Tankar om fäder på fars dag
I dag känner jag mig extra tacksam för min pappa Bo Christer Bertilson och för Gud – allas vår himmelske far. De har beskyddat och hjälpt mig genom hela mitt liv.
Jag kom att tänka på en erfarenhet jag hade när jag var cirka 10 år där båda hjälpte mig.
Vi var i fjällen med familjen och pappa tog med mig och min storebror Michael på en längdskidtur. Efter en bit orkade jag inte mer och ville åka tillbaka. Pappa sa: ”Följ bara de röda korsen så kommer du hem.” Så jag vände om och började följa de röda korsen. Vid ett vägskäl missade jag att det fanns röda kors åt två håll. Jag såg bara att det fanns ett rött kors och följde det – men det var fel väg ...
Till en början var jag glad i hågen, njöt av det soliga vädret och dagdrömde som jag brukade. Jag tänkte att jag borde vara framme snart, men såg bara skog runtomkring. Då jag inte hade någon klocka hade jag svårt att uppfatta tiden. När jag hade åkt ett tag funderade jag på om jag kunde ha åkt fel någonstans, men då jag hade varit noga med att följa de röda korsen tänkte jag ändå att jag hade åkt rätt.
Jag var mycket trött av att ha åkt länge i solen och orkade inte vända om för att dubbelkolla om jag åkt rätt. Jag tänkte att jag kanske skulle komma fram runt nästa krök, och nästa krök, och nästa krök. Men det gjorde jag inte.
Jag visste det inte då men jag hade åkt i flera timmar. Till slut började det skymma och mörkrädd som jag är blev jag rädd. Jag bad till Gud och kände att han var med mig, att jag inte var ensam. Jag visste också, utan minsta tvivel, att min pappa var ute och letade efter mig och att han inte skulle sluta leta förrän han hittat mig. Så jag bad till Gud och ropade på min pappa.
Jag kände att jag skulle vända om men vågade inte, jag var för rädd. Jag var så rädd och desperat att jag vid ett tillfälle lade mig ner i snön och försökte somna. Jag hoppades att jag skulle vakna hemma och att allt bara var en mardröm.
Någonting fick mig att resa mig upp och jag fortsatte åka – åt fel håll.
Mina kinder var våta av tårar och jag fortsatte be till Gud. Jag kände starkt att han var med mig och tack vare det kände jag hopp och fick styrka att fortsätta åka men jag vågade inte lita på känslan att jag skulle vända om.
Så plötsligt får jag en så stark känsla att jag ska vända om att jag stannar upp, slutar gråta tvärt och vänder om.
Jag får kraft och åker mitt fortaste, nästan halvspringer på skidorna. Så tänker jag att jag nog är snabbare utan skidorna så jag kastar av mig dem och börjar springa i stället. Jag springer och springer trots att jag inte hade några krafter kvar.
Medan jag springer ropar jag på pappa, jag vet att han är ute och letar.
Efter ett tag skymtar jag pappas 80-tals overall i neonfärger sittandes bakom någon på en skoter. Jag skriker ”Pappa!” Pappa ser mig och skriker tillbaka ”Eva!” Han hoppar av skotern och springer till mig. Han kramar mig hårt och länge.
Jag är så tacksam för min pappa och för Gud. För deras kärlek, beskydd och hjälp genom hela mitt liv.
Jag fick höra Coldplays låt ”When I need a friend” för något år sen och den rörde mitt innersta. Så bad jag som liten i fjällen och så har jag bett många gånger sedan dess.
”Holy, holy, God defend.
Shield me, show me
When I need a friend.”
Det är min övertygelse att vi har en himmelsk Far som vakar över oss och älskar oss alla villkorslöst.