Vad hände med min tro?
Under uppväxten och genom livet hade jag lärt mig att om något ska bli gjort så kunde jag bara lita på mig själv. Jag föddes inom kyrkan. Jag bockade av det som förväntades av mig, men jag förstod inte allt jag deltog i. Tillit till Kristus och hur detta kunde påverka hela mitt liv var inte något jag fick lära mig. Jag ställde skyhöga krav på mig själv. Min arbetsförmåga var det enda området där jag något så när mötte mina egna krav. Det var genom min förmåga att arbeta som jag kände ett egenvärde. I 40-årsåldern ökade min kroniska trötthet intensivt. Andra sjukdomar knackade på dörren. Jag ville arbeta, så jag tvingade mig själv att fortsätta jobba. Men till slut så ville inte kroppen längre. Handläggaren på försäkringskassan och min läkare fick övertyga mig om att min kropp behövde läka och att det dessutom inte fanns något arbete i hela Sverige som jag kunde utföra i mitt nuvarande hälsoskick. Nu stod jag där helt plötsligt utan ett arbete att gå till. Vilket värde hade jag i livet om jag inte kunde jobba? Min mentala hälsa påverkades kraftigt. Att komma till kyrkan hjälpte mig genom veckorna. En söndag hände något som tog resten av mina krafter, speciellt min andliga styrka. Hela jag kollapsade. Jag ville så klart komma till kyrkan och jag försökte, men klarade det helt enkelt inte. Hälsan blev sämre ju mer jag försökte.
Efter cirka två år utan sakramentet och den andliga födan i kyrkan blev det uppenbart att avståndet mellan Gud och mig hade ökat markant. Jag saknade närheten till min Frälsare. Jag hörde inte längre den Helige Andens röst. Min livsvilja var borta. Jag kunde inte ens förstå mitt värde i min dotters liv.
En av dessa dagar när jag mådde som sämst fann jag en överraskning i brevlådan (se bild). Det lyfte mina tankar och jag tackade Gud omedelbart för hans kärlek. Herren berättade att han bett systermissionärerna Drew Swasey och Aspen Larsen framföra denna hälsning från honom. De reste med tåg, buss och promenerade för att uppfylla hans uppmaning. En annan gång kom de med Marabou-choklad, med ett kärleksfullt leende och en gosig kram. De blev väldigt kära systrar för mig.
Det var dags att samla krafter och börja på nytt i min tro. Min dotter Kimber-Li hade visat sin tro på ett fantastiskt sätt under de år jag var sängliggande. Hon hade gjort sig redo och pendlat till och från kyrkan själv varje vecka utan ett ord från mig. Tågen gick inte så ofta på söndagar och hon fick vänta i 45 minuter i kyrkan innan mötena började. Vilken välsignelse att få se sin dotter i hennes unga ålder (15–17 år) med egen vilja och tro fortsätta att vara aktiv i seminariet, Unga kvinnor och söndagens möten även när hennes mor inte kunde. Hon är ett starkt exempel för mig genom sin tro och kärlek.
Den 6 januari 2019 började jag på nytt att bygga min tillit till Kristus. Målet var 100% tillit till Kristus. Då visste jag att vägen skulle bli tydligare. Att leva efter hans evangelium skulle komma mer naturligt med mirakel som följd. Halva året har nu gått och jag har bara missat ett par söndagar. Min styrka ökar sakta men säkert.
Jag ber om kraft att bygga upp min tillit till Kristus igen. Det finns inget mer värdefullt än tilliten till Kristus. Det är vägen till sann glädje och kärlek. Jag tackar Gud för att han ser min önskan och för att han hjälper mig att hitta tillbaka. Jag lägger mitt liv i hans händer och jag försöker lita på allt han predikade och lovade, till 100%. Inte lätt, men definitivt värt det.