Berättelser från Saints, volym 3
Den förste brasilianske grenspresidenten i São Paulo
Illustrationer: Greg Newbold
Inte långt efter att Claudio och Mary dos Santos hade blivit döpta i São Paulo i Brasilien frågade missionspresidenten, William Seegmiller, Claudio om han ville bli äldste. Claudio blev förvånad, men sa: ”Ja.” Han hade bara gått i kyrkan i några månader och visste inte riktigt vad det innebar att vara äldste. Han visste att alla missionärer kallades ”Äldste” och att de var anmärkningsvärda unga män som ägnade sina liv åt Gud. Om det var vad det innebar att vara en äldste, så var det vad han ville vara.1
Följande söndagsmorgon, strax före söndagsskolan, ordinerade president Seegmiller honom till äldste i det melkisedekska prästadömet. När han var klar sa han: ”Nu ska vi förbereda sakramentet och förbereda oss för söndagsskolan.”
Claudio var lite förvirrad. Allt hände så snabbt och han visste inte riktigt vad han gjorde. Men han följde presidentens instruktioner och utförde sitt första prästadömsansvar.
På kvällen under grenens sakramentsmöte tog president Seegmiller återigen hjälp av Claudio, denna gång för att tolka när han talade till de heliga på engelska. Claudio lärde sig fortfarande engelska och hade aldrig tolkat tidigare, men han gick med på att försöka.2
I början av mötet bad president Seegmiller de heliga att stödja Claudios ordination. Till Claudios förvåning förstod han president Seegmiller klart och tydligt, och han kunde lätt förmedla orden på portugisiska.
Sedan berättade president Seegmiller för församlingen att han för ett år sedan hade skrivit ett brev till första presidentskapet om att det inte fanns tillräckligt många portugisisktalande prästadömsbärare i Brasilien för att upprätthålla grenarna. Nu skämdes han över att han hade skrivit brevet. Män som Claudio hade bevisat att han hade fel. ”Nu”, försäkrade han dem, ”måste jag skriva ytterligare ett brev till första presidentskapet.”
President Seegmiller fortsatte: ”Idag blev broder Claudio ordinerad till äldste. Kommer ni att stödja honom som den första brasilianska grenspresidenten i São Paulo?”
Claudio tolkade orden, men han var förbluffad. Han tänkte på sin bristande erfarenhet. ”Vilken kunskap har jag?” undrade han. Han kände till historien om Joseph Smith, men han hade aldrig läst Mormons bok. Det enda han hade att erbjuda var entusiasm för det återställda evangeliet, och kanske var det allt Herren behövde av honom.
Han tittade ut på församlingen och såg hur de höjde sina händer för att stödja hans kallelse. Han kände sig hedrad. Han kanske inte visste så mycket, men han var villig att arbeta.3
Claudios ansvar började omedelbart. Han ledde söndagsmötena och välsignade sakramentet. En missionär hade lärt Claudio att läsa noter, och han utvecklade snart en repertoar med ett tjugotal psalmer på orgeln så att han kunde ackompanjera São Paulos heliga. Till en början hade han bara en rådgivare som hjälpte honom, men de två männen gjorde sitt bästa för att balansera arbete och familjeansvar när de betjänade heliga som var utspridda över hela den enorma staden.
Trots sin brist på erfarenhet litade Claudio på att Gud hade ett syfte med att kalla honom att leda grenen. ”Om det här är den sanna kyrkan, om det finns en Gud som leder, måste han välja någon”, sa han till sig själv. ”Han måste välja någon med entusiasm som kunde ta emot myndigheten och utföra arbetet.”4