Guds finger förde oss tillsammans
För ungefär fyra år sedan fick jag veta att min farmors farfar, Erik Gabrielsson Englund, föddes i Finland 1848. Vi hade alltid trott att han var svensk, för det var i Sverige familjen bodde när hans son, min farmors far, emigrerade till Förenta Staterna år 1903.
När jag hade fått veta detta forskade jag mycket i finska kyrkböcker och kunde hitta namn på flera generationer förfäder där. Genom forskningen fann jag också att Erik var äldst av 13 barn. Dessvärre slutar kyrkböckerna i Malax församling, där släkten bodde, omkring 1863. Så jag hade kommit till en återvändsgränd och kunde inte hitta några upplysningar om de 12 syskonen eller andra Englundska avkomlingar i Finland. Jag gav upp – nästan.
Då, i januari 2019, fick jag veta att en ung man i min församling hade kallats att som missionär tjäna i Finland. Hans namn är Stephen Koch. Jag måste medge att hjärtat tog ett litet skutt när jag fick den nyheten. Jag hoppades att han skulle kunna hitta några efterkommande till mina finska förfäder. Men jag visste att det var en önskan som nog inte skulle kunna uppfyllas. Han kunde ju bli skickad till fler än 30 olika platser i Finland. Vad var oddsen att han någonsin skulle få tjäna i Vasa, där mina släktingar kom ifrån? Och vad var oddsen att han skulle hitta någon enda av mina släktingar även om han tjänade i Vasa?
Under de efterföljande månaderna, medan äldste Koch förberedde sig för att åka till Finland, dök det ideligen upp ett gammalt foto i mitt minne. Jag till och med drömde om det på nätterna. Jag hade sett bilden när jag träffade våra kusiner i Sverige för några år sedan, men jag hade ingen egen kopia. Jag kunde inte komma ihåg namnet på släktingen eller något annat om fotot, men jag kunde klart se ansiktena för mig och jag kunde inte låta bli att tänka på dem. Jag såg dem i mina drömmar nästan varje natt och det kändes som att mannen på bilden kallade på mig. För mig var det ett tecken på att jag behövde göra något åt det.
Jag kontaktade Kerstin Sohlberg, min svenska kusin, och beskrev bilden för henne. (Hur jag hittade och träffade Kerstin är en annan mirakulös historia.) Efter att ha letat ett tag hittade hon det i sin mormors fotoalbum och hon skickade en digital kopia till mig. Bilden kom tidigt på sommaren och jag fick veta att mannen hette Ivar Englund. Jag ägnade flera timmar åt att forska om hans släkt och provade varje genealogisk vinkel jag kunde komma på. Men jag kunde inte förstå hur vi hörde ihop med dem. Jag var så frustrerad.
Som så ofta ville Gud att jag skulle göra något aktivt för att få se underverk. Jag kände mig manad att skicka en kopia av fotot till äldste Koch, trots att jag inte kunde berätta något om personerna på bilden. Så jag skickade det till honom några dagar innan han reste till Finland.
Bokstavligen samma dag som jag satte mig ner för att forska mer om vår finska släkt blev jag ledd till flera uppteckningar och kontakter som gav mig information om Ivar Englund och bekräftade hans släktskap med mig. Verkligen ett mirakel!
Det här är vad jag fick veta: Ivar Englunds far var Johannes Gabrielsson Englund (1862–1947) och yngre bror till min farmors farfar, Erik Gabrielsson Englund (1848–1915). Så Ivar är kusin i första ledet till min farmors far, Erik Alfred Englund. Hans barn är sysslingar till min farmor, Hazel Virginia Englund.
Två dagar efter det att jag hade fått den här informationen fick jag veta att äldste Koch hade kallats att tjäna i Vasa som sitt första område i Finland. Som ni förstår blev jag överlycklig! Ännu ett underverk. Så jag skickade honom den information jag hade om Englunds och sa åt honom att hålla ögonen öppna efter någon som hette Englund i Vasa.
Det visade sig att under hans första dag i Vasa, så gick han och hans kamrat ut för att ta kontakt med folk på gatorna. De träffade en man, Kenneth, som stod framför ett hyreshus. Han hade gått ut en liten stund för att röka när de gick fram till honom. Han var mycket vänlig och visade intresse för att träffa dem igen. Så de fick hans telefonnummer och gick vidare.
När äldste Koch senare i veckan ringde för att bestämma en tid då de kunde träffas, svarade Kenneth med att säga ”Englund”. Äldste Koch vågade inte hoppas att det kunde finnas något samband. När de kom hem till honom frågade de om han råkade känna en man som hette Ivar Englund. Ni kan föreställa er deras förvåning och förtjusning när Kenneth sade: ”Jaaa… han är min farfar.” Ännu ett under!
Jag fick genast nyheten från äldste Koch och hittade en Kenneth Englund från Solf i Vasa, Finland på Facebook. Tydligen var Kenneth lite skeptisk till att han skulle ha amerikanska släktingar. Han hade aldrig hört att han skulle ha släktingar i USA. (Det här fick jag veta senare.) Vi chattade på Facebook och jag skickade honom en kopia av fotot som jag hade av Ivar Englund. Då visste Kenneth med säkerhet att vi var släkt.
När Kenneth berättade att två av barnen på bilden fortfarande levde grät jag glädjetårar. Jag visste att jag måste få träffa båda två medan de fortfarande var vid god hälsa. Så jag frågade Kenneth om vi kunde komma på besök. Han föreslog att vi skulle komma till Finland på sommaren, när vädret är fint. Men det var 9 månader dit. När jag frågade om vi kunde komma tidigare gick han modigt nog med på att ta emot oss, trots att vi egentligen var främlingar som han just kommit i kontakt med. Ytterligare ett mirakel!
Men det slutar inte där. Kerstin är den svenska kusin som jag fick fotot av. Jag visste att hon också ville veta mer om Englundsläkten i Finland. Så jag kontaktade hennes familj och bjöd dem att komma med. Hennes barn, Elin och Tommy, sa genast att de ville följa med. Men ärligt talat var jag inte säker på att Kerstin ville komma. Hon hade aldrig varit utanför Sverige eller Norge och hon hade aldrig flugit. Så när hon skrev att hon skulle följa med visste jag att vi bevittnade ännu ett underverk.
Tidigt i oktober, bara fem veckor efter att vi hittat varandra, kom vi till Finland. Vi träffades allihop på en restaurant som låg i ett hus där Ivar Englund en gång bott. Vi var 25 stycken och det var en härlig dag.
Vi tillbringade veckoslutet tillsammans och underverken fortsatte. Ivar Englunds dotter Karin är en stor källa till kunskap. Vi satt och tittade igenom gamla fotoalbum och hennes minne för detaljer och sammanhang är verkligen mirakulöst! Hon kunde identifiera varje person på bilderna, berätta om dem och förklara sambanden i släkten Englund. Med de uppgifter som hon gav oss har jag kunnat finna många, många fler anfäder.
På vår andra dag i Vasa tog våra släktingar oss med för att besöka gravar så att jag kunde finna årtal som jag hade sökt. Efter det åkte vi till den plats där min farmors farfar hade fötts. Det var verkligen speciellt för oss att återvända till den plats som vi alla hade anknytning till och vi fick lyssna till en lokal historiker som berättade om egendomen. (Det visade sig att jag var släkt med honom också.)
Det här var generalkonferensens söndag. Vid slutet av dagen träffade vi äldste Koch och hans kamrat i kyrkan i Vasa. Kenneth Englund och hans familj följde med så att vi skulle kunna ta ett foto med oss alla tillsammans. Medlemmarna i Vasa gren var mycket välkomnande mot Kenneth och hans familj. De tog sig tid att prata med dem och visa dem runt kyrkan.
Släktingarna Englund talade om för mig att de fått ett mycket fint intryck av vår tro. Jag har fått flera brev sedan vi kom hem och de erkände alla ”Guds finger” i att föra oss tillsammans.