Endast digitalt: Porträtt av tro
En vittnesbördets och kärlekens gåva
Jag var rädd att det nu var slut med broder Bravenecs musikaliska vittnesbörd, men sedan såg jag honom sakta ta sig fram till orgeln.
Foto: Carter Hydrick
”När Herrens nattvard nu vi tar”,1 började vi sjunga. Jag önskade att vi sjöng lite snabbare, men jag fokuserade på förrättningen.
Ett lugn kom över mig och gav min själ frid. Orgelns ton och takt var helt passande för att förbereda oss för sakramentet.
Jag tittade med tacksamhet på vår organist när han vördnadsfullt svajade i takt till musiken. Jag tänkte tillbaka på vårt första möte åtta år tidigare. Bara några månader innan vi träffades, hade Ed Bravenecs hem och de flesta av hans familjs ägodelar ödelagts i en löpeld. När missionärerna och jag samtalade om evangeliet i hans nya villavagn, berättade broder Bravenec att han spelade orgel.
”Jag spelar för att uttrycka mitt vittnesbörd och min kärlek till Gud”, sa han. Sedan pratade vi om huruvida han skulle spela i vår församling om han blev medlem i kyrkan.
Jag tittade på hans fingertoppar. Några av dem hade amputerats. Jag inspirerades av hans tro, men jag undrade över hans förmåga att spela.
”Jag vet att kyrkan skulle vara tacksam för att du delar med dig av dina talanger”, sa jag.
Broder Bravenec var nöjd med mitt svar och vi fortsatte ha en fin lektion och gladdes över början på en fast vänskap. Han döptes snart och blev, som han önskat, vår församlingsorganist.
Under åren som gått sedan han döptes har jag sett hur hans hälsoproblem lett till att en av hans tår fick amputeras. Kort därefter blev syster Bravenec, som hade återvänt till kyrkan när hennes make blev medlem, diagnosticerad med cancer i fjärde stadiet. Sedan förlorade broder Bravenec ännu en tå.
Vi saknade honom i några veckor medan han tog hand om sin fru och kämpade sig igenom sin prövning. Men snart återvände han till kyrkan och bar sitt vittnesbörd genom orgelns vackra toner.
2019 fick broder Bravenec veta att han skulle förlora ett av sina ben. Jag var ledsen för hans skull eftersom jag trodde att hans år vid orgeln nu nått sitt slut. Men några veckor efter operationen haltade broder Bravenec in i kyrkan på sin nya benprotes.
Med hjälp av käppar för att hålla balansen tog han sig sakta fram till orgeln. Där satte han sig på orgelbänken, avlägsnade sin protes och började spela preludiet. Några minuter senare spelade han inledningspsalmen. Nu var det dags för sakramentet.
”I Jesu namn vi samlats har”, sjöng vi – med perfekt ton och takt.