Gud vet vad Han vill
Året var 1955. Jag satt i vårt hem i Hamburg och var på ett irriterat, surt humör. Jag var sjuk och orkade inte gå till jobbet eller göra något hemma. Allt kändes som pest. Då såg jag Nordstjärnan (numera kallad Liahona) och började bläddra igenom den. Jag såg en annons där en snart hemkommen svensk missionär önskade brevväxla med en tysk ungdom för att lära sig språket bättre. Jag skrattade högt och sa till mig själv: ”Återigen en sådan som tror att han ska hitta någon äktenskapspartner, ojojoj. För skojs skull ska jag skriva ett svar för jag har inget annat att göra, men jag ska absolut inte skicka det!”
När min mamma kom hem visade jag henne annonsen och skrattade gott igen när jag visade mitt brevsvar. Efter detta glömde jag snabbt bort det hela och det var inte förrän två veckor senare som jag kom på att jag inte visste var mitt brev var. Jag frågade mamma om saken. ”Jag trodde att du glömt det så jag skickade i väg det”, fick jag som svar.
Efter några dagar dök ett brev med två dubbelsidor upp i brevlådan. Innehållet avslöjade en andlig och positiv person. Torsten, som han hette, skrev på gullig skoltyska som lät charmigt i mitt huvud. Jag tänkte att jag kunde väl svara en enda gång men brevväxlingen fortsatte även därefter. I ett av breven stod det att hans mission hade blivit något förlängd, eftersom det kapell som han hade arbetat mycket med nu skulle bli invigt av aposteln Heber C. Kimball och han behövdes där.
När Torsten väl blev avlöst som missionär jobbade han för att spara ihop pengar för att resa till invigningen av Berns tempel i Schweiz. Trots detta var det inte säkert om han skulle få ihop tillräckligt med pengar. Jag som också önskade fara till invigningen hade inte heller tillräckligt med pengar men jag hade lösningen för oss båda: Vi skulle kunna lifta dit och sova på vandrarhem längs vägen. Män och kvinnor bodde separat i vandrarhemmen. Torsten blev jätteglad för idén och vi började planera för detta.
På den tiden kunde man lifta utan problem så i slutet av augusti när Torsten kom till Hamburg påbörjade vi resan till templet. Längs vägen lärde vi känna varandra bättre; vi utbytte många lika och givande åsikter.
När vi till slut kom fram kunde Torsten låna ett tält och sova på en kulle nära templet medan jag sov på ett vandrarhem i Bern. Den första kvällen när jag skulle gå till tågstationen för att ta mig till vandrarhemmet bad han mig vänta. Jag var mycket stressad och ville gå men han bad mig sitta ner på en gräsplätt så till slut satte jag mig irriterat ner.
Då frågade han mig om jag kunde tänka mig att dela mitt liv med honom. PUH!
”Men jag älskar ju inte dig”, svarade jag. ”Det kommer du att lära dig!”, svarade han med övertygelse. Vi pratade lite till. Till slut svarade jag: ”Jag älskar dig inte men om det är Guds vilja kan jag tänka mig det, men det vet jag ännu inte.” Jag bestämde mig för att fasta och fråga Herren. Torsten sa att han kunde vänta tills jag fått svar.
Templet invigdes nästa dag. Varje dag den veckan repeterade ett nytt europeiskt land sin invigning. Måndag var på tyska, tisdag på svenska och så vidare. Jag tog mig in på den tyska invigningen men Torsten skulle inte få komma in då hans missionspresident, som skulle anlända senare samma dag, hade hans tempelrekommendation.
Jag minns just inget av invigningen för jag kunde inte släppa Torstens fråga och var upptagen med att be. Jag var olycklig, för jag kände inte alls att jag skulle få ett svar.
Under tiden hade Torsten satt sig utanför för att vänta på mig. Plötsligt kom äldste Heber C. Kimball gåendes längs gången upp till templet. Då han kände igen Torsten från när han var missionär i Sverige kunde han godkänna att Torsten fick gå in i templet. Vem hade kunnat förutspå ett sådant mirakel?
När mötet var slut gick jag nerför trappan i templet, fortfarande bedjande, inte tittande varken till vänster eller höger, när någon petade mig bak på axeln. Det kan ju inte vara Torsten, tänkte jag, men så hörde jag en mansröst i mitt huvud som sa: ”Edith, DETTA ÄR TORSTEN – FÖR ALL EVIGHET.”
Så vände jag mig om och där stod han. Jag förstod ingenting.
Vi gick ut ur templet, tog med en bibel och satte oss uppe på en kulle. Jag gav honom skriftstället Rut 1:16–17: ”För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.”
Vi gifte oss sju månader senare i Göteborg. Det tog lite tid men jag lärde mig verkligen att älska honom och jag har inte ångrat mig. Ja, Gud vet vad Han vill!