Ett ovanligt par
Om ni har besökt templet i vintras har ni säkert mött broder Michael och syster Gretchen Petramalo, men det är inte bara deras namn som är ovanligt. De är mor och son. Och inte heller är de medlemmar i kyrkan sedan flera generationer tillbaka. Gretchen och hennes make Gilbert kom från delstaten New York och var aktiva katoliker med tre söner varav Michael är en. Pappan i familjen var militär och de flyttade ofta.
Så småningom blev de lite fastare bosatta i delstaten Washington. Mamman arbetade där i en skola och fick en arbetskamrat som blev en mycket god vän. Denna kvinna, som var medlem i Jesu Kristi kyrka, gjorde allt för den nya familjen under en tioårsperiod utom att tjata på henne att komma till kyrkan. Men vid ett par tillfällen bjöds de med på speciella aktiviteter som ordnades i kyrkan och de var mycket imponerade över den vänlighet och kunnighet de mötte. Till slut bjöd de in ett par missionärer som började sin undervisning med att tala om eviga familjer. Pappa Gilbert gick då med på att komma till en söndagsskollektion, inte sakramentsmötet för han väntade sig en rutinpredikan, utan för att höra vad kyrkan undervisade om. Till deras förvåning var läraren en grovarbetare som var en omvänd alkoholist, som tappade lektionsboken i golvet och misslyckades med att skriva på svarta tavlan. Men hans lektion gav Gilbert Petramalo svar på stora frågor som han inte vågat ställa till någon och han beslöt sig för att döpas.
Detta var 1977 och hans fru och två söner döptes ett halvår senare. Sonen Michael kallades ett år senare på mission till Peru. Han gifte sig senare och paret fick tio barn, tre söner och sju döttrar. Han arbetade största delen av sitt liv som seminarie- och institutlärare i Arizona.
År 1983 hörde Gretchen och Gilbert hur kyrkans ledare på en generalkonferens berättade hur mycket kyrkan behöver seniormissionärer. De kände sig berörda men hade inte ekonomiska möjligheter att gå på mission även om militärer pensioneras tidigt. De gjorde upp en sparplan och efter tre år var de redo. Kallelsen kom till Londonmissionen. Det skulle inte bli den enda missionen. Under de följande trettio åren tjänade de som missionärer i Ghana, Indien, Tanzania och på följande platser i USA: Family History Library i Salt Lake City (två perioder), Temple Square, Palmyra, Washington DC:s besökscenter och Honolulu. Under ett par av dessa missioner var de missionspresidentpar.
Trots sitt stora tjänande har de inte sluppit undan svårigheter i livet. Gretchen fick bröstcancer och Michaels hustru fick en mycket allvarlig sjukdom 2008 och läkarna gav henne sex månader till att leva, inte längre. Hon bad innerligt till Herren att hon skulle få leva lite längre så att hennes yngsta barn skulle kunna komma ihåg henne. Hon fick 14 år till men i mars förra året gick hon bort. En månad senare förlorade Gretchen sin make.
En tid därefter träffade Michael en broder Readhead som berättade entusiastiskt om sin och hustruns tid som tempelvolontärer i Stockholm. Michael tyckte att det lät väldigt intressant och en tid därefter, medan han var hemma hos sin mamma i Idaho, ringde en president Bertilson och frågade om han skulle vilja komma till Sverige. Det ville han. Hans mamma som råkade höra samtalet tecknade till honom: ”Jag kommer också.”
Sagt och gjort, nu har mor och son tjänat tillsammans i templet här i de 3 månader som turistvisumen tillåter. Vi har alla imponerats av dem, deras intelligens, kunnighet, vänlighet, språkfärdighet. Aldrig har någon amerikan uttalat namnet Höglund så perfekt som syster Petramalo gjorde efter ett försök. Hon har berättat att sonen så fort de är lediga på dagar och kvällar sitter och lyssnar på svenska och säger efter.
På min fråga om tiden i templet har hjälpt dem i deras sorg svarade båda med eftertryck att det har varit en stor hjälp. De har varit så nära den andra sidan som man kan komma på jorden och templet har varit en tillflykt för dem och de är glada att de kunde hjälpa andra där.