Den Herren kallar, den dugliggör han
Många säger att de kände på sig att de skulle kallas till ett ämbete. Vid en träff för stavspresidenter och biskopar ställdes en gång just den frågan: ”Kände ni några maningar från Anden om att något var på gång, innan ni kallades?” Intressant nog svarade ungefär hälften ja och hälften nej. (Se Hur man hör Herrens röst, sidan 158.)
För broder Bruno Klarin kom kallelsen som stavspatriark i Stockholms södra stav som en blixt från klar himmel. När stavspresidenten bad att få tala med honom och hans fru Harriet, trodde de att det handlade om någon tillfällig uppgift i staven. Broder Klarin har alltid sett sig som en ”vanlig” enkel medlem som inte så att säga spelade i den ligan. Men eftersom de båda tidigt hade bestämt sig för att alltid tacka ja till Herrens kallelser, svarade han ja också nu – med tårarna rinnande nedför kinderna. Det var en stund av ödmjukhet och många tankar, men också en helig stund.
Broder Klarin växte upp i Göteborg. Tack vare att hans mamma Anna tog emot missionärerna och döptes in i kyrkan när Bruno var liten, tog hon med sig Bruno och hans syster Inger (Höglund) till kyrkan på söndagarna.
När Bruno var 14–15 upptäckte missionärerna att han inte var döpt och utmanade honom att döpas, vilket han villigt gjorde, eftersom han insåg att han hade ett vittnesbörd om kyrkan. Han hade goda vänner i kyrkan, bland annat Birger Sandum, Jan Mattsson och Lennart Gustafsson. Hans pappa Bernhard blev dock aldrig intresserad av evangeliet men körde familjen till kyrkan på söndagarna i åratal.
Sitt första ämbete fick han i tonåren som rådgivare i Söndagsskolan. Utbildning och utveckling har alltid legat honom varmt om hjärtat. Han tog pol mag-examen, och efter några år inom sjukhusvärlden blev han behörig gymnasielärare i ekonomiska ämnen.
Han beseglades i templet i Salt Lake City till Harriet Mårdby då de båda var 23 år. De välsignades med barnen Anja (Olergård), Johan, Hampus och Ellen (McKnight).
Vid 27 års ålder blev Bruno grenspresident i Göteborgs första gren på Gnistgatan i Västra Frölunda, en stor gren redan på den tiden. Senare verkade han som rådgivare först till missionspresident Paul Oscarson i dåvarande Sverigemissionen Göteborg, och därefter till hans efterföljare Spencer Jenson. Det blev många och täta resor till Malmö distrikt, ofta med fru och barn i sällskap. Det betydde att broder Klarin fick lära känna många medlemmar i Malmötrakten som han fortfarande har kontakt med, men också att han fick privilegiet att träffa och umgås med kyrkans besökande ledare, såsom äldste Gordon B Hinckley som då var apostel, och andra bröder, som äldste Dallin Oaks och äldste Wirthlin. Dessa bröder motsvarade med råge alla förväntningar.
Under ett långt liv i kyrkan har han hunnit med att ha de flesta ämbeten, såsom missionsledare, lärare och högrådsmedlem. Broder Klarin var också den siste grenspresidenten i Borås, innan det blev en församling.
Hans barn brukar säga att han gick in för ett nytt ämbete med samma liv och lust, antingen det var i ett grenspresidentskap, missionspresidentskap, som webbmissionär eller som lärare i Primär. Det har inte alltid varit helt lätt att kombinera heltidsarbete, familj och ämbeten, men de vuxna barnen säger att de mest av allt uppskattar att kyrkan alltid har varit en självklar och betydelsefull del av familjens liv.
En speciell välsignelse har det varit sedan paret flyttade till Västerhaninge för tretton år sedan och bor granne med templet, att få träffa och umgås ofta och nära med alla fantastiska tempelmissionärer. De har under åren hjälpt de amerikanska missionärerna att lära sig tempelförrättningarna på svenska, men de har också rest runt med dem och visat dem många vackra platser i Sverige.
Broder Klarin har nu varit stavspatriark i åtta år. Varm i kläderna blir man nog aldrig, tycker han, eftersom det handlar om olika människor som han möter och alla är unika. Han försöker förbereda sig inför välsignelserna genom att studera och lyssna till Andens röst. Han strävar ofta att ”rannsaka hjärta och njurar” och leva nära Anden för att kunna vara värdig dess inspiration.
Harriet är hans kallade sekreterare och skriver ut välsignelserna. Hon vittnar om att hon gång på gång slås av ordval som är främmande för hennes mans sätt att uttrycka sig. De känner båda att det är en stor förmån att få arbeta nära tillsammans i sina kyrkuppgifter. De är tacksamma för trons gåva och har aldrig tvivlat på Gud eller kyrkan, utan deras övertygelse har byggts på och bara blivit starkare med åren. De vet båda att detta är Herrens kyrka, och känner stor tacksamhet över att få vara en del av den.