Unga vuxna
Att bli känslomässigt motståndskraftig
Författaren bor i Sevilla, Spanien.
Jag hade aldrig upplevt ångest förrän jag kom hem från min mission, så jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare.
Bilden är arrangerad
Livet utvecklades planenligt.
Jag var precis på väg att slutföra min mission. Under de senaste 18 månaderna hade mitt vittnesbörd stärkts och min syn på frälsningsplanen hade utvidgats. Jag hade aldrig känt mig närmare min Frälsare och min himmelske Fader. Livet verkade bara lyckligt.
Visst, min familj och jag upplevde prövningar, vi med, men på det hela taget var jag glad och hade många planer för vad som skulle komma härnäst. Men sedan kom jag hem. Och chocken var ganska brutal. Jag hade svårt att anpassa mig till vardagen igen. Jag oroade mig oavbrutet för om jag kunde göra bra val och vara fullkomlig i min lydnad. Jag satte så mycket press på mig själv för att hålla mig på den höga andliga nivå som jag hade haft under hela min mission eftersom jag var rädd att om jag inte gjorde det skulle jag gå bakåt andligt sett.
I takt med att trycket jag satte på mig själv ökade började jag få ångest och panikattacker. De blev allt vanligare och till slut kändes det som om jag höll på att drunkna.
Tyvärr dolde jag mina känslor för min familj och mina vänner. Jag visste att ångest och depression inte var något att skämmas för, men det kändes som om jag inte hade någon kontroll och var så vilsen att jag inte ens visste hur jag skulle uttrycka det jag upplevde för att söka hjälp.
Tack och lov finns Herren alltid där för att vägleda oss när vi vänder oss till honom. Efter en del begrundan och böner kände jag mig uppmanad att öppna mig för min bror och hans fru. De hjälpte mig att inse att jag inte var så ”galen” som jag trodde och att känslomässiga problem kan drabba vem som helst.
Syster Reyna I. Aburto, andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, vittnade om denna sanning: ”Mina kära vänner, det kan hända vem som helst av oss, särskilt när vi, i vår tro på lycksalighetsplanen, lägger onödiga bördor på oss själva genom att tro att vi måste vara fullkomliga nu. Sådana tankar kan vara överväldigande. Att nå fullkomlighet är en process som sker genom hela vårt dödliga liv och bortom det – och enbart genom Jesu Kristi nåd.”1
En inspirerad kurs
När jag bad till min himmelske Fader om vägledning insåg jag att jag behövde ge de resurser som han har gett oss en chans och att jag behövde lära mig och förändra mig till det bättre. Tack och lov fick jag då chansen att delta i kyrkans kurs i känslomässig motståndskraft. Möjligheten verkade komma vid precis rätt tidpunkt, och jag tror inte att det var en slump.
I kurshandboken definieras känslomässig motståndskraft på följande sätt:
-
”Förmågan att anpassa sig till känslomässiga utmaningar med mod och tro som centreras på Jesus Kristus.
-
Att hjälpa dig själv och andra så gott du kan.
-
Att vid behov söka ytterligare hjälp.”2
Med andra ord är känslomässig motståndskraft något som vi alla behöver.
För mig är denna inspirerade kurs ett tydligt tecken på att vår himmelske Fader är medveten om de prövningar vi står inför i dag som medlemmar i Jesu Kristi kyrka. Han vill kunna hjälpa oss att fortsätta framåt på vägen tillbaka till honom. När jag såg de många vackra aspekterna av den här kursen hjälpte det mig inse hur djupt vår himmelske Fader känner var och en av oss och våra individuella behov, och jag kände genast frid när jag började studera. Kursen lär ut tydliga och kraftfulla eviga sanningar som kan tillämpas i våra liv när vi har att göra med psykisk ohälsa, oavsett om det gäller oss själva eller någon vi älskar.
En av de lärdomar som slog mig finns i kapitel 9, ”Att ge andra styrka”. Det var det här kapitlet som hjälpte mig att äntligen söka mer hjälp. Det undervisar om principen att tjäna varandra. Jag lärde mig hur viktigt det är att tjäna andra genom att bekräfta deras känslor och åsikter och räcka ut en hand med empati och förståelse. Jag insåg också att jag behövde lita på att andra kunde hjälpa mig i min kamp.
När jag kunde omsätta dessa idéer i praktiken och öppna mig för min familj och mina vänner om mina problem med psykisk ohälsa blev jag förvånad över att de var så medkännande och icke-dömande. Jag fick så mycket stöd från dem.
Det känns som om min ångest skulle ha tagit en djupare och mörkare vändning om jag inte hade delat mina utmaningar med mina nära och kära. Och den här erfarenheten hjälpte mig också att nå ut till och känna empati med andra om deras bekymmer och problem.
Vi kan möta framtiden med hopp
Jag tycker att det är lustigt att när jag kom tillbaka från min mission var jag så orolig för att förlora den ”andliga mark” som jag hade uppnått under missionen, för nu inser jag att hemkomsten bara var början på ett nytt kapitel där jag kunde hitta nya sätt att fördjupa min tro.
Min personliga relation till min himmelske Fader och Jesus Kristus har vuxit och fördjupats så mycket sedan jag kom hem, särskilt på grund av de principer som jag lärde mig i denna kurs i känslomässig motståndskraft och genom att förlita mig på min himmelske Fader och Frälsaren för att få hjälp. De känns mycket mer verkliga och närvarande i min vardag.
Jag har lärt mig och accepterat att vi som Guds barn ständigt förändras, lär oss och utvecklas. Men trots att våra liv förändras är vår himmelske Fader oföränderlig. Han förväntade sig inte att jag skulle vara fullkomlig på min mission, och det förväntar han sig inte heller nu. Han älskar mig helt enkelt och vill att jag ska fortsätta att sträva mot honom och göra det bästa jag kan på min resa tillbaka till honom.
Bara för att jag har tagit denna kurs i känslomässig motståndskraft betyder det inte att jag inte längre har ångest, panikattacker eller stunder då jag känner mig överväldigad av rädsla inför framtiden. Det har jag fortfarande ibland. Men nu känner jag igen dessa mönster och har lärt mig verktyg för att hantera dem på ett hälsosammare sätt, vilket förbättrar livskvaliteten i mitt dagliga liv.
I slutändan lärde kursen mig att hantera situationer när jag upplever ångest och utmaningar. Den lärde mig att ha tålamod och medkänsla med mig själv och mina brister. Och jag lärde mig att förstå hur Gud ser på mig och att inte skrämmas av framtidens okända händelser.
Genom både professionell och himmelsk hjälp har jag insett att vi har de nödvändiga verktygen för att veta hur vi ska ”verka … utan att påverkas”(2 Ne. 2:26) av våra känslor när vi fortsätter att röra oss mot Kristus.