Tro, hopp och kärlek = lycka

Äldste Matthieu Bennasar, Frankrike

områdessjuttio

De tre benen på lyckans pall måste vara skrifternas trio av dygderna tro, hopp och kärlek. Varför? Eftersom de alla fokuserar på Jesus Kristus! Och också för att ”glädjen vi känner har väldigt lite att göra med våra omständigheter och allt att göra med vårt fokus”.¹ När Jesus Kristus står i fokus i våra liv finns det, oavsett vad som händer, lycka och glädje!

Världen anser de här tre dygderna vara sentimentala, ogripbara och kraftlösa. Herren anser dem vara osvikliga, möjliggörande och kraftfulla. Det finns ju inget bräckligt, flyktigt eller övergående med dem.

Det som i skrifterna är tro är inte en substanslös, vacklande tilltro till att saker och ting kanske ordnar sig den här gången. Snarare är det tro på Herren Jesus Kristus², den fridfulla förvissningen om att oavsett vilka farofyllda hav vi kan komma att segla på, är hans nåd, om vi seglar med honom, tillräcklig varje gång.
Likaså är hopp i evangeliet inte ett världsligt hopp som fokuserar på sådant som framtiden eventuellt kan bära med sig. Det är inte det slags desperata önsketänkande vi tar till när vårt favoritidrottslag har förlorat sin sista match och bara kan vinna mästerskapet om deras direkta motståndare förlorar sin nästa match! Nej, hopp i evangeliet är ”hopp i Kristus”³ och fokuserar på de eviga löften som mottagits och vissheten om att de kommer att infrias genom Jesus Kristus. Alltså inbjuder hopp i evangeliet oss till ständig, avsiktlig och verksam handling. Det handlar inte om att hålla tummarna när inga fler handlingar från vår sida kan påverka det önskade resultatet; det handlar om att knäppa händerna i bön och kavla upp ärmarna för att agera. Hopp i Kristus gör människor ”fasta och ståndaktiga, alltid rika på goda gärningar”⁴.
Och slutligen är kärleken inte den abstrakta förmågan att uppleva en kosmisk acceptans för vem som helst, utan den är ”Kristi kärlek”⁵, ja, den sortens ”Kristi rena kärlek”⁶ som han har för alla. Den är den omvandlande gåva vi får när vårt ”inre [är] fyllt av kärlek till alla människor”⁷, till skillnad mot mannen som sa: ”Å, jag älskar mänskligheten! Det är människor jag har problem med. …”

Eftersom alla de här dygderna fokuserar på Kristus och är handlingsorienterade, framkallar de kraft i våra liv. Kärleken kröner de här tre och är det tydliga kännetecknet på vårt lärjungeskap⁸. Men alla tre binder de oss till Frälsaren och, till följd av det, till varandra som hans lärjungar. Trots allt är det detta slags band som religion är ämnat att vara⁹. Och de här dygderna är lika inbördes förbundna som en plantas frö, blomma och frukt, i det att de representerar olika stadier av tillväxt och kraft att välsigna.

Motståndaren, å andra sidan, skulle vilja sätta oss på sin egen eländes pall, vars ben utgörs av tvivel, förtvivlan och förakt¹⁰. Tvivel skymmer ljuset, förtvivlan förmörkar vår horisont och förakt leder till isolering och ensamhet.

När vi navigerar genom världens bekymmersamma tider, låt oss då välja noggrant vilken pall vi sätter oss på. Dagens ovisshet kan vara Herrens sätt att uppmana oss att gå ner på knä inför honom, att utöva tro på honom, att låta honom lysa upp vårt hopp och att hos honom söka vårt personliga förverkligande genom att ta emot gåvan av kärlek till alla. Och då, i och med att vi blir mer tillitsfulla, mindre flyktiga, mer benägna att agera, får mer tålamod, blir mer medkännande, mindre benägna att döma och mer förstående, får vi med säkerhet veta hur lycka känns.