Utforska dessa bud
När jag första gången kom till kyrkan var det till ”en kväll med inspirerande musik och ord”. Mitt hjärta gick snart i tusen bitar av glädje. Jag såg en massa glada ansikten och glittrande ögon. Jag noterade att även unga människor såg glada ut, något som gjorde mig förbluffad. Ungdomar i övre tonåren brukade enligt min erfarenhet ofta se ganska håglösa ut. Jag förstod att detta var en bra plats och att här ville jag vara.
Jag fick höra talas om att ni levde efter vissa principer, principer som kallades för bud. Alla bud var okända för mig, även om jag levt efter visdomsordet (minus kaffe) under flera år. Kyskhetsbudet hade jag fått ett vittnesbörd om ett par år tidigare, men aldrig följt.
Jag beslöt mig för att göra allt. Att döpa mig, betala tionde och leva efter kyskhetsbudet med mera. Men det var inte förrän jag verkligen döpte mig som jag kände mig ren på insidan. Det var inte förrän jag betalade tionde som jag fick en stabil ekonomi och min rädsla för ekonomisk otrygghet försvann. Jag fick då själv veta genom egen erfarenhet att det ni sagt var sant, att tio minus ett faktiskt är lika med elva. Och det var inte förrän jag började leva efter kyskhetsbudet som jag upplevde vilket skydd och vilken styrka det kunde ge mig. Likadant är det med tempelarbete och släktforskning. En gång blev jag inför ett tal tillfrågad om jag hade ett vittnesbörd om tempeltjänst och släktforskning. Jag svarade ja. Sedan tänkte jag för mig själv, ”Varför har jag det?” Svaret kom sekunden efter, ”Det är enkelt – för att du gör det”. Jag vet att om jag hade suttit i soffan och väntat på att vittnesbördet skulle komma flygande, hade det aldrig hade kommit.
Mitt vittnesbörd har stärkts under pandemin. Under ”Coronans år”, 2020, gjorde jag 121 intervjuer med 14 av mina släktingar, med alla som ville vara med. Jag ställde två frågor till dem. 1) Hur minns du vår släkting som person? och 2) Har du några speciella minnen förknippade med honom/henne som sticker ut och som du vill dela med dig av? Intervjupersonen fick sedan tala fritt i ungefär en timme och jag skrev ner för hand vad han eller hon sade. Sedan skrev jag rent det på datorn och släktingen fick läsa igenom det och kontrollera att allt var korrekt och göra eventuella strykningar eller tillägg. Jag håller nu på att sammanställa allas minnen till en berättelse per familj. Detta arbete har varit mycket givande. Jag har lärt känna släktingen jag intervjuat. Min släkting har fått lära känna mig och vi har båda lärt känna den vi samtalat om bättre. Under korrekturläsningen har våra relationer fördjupats ytterligare och nya uppgifter har kommit fram. Vi har kunnat dela glädjeämnen och detaljer om personliga egenheter – till exempel om Erik som hade en tam ko som följde honom vart han gick, eller om min farfar Björn som kallade sig ’Nalle’ och skrev under sina krönikor i Norrköpings tidningar med namnet ”Grizzly”. Vi delade också svåra minnen av svek, osämja eller för tidig död.
För några av mina släktingar har detta varit svårt. För mig som har evangeliet i mitt liv har det inte varit lika svårt. Jag vet att allt detta kan läka, genom Kristus. Så som jag själv har blivit läkt.
Nu har jag kommit fram till berättelsen om min egen barndom, och jag fick frågan av en syster i församlingen. ”Hur mycket ska du skriva?” Igen kom svaret snabbt. ”Det är enkelt – det som Anden uppmanar mig att skriva.” För det är inte jag som ska styra föreställningen. Det är Gud.
Det är en paradox att jag, när jag arbetar med gamla släktingar, aldrig är så närvarande eller under så starkt beskydd från motståndaren som då. Detta är välsignelsen med att hålla budet att göra uppteckningar om min släkt och de upplevelser jag själv har haft.