Hur det ena ledde(s) till det andra
För några månader sedan kontaktades jag av en man jag inte kände, Sören Törnkvist. Han behövde lite hjälp och som det skulle visa sig blev han en mycket trevlig och intressant bekantskap fast vi aldrig har träffats. Han hade vid släktforskning funnit att hans farmors farfars halvbror i Karbenning i Västmanland 1885 hade döpts av mormonmissionären Charles Lindquist och därefter utvandrat till Utah. På krokiga vägar hittade Sören den senares sonson som erbjöd honom farfaderns missionsdagbok från 1883–1885. Då där fanns mycket av allmänt historiskt intresse beslöt Sören att översätta, redigera och illustrera dessa anteckningar. Sören som inte tillhör kyrkan kunde jag hjälpa med specialuttryck och lite uppgifter om personer och missionärer i Sverige.
När jag läste Charles Lindquists intressanta missionsskildring beslöt jag mig för att skicka ett utdrag till min dotterdotter som just nu är på mission i England. Skillnaden på missionsarbete då och nu är enorm. Tanken är att dagboken skall översättas till engelska och även bli en bok på svenska. Jag märkte snart att Sören till dagboken lagt många underfundiga och beskrivande kommentarer. Det förvånade mig sedan inte att Sören arbetat på KTH och tidigare skrivit flera böcker, varav en av dem heter ”Fysik på vers”. I dagboksanteckningarna dök också flera andra bland oss medlemmar bekanta släktnamn upp, som exempelvis Renström och Damstedt.
Nu hade Sören stött på en Karin Isberg i Solvarbo och ville ha hjälp med mer bakgrundsinformation. När jag inte hittade mer än hennes egna data i Family Search bestämde jag mig för att leta efter henne i Nordstjärnan för 1907–1911 som jag hade tillgång till. Hon hade dött 1908 och jag tänkte att det kanske skulle finnas en dödsruna om henne. Jag visade boken för min dotter Terez som råkade vara hemma i Stockholm på besök. Hon tog den och efter ett par sekunder hör jag henne utropa: ”Men vad är det här?” Den allra första sida hon råkade slå upp i den 400 sidor tjocka boken skildrar Stockholms grens sångkör på besök på Kristi Himmelsfärdshelgen i maj 1911 till en ö långt ute i Stockholms skärgård, Högmarsö. (Denna ö är nämligen en viktig plats i vår egen släkts historia, men att Högmarsö skulle nämnas i Nordstjärnan redan 1911 var överraskande för oss båda). De var 64 personer som hade abonnerat en skärgårdsbåt och det tog mer än fyratimmar att åka dit. Det var enda sättet att ta sig till den här lilla ön långt ute i Furusundsleden.
På Högmarsö hade de möten för öbor i allmänhet och en medlemsfamilj i synnerhet. Det fanns en enda sådan på ön. Mannen i huset, Ferdinand Andersson, hade varit sjöman och fått höra om evangeliet i USA. När han ett år efter körens besök fick en ny arbetskamrat vid namn Oskar Andersson, min mans morfar, var han mycket angelägen om att berätta för Oskar om detta fantastiska evangelium och om kyrkan. Ett par år senare emigrerade Ferdinand och hans familj till USA, men Oskar med hustru hade förstått att hans budskap var sant. Så Ferdinand ordnade så att det kom ut missionärer från Stockholm och döpte familjens fyra äldsta barn i en isig vik vid en obebodd ö. Man var rädd att byborna skulle störa dem. Föräldrarna tog båten till Stockholm och döptes på Svartensgatan 3 åtföljda av Ferdinand Andersson och hans familj som efter dopet reste vidare till USA.
Vi sökte upp Ferdinand Andersson i Family Search och såg att en släkting till honom var den som skrivit in uppgifterna om släkten, så vi skrev några rader till denna person som genast bekräftade sitt släktskap med Ferdinand. Vi kunde berätta om hur Oskar och Albertina och sju vuxna barn med familjer år 1949 också hade emigrerat till USA. Bland dem fanns deras yngsta dotter vars son idag är en av kyrkans apostlar, äldste Dale Renlund. Och vi kunde uttrycka vår tacksamhet för Ferdinand Andersson på vår stora släkts vägnar. Bara i Sverige är vi 50-talet efterkommande och i USA mer än dubbelt så många som är tacksamma för att Ferdinand under precis rätt tid ”råkade” vara på precis rätt ö bland alla de tusentals öarna i Stockholms skärgård.