad man kan göra när livet känns jobbigt.
Det krävs mycket arbete för att gå vidare efter en traumatisk händelse, men det är möjligt tack vare Jesus Kristus. Jag är tacksam för honom och för hans evangelium. Jag har välsignats på så många sätt.
Debbie med sin dotter Azaria. Debbie har fått styrka genom bön. Hon har känt sin himmelske Faders kärleksfulla stöd under sina prövningar och ansträngningar för att förbättra Irlands lagar.
Evangeliet har välsignat Debbie på många sätt. Hon är tacksam för möjligheterna hon har att vittna för sin familj. ”Frälsaren kan hjälpa oss var vi än är eller vad vi än går igenom”, säger Debbie.
Tack vare sin relation med sin Fader i himlen och med Frälsaren Jesus Kristus har Debbie fått styrkan att vara ett stort stöd för sin familj, för medlemmarna i Mullingars gren och för många andra i samhället.