När svaret är nej
Terez Nilsson har under flera år tjänat som redaktör för de lokala sidorna i Liahona. När hennes man Michael kallades som rådgivare till tempelpresidenten i Köpenhamns tempel fick även Terez utökade uppgifter i templet. Magdalena Sahlin i Göteborg tjänar nu som ny lokalredaktör. Terez och Michael bor i Köpenhamn under en stor del av sin tid. När de blev tillfrågade av presidenten i Köpenhamns stav om de ville medverka i den bok om ”tro och utmaningar” som höll på att sammanställas av medlemmarna där skrev Terez följande text:
2006 fick jag veta att jag hade sjukdomen MS. I flera år hade jag haft olika problem med min kropp, men jag tänkte att allt handlade om att jag fött så många barn. ”Har man fött nio barn kan man väl inte räkna med att må bra?” tänkte jag och kämpade vidare med olika symptom. När diagnosen kom var jag nästan tacksam. Det fanns en förklaring till mina svårigheter, jag var inte bara lat!
I ett senare sammanhang fick jag en välsignelse som inte handlade om min hälsa. Där blev det ändå sagt att jag ”skulle överleva, och att jag skulle få se mina barn växa upp och bilda familjer”. Jag var tacksam, men tyckte samtidigt att orden var konstiga. MS kan vara en allvarlig sjukdom, men normalt sett är den inte dödlig.
Ett år senare fick jag en kallelse till en mammografi. Jag hade hunnit bli 48 år och denna scanning var bara en rutinkontroll som erbjöds av svensk sjukvård. Jag var trött på sjukhus och läkarbesök och funderade på om jag bara skulle hoppa över kallelsen. Men jag gick dit ändå.
Inom kort hittades tre tumörer i mitt ena bröst och det behövde opereras bort. Vid operationen påvisades cancerceller i en av lymfkörtlarna och man valde då att ta bort de 22 lymfkörtlar man kunde nå. Nio av dessa visade sig innehålla cancerceller. Nu var det inte längre så självklart att jag skulle ”överleva och se mina barn bilda familjer”. Jag försökte hålla fast i hoppet om sanningen i dessa ord.
I min församling fanns samtidigt en syster som var helt ensamstående med fyra barn mellan 17 och 23 år. Vi satt där tillsammans med våra ”picc-lines” (en slags ingång i kroppen för att ge cellgifter). Det var peruk och strålning, oro och illamående. Sedan dess har jag haft svårt med tanken på att man skulle kunna ”besegra” eller ”bekämpa” sin cancer. Jag kände mig i det här läget mycket ödmjuk inför liv och död. Herren ger och Herren tar. Herren valde att ta hem min väninna. Trots sin familjesituation var hon färdig med sin jordiska resa. Jag satt vid hennes sida när hon tog sina sista andetag och jag försökte göra det jag kunde för hennes barn.
Min mamma, som är fast rotad i evangeliet, grät när min syster Madlèns cancer kom tillbaka på bred front (detta var flera år innan min egen cancerdiagnos). Hennes plågsamma fråga var: ”Är det för att vi inte haft tillräckligt med tro?” Jag kunde bara hänvisa till president Nelson som då var apostel och som just behövt ta farväl av en vuxen dotter med flera små barn. ”Äldste Nelson har väl inte brist på tro?” blev min fråga.
Ofta behövs det ännu större tro när våra enträgna böner får svaret nej.