Lärdom genom prästadömsvälsignelsen
I ett av mina områden på mission för många år sedan kom jag och min kamrat i kontakt med Stacey, en kvinna som bodde på ett kollektivboende för unga drogfria narkotikamissbrukare. Efter ett tag berättade hon att en av de andra boende hade varit på mission. Vi fick så småningom träffa honom och jag blev alldeles förskräckt av hans historia. Han berättade att han åkt på mission för att komma bort från sitt missbruk. Han visade sig inte riktigt tro på evangeliet, utan sade sig ha undervisat om helt andra saker. Efter ett år hade han blivit avlöst av medicinska skäl, varpå han ganska snart börjat missbruka igen. Nu hade han vistats på behandlingshem under en tid och därifrån skrivits ut till kollektivboendet.
Även om jag inte sade något till honom, så var jag väldigt dömande. Jag tyckte mig ha rätt att vara både arg och besviken på honom, framför allt på att han åkt på mission utan att undervisa om Jesu Kristi evangelium, men jag hade även tyst för mig själv synpunkter på vilka kläder han bar.
Vi fortsatte att undervisa Stacey, om än med begränsad framgång, då hon fått ganska påtagliga intellektuella men av sitt tidigare missbruk. Vi fick så småningom veta att den återvände missionären börjat använda droger igen. Stacey var verkligen orolig för honom, men jag tror jag mest kände mig besviken.
Nästa gång vi besökte boendet, bad han om en välsignelse, som stöd i att bli drogfri igen. Han ville att min kamrat skulle ge den, men min kamrat ville inte det. Då vände han sig till stavsmissionären som var med på besöket. Han tackade också nej. Således lades uppgiften på mig. Jag blev verkligen orolig. Jag minns att jag undrade hur jag skulle kunna få någon som helst inspiration för att ge en välsignelse till en återvänd missionär som undervisat om sitt egna evangelium på mission och nu återigen börjat missbruka. Jag såg det även som graverande att han inte klädde sig enligt sina tempelförbund.
De tankarna hade jag då vi lade våra händer på hans huvud. Även om jag i stunden inte var ödmjuk gentemot honom, så kände jag en påtaglig ödmjukhet inför uppgiften. Jag minns överhuvudtaget inte vad jag sade i den där välsignelsen tidig på våren i början på 1990-talet, men jag minns känslan. Jag minns hur jag fick känna lite av den kärlek Gud hade för honom. Den kärleken var stark, starkare än något jag någonsin känt förut. Det blev väldigt tydligt för mig att det var en Guds son vi välsignade, en son som var mycket värdefull i Guds ögon, en son som Gud älskade precis som han var, en son Gud ville det skulle gå bra för. Jag tror jag i den stunden även förstod hur dömande jag hade varit, men det bestående var kärleken.
Jag vet inte hur det gick för den här mannen, men jag vet att Gud älskar honom och att Jesus Kristus är hans förespråkare inför Fadern. Jag kommer alltid vara tacksam för att jag fick vara på just den platsen just den dagen och att Gud undervisade en ofullkomlig dömande 19-årig missionär samtidigt som ett av Hans barn i en väldigt svår tid påmindes om att han hade en himmelsk Far som älskar honom.