Vår tempelbaby
Sommaren 1998 åkte ett gäng glada hemmamammor från Malmö stav till Stockholms tempel i ett par dagar. Då var jag gravid i tredje månaden och väntade vårt nionde barn. Vi var framme på kvällen vid gästhemmet och hade en trevlig stund där.
Tidigt nästa morgon gick jag till templet. Medan jag var där började jag blöda litegrann. Jag berättade detta för systern som ordnade denna resa. På några sekunder gick hon för att hitta tempelpresidenten, president Spencer Jensen. I slutet av 1970-talet tjänade han och hans fru även som missionspresidentpar för Sverigemissionen Göteborg. Då fanns det två missioner i Sverige, en i Göteborg och en i Stockholm. Det var också president Jensen som avskilde mig som heltidsmissionär till Stockholmsmissionen när han precis hade kommit till Sverige.
I templet gav president Jensen mig en väldigt innerlig välsignelse på engelska. I välsignelsen sa han bland annat ”I plead that all will heal” och ” this child will bring your family great joy” [”min vädjan är att allt ska helas” och ”det här barnet kommer att bli till stor glädje för din familj”].
Efter välsignelsen fick jag rådet att vila på gästhemmet, vilket jag gjorde. När jag precis hade slumrat till hörde jag en lätt knackning på dörren. När jag reste mig upp för att öppna kände jag hur det forsade blod. Jag hade aldrig blött så mycket under någon graviditet och hade aldrig fått missfall. Då tänkte jag: ”Oj, är det så här det är att få missfall?” Men i samma ögonblick mindes jag välsignelsen jag precis hade fått i templet som gav mig hopp och tillit till Herren.
Utanför dörren stod två äldre tempelmissionärssystrar som sa att jag måste åka till Södersjukhuset genast, samma sjukhus där jag själv föddes. Till min förvåning hade de redan ordnat med transport och rullstol.
Akutmottagningen var fullsatt så jag fick vänta ute i korridoren i fem timmar innan jag till slut fick komma in. När läkaren gjorde ett ultraljud kunde han se på skärmen att jag blött mycket och frågade mig varför? Jag hade inget svar och sa att han som läkare kanske kunde förklara varför, men det kunde han inte. Han förstod inte hur detta var möjligt, samtidigt som han sa att allt såg helt och bra ut. Jag fick stanna över natten för observation.
Nästa dag skrevs jag ut och vårt lilla tempelgäng åkte hem till Småland och Skåne.
När jag var i artonde veckan kallades jag till ett nytt ultraljud. Utan att jag berättat om händelsen i Stockholm sa barnmorskan: ”Jag ser att du har blött mycket och undrar varför?” Jag blev förvånad och frågade hur hon kunde se att jag hade blött mycket. Då visade hon mig en stor rund fläck på ultraljudsskärmen och förklarade att den fläcken visade att jag blött mycket.
Jag kunde inte förklara varför jag plötsligt hade blött så mycket, och frågade om det möjligtvis var tvillingar jag väntade men hon svarade att det inte såg ut som det.
Än i dag har ingen kunnat förklara varför jag helt plötsligt blödde så mycket i början av min graviditet. Men mitt nionde barn Johannes föddes helt frisk i mars månad året därpå. När han var tre månader åkte vi tillbaka till templet hela familjen för att visa vårt mirakelbarn för president och syster Jensen. Jag uttryckte min stora tacksamhet för välsignelsen jag fick medan jag väntade honom.
Johannes har ofta fått höra att han är vår ”tempelbaby” och han skänker verkligen stor glädje till vår familj! Vi är alla så glada att allt gick väl och att kraften i prästadömet är STOR! Gud är god! Mirakel sker varje dag!