Motståndskraft: andlig vapenrustning för dagens ungdomar

September 2019

Motståndskraft: andlig vapenrustning för dagens ungdomar

Äldste Lynn G. Robbins

i de sjuttios kvorum

Våra barn har förmågan att växa och frodas trots vår tids utmaningar. Vårt uppdrag som föräldrar är att förbereda dem för att tackla dessa utmaningar.

Det har berättats att under det brittiska styret av Indien under kolonialtiden fanns det oacceptabelt många giftiga kobror i och omkring Delhi. För att lösa problemet började lokala myndigheter betala skottpengar för döda kobror. Denna omdömeslösa prisjakt slog slint när företagsamma ortsbor började föda upp kobror för vinnings skull. När tidsfristen för skottpengarna var över släppte uppfödarna kobrorna fria, vilket förvärrade problemet.

Fenomenet med oavsiktliga följdverkningar som ibland gör mer skada än de avsedda fördelarna är känt som ”kobraeffekten”.¹

Kobraeffekten på den uppväxande generationen

Under mitt besök vid Brigham Young University–Idaho på hösten 2017 sa skolans rektor Henry J. Eyring att hans främsta bekymmer var det höga antalet avhoppare under första året på college. Studerande lämnar skolan av olika anledningar, men bristande motståndskraft är en av huvudorsakerna till att många universitet runtom i USA upplever samma utmaning.²

Motståndskraft är ”förmågan att återhämta sig från eller lätt anpassa sig till motgångar eller förändringar”.³ När USA:s armé upptäckte bristen på motståndskraft hos sina rekryter började de erbjuda ett utbildningsprogram för motståndskraft som ska stärka soldaterna mot militärtjänstens stress, krav och svårigheter.⁴

Vi står inför samma bekymmer i kyrkan i det att en högre andel heltidsmissionärer kommer hem i förtid från sina missioner jämfört med tidigare generationer. En del missionärer råkar ut för allvarliga hälsoproblem eller andra prövningar som gör att de måste åka hem i förtid, och andra har helt enkelt inte utvecklat tillräcklig motståndskraft.

Lyle J. Burrup, som verkat som rådgivare i mental hälsa på kyrkans missionsavdelning, har observerat att den vanligaste orsaken till de känslomässiga problem som missionärer får är bristande motståndskraft. ”I många fall”, säger han, ”hade missionären helt enkelt inte lärt sig hur man hanterar prövningar”.⁵

Det är inte universiteten, armén eller missionsfältet som orsakar problemet – de synliggör det bara. Sämre motståndskraft bland dagens ungdomar kan i själva verket vara en oavsedd följdverkan – en nutida kobraeffekt – som är resultatet av sådana faktorer som:

För mycket tid i soffan och med digitala enheter, och inte lika mycket träning och fysisk aktivitet som tidigare generationer haft.⁶
För mycket exponering av en orealistisk virtuell eller påhittad värld som leder till en förvrängd självbild, ångest, depression och sämre självkänsla.⁷
Otålighet i en värld av omedelbar tillfredsställelse och svar i Google-hastighet. (Omvänt utvecklas motståndskraft till stor del genom tålamodets dygd.)
Skydd mot stormvågor. ”Lugnt vatten gör ingen seglare skicklig.”⁸
En värld av oändliga valmöjligheter som distraherar, oförenliga röster som förvirrar och ett bekvämt liv kan göra ungdomar och vuxna mindre mottagliga för det som hör Anden till.
För mycket umgänge på nätet och otillräckligt umgänge i verkliga livet leder till underutvecklade sociala förmågor.

Många böcker har skrivits om denna besvärliga och enorma utmaning, bland annat en med den talande titeln iGen: Why Today’s Super-Connected Kids Are Growing Up Less Rebellious, More Tolerant, Less Happy—and Completely Unprepared for Adulthood [iGen: Varför dagens superuppkopplade barn växer upp mindre upproriska, mer toleranta, mindre lyckliga – och fullkomligt oförberedda för vuxenlivet].

Världen håller på att förändras. Herren har sparat andar för vår tid som har förmågan att växa och frodas trots vår tids utmaningar. Vårt uppdrag som fostrande föräldrar är att förbereda dem för att tackla dessa utmaningar genom att främja och uppmuntra deras motståndskraft, tro och själsstyrka.

Med hjälp av mäktiga evangelieprinciper kan vi hjälpa ungdomarna att stärka sin motståndskraft så att de kan bli mer som Frälsaren genom att ”[växa] i vishet [intellektuellt], ålder [fysiskt och mentalt] och välbehag inför Gud [andligt] och människor [socialt och känslomässigt]” (Luk. 2:52). Jag vill ta upp fyra av dessa evangelieprinciper: 1) oberoende, 2) motsatser till allting, 3) den Helige Andens gåva och 4) handlingsfrihet.

1. Fostran av oberoende barn: Jultomten kontra Scrooge

I våra ansträngningar att hjälpa de nödställda försöker vi finna den rätta balansen mellan två kompletterande principer: att göra gott och att uppmuntra till oberoende. Att göra gott utan att uppmuntra till oberoende är jultomten. Att uppmuntra till oberoende utan välvilja är Scrooge.⁹ Båda ytterligheterna är i sig själva obalanserade.

Att göra gott (ge någon en fisk) och uppmuntra till oberoende (lära någon konsten att fiska) gäller även föräldraskap. Vi skulle kunna fatta alla beslut åt våra barn, men det vore mycket klokare att lära dem konsten att fatta beslut och på så sätt hjälpa dem bli mer intellektuellt, andligt, socialt och känslomässigt oberoende.

Ett inspirerande exempel återfinns i den rörande filmen Miraklet, ett drama som bygger på självbiografin om Helen Keller, som i späd ålder drabbades av en sjukdom som gjorde henne döv och blind.¹⁰ Med sitt tomteliknande sätt att uppfostra sin dotter var Helens kontrollerande föräldrar överbeskyddande och alltför eftergivna, med det kontraproduktiva resultatet att Helens intellektuella, andliga, sociala och känslomässiga tillväxt hämmades.

Å andra sidan insåg Anne Sullivan, Helens privatlärare, att Helen hade behandlats alltför slapphänt och började därför hjälpa Helen att tackla sina problem och bli mer oberoende. I slutändan var det Anne Sullivan, inte Helens föräldrar, som hjälpte Helen att nå sin sanna potential.

Eftersom vi älskar våra barn vill vi se dem lyckas i livet. Vi kan frestas att ta bort alla hinder i deras väg. Eller, för att minimera deras besvikelser och misslyckanden, kan vi frestas att göra det svåra jobbet åt dem, som Helens föräldrar gjorde. Men när vi gör det kan vi ovetande hindra våra barn från att utveckla den motståndskraft de behöver för att vara starka, oberoende lärjungar till Kristus.

I stället för att vara överbeskyddande och alltför snabbt skynda till deras undsättning, bör vi betänka Frälsarens sätt. Han gör oss starka nog att ”bära [våra] bördor” (Mosiah 24:15) och kommer ofta inte till vår undsättning så snabbt som vi skulle önska (se L&F 121:1–3).

2. Motstånd: välsignelsen av svårigheter

Ett av de sätt vår himmelske Fader, vår fullkomlige förälder, fostrar oss att vara motståndskraftiga och förbereder oss för vår framtida lycka är genom att sända oss till en värld där vår motståndskraft prövas och förfinas, som följande skriftställen klart visar:

Vi ska ”prövas, ja, liksom Abraham” (L&F 101:4).
Motgångar ”skall ge [oss] erfarenhet och tjäna [oss] till godo” (L&F 122:7).
”Det … [finns] en motsats till allting” (2 Ne. 2:11), så vår himmelske Fader tillåter att vi ”smakar det bittra så att [vi] kan värdesätta det goda” (Mose 6:55).
Vi ”får ingen förvissning förrän efter det att [vår] tro har prövats” (Eth. 12:6).

Vi kan inte lära oss att utveckla de kristuslika dygderna tro, tålamod, flit och motståndskraft, bland många andra, utan motstånd eller ”lidandets ugn” (Jes. 48:10). Vår Fader i himlen låter oss därför möta svårigheter och göra svåra saker. Hur kan vi någonsin bli som vårt stora föredöme om vi inte möter svårigheter liknande dem som gjorde honom till den han är?

Jag säger ofta till missionärerna: ”På missionsfältet kommer ni att skrivas in i kurser på hög nivå: 20 poäng flit och 30 poäng tålamod, bland många andra. Det är endast genom den här avancerade studieplanen som ni lär er bli fantastiska missionärer och senare enastående makar, fäder och mödrar. Om ni har en jobbig dag, fira då era lidanden som apostlarna Petrus och Johannes gjorde, som efter att ha suttit häktade och blivit piskade, var ’glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull’” (se Apg. 5:18, 40–41; se även 1 Petr. 4:13; Kol. 2:8).

Det är svårigheterna, kampen och ansträngningen som hjälper oss att utveckla motståndskraft – förmågan att ta sig upp, skaka av sig dammet och fortsätta på den trånga och smala stigen. Den stigen är ofta brant och stenig, och vi får alla vår beskärda del av snubblingar och bakslag. Det är Herrens gåva av obegränsade andra chanser som gör att vi kan gå framåt med motståndskraft.¹¹

3. Den Helige Anden och inspirerat beslutsfattande

Barn behöver växa i konsten att fatta beslut i stället för att få snabba svar. Vi kan ge vägledning men vi bör låta dem tänka och börja fatta enklare beslut själva.

Eftersom den Helige Andens gåva är den största gåva som en människa kan få under jordelivet,¹² kan en förälder inte göra något större och mer möjliggörande än att lära ett barn att känna igen den Helige Andens viskningar. Att lära barn vara värdiga den här stora gåvan och hur de ska ta emot personlig uppenbarelse är det viktigaste vi kan göra för att fostra andligt oberoende barn.

Vi kan lära oss något viktigt av Oliver Cowdery, som bad i bön och inte fick det han bad om. Herren sa till honom:

”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig.

Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt” (L&F 9:7–8).

När våra barn kommer till oss och ber om hjälp med till exempel en hemuppgift, så gör vi inte uppgiften åt dem. Vi ger vägledning och sedan, som Herren sa till Oliver, säger vi: ”Nu får du gå och arbeta med den, och när du är färdig kommer du tillbaka så att jag får se om du har svarat rätt.”

När vi lär barnen hur de ska arbeta sig igenom och övervinna sina prövningar hjälper det dem att tänka själva, resonera sig igenom problem och känna igen den Helige Andens viskningar. Det är endast genom egna upplevelser av att lösa problem som de kan utveckla sunt förnuft och visdom och växa i sin förmåga att ”utforska” och ta emot uppenbarelse.

President Russell M. Nelson gav följande allvarliga varning om följden av att inte lära våra barn att vara oberoende och motståndskraftiga: ”I kommande dagar blir det inte möjligt att överleva andligt utan den Helige Andens ledande, tröstande och ständiga inflytande.”¹³

4. Att hedra handlingsfriheten vid vägskälen

Jag har hört president Nelson berätta hur hans åttaåriga dotter kom till honom en söndag och frågade om hon kunde följa med en familj i församlingen och åka släde. Han sa: ”Jag visste att det inte var vist att svara varken ja eller nej. Vi slog upp 2 Moseboken 31:13 i Bibeln: ’Mina sabbater ska ni hålla, för de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte.’ Sedan frågade jag henne hur hon kände inför att åka kälke på sabbaten. Hon sa: ’Pappa, jag vill visa vår himmelske Fader att jag älskar honom, så jag tänker inte göra det.’”

President Nelson fortsatte: ”En generation senare när min dotter var mor, var jag hemma hos henne när hennes son bad om hennes tillstånd att göra något liknande. Det var fascinerande och glädjande för mig att se henne slå upp Bibeln med mitt barnbarn och läsa upp just den versen.”

För många år sedan läste jag om en pappa som väckte sin son en söndag så att han kunde göra sig redo för kyrkan. Sonen svarade: ”Jag ska inte till kyrkan i dag.” Många föräldrar skulle i ett sådant ögonblick frestas att säga: ”Jo, det ska du”, och sedan lägga till ett hot. Den här pappan var visare än så, och sa bara: ”Du behöver inte förklara varför för mig, för det är inte min kyrka. Men du borde gå ner på knä och framföra din ursäkt till din Fader i himlen.”

Pappan lämnade sedan sin son vid vägskälet med den Helige Anden. Den Helige Anden kan skaka om våra barn mycket bättre än vi själva om vi bara litar på denna stora gåva. ”Inget vittne är så fruktansvärt och ingen anklagare så mäktig som samvetet.”¹⁴ Inom några få minuter var denne tonåring uppe och gjorde sig redo för kyrkan. Om pappan hade tvingat sin son till kyrkan hade han kanske sått frön av förbittring och upproriskhet, och kobraeffekten hade slingrat sig in.

Det finns risker med att hedra våra barns handlingsfrihet och lämna dem vid vägskälet. Men tog inte vår Fader i himlen samma risk i föruttillvaron och följaktligen förlorade en tredjedel av sina andebarn? Eftersom läran om handlingsfrihet var oumbärlig för frälsningsplanen var risken oundviklig, i motsats till Lucifers protester.

För att göra en liten ändring i ett citat av Joseph Smith, skulle jag vilja formulera det så här vad gäller barn: ”Vi lär dem rätta principer, för vare sig vi tycker om det eller inte så styr de sig själva.”¹⁵ Dagen kommer när våra barn flyttar hemifrån. Vårt enda hopp som föräldrar är att lära dem rätta principer om frälsningsplanen och hjälpa dem känna igen Andens viskningar som vägleder dem i deras kloka användning av handlingsfriheten. Annars kanske de går miste om det andliga oberoende och den motståndskraft som krävs för att möta framtida prövningar, och risken finns att vi förlorar dem.

Vi är alla djupt och evigt tacksamma för den största motståndskraftiga gärningen i världshistorien – Jesu Kristi försoning. Jesus ryggade inte från sitt svåra prov, inte ens under ofattbart tryck och enorm stress.

Den Helige Andens gåva och andligt oberoende stärker den andliga motståndskraften, som är synonym med uthållighet. Och de som trofast ”håller ut intill änden … skall få evigt liv” (2 Ne. 31:20).

Må Herren välsigna oss som föräldrar i vår nödvändiga plikt att fostra intellektuellt, fysiskt, socialt och känslomässigt motståndskraftiga barn.