Ögon att se Guds kärlek till mig
De senaste månaderna har jag kämpat med min självkänsla och min självbild och en väldigt negativ röst har fått lite för mycket utrymme. Nyligen vaknade jag mitt i natten och de mörka tankarna fyllde snabbt mitt huvud och tryckte undan alla möjligheter att somna om.
Jag försökte tänka på vad som tidigare har hjälpt i liknande situationer i mitt liv och kom på att ibland hjälper det att skriva dagbok. Så jag tog min dagbok och en penna och tassade försiktigt ut ur sovrummet för att inte väcka min man. Väl i vardagsrummet tände jag en liten lampa och satte mig i soffan för att skriva. När jag öppnade dagboken såg jag att mitt senaste dagboksinlägg var cirka 10 månader tidigare. Så jag bestämde mig för att fylla i några av de saker som hänt däremellan.
Dagen efter mitt senaste inlägg blev jag inlagd på sjukhus på grund av kraftig buksmärta (en cysta hade brustit och det hade blött ut i buken). Två veckor efter sjukhusbesöket fick jag ett samtal av min dåvarande hyresvärd där jag blev informerad om att jag behövde flytta ut inom två veckor.
Det datum jag behövde flytta ut på råkade också infalla samma dag som vårt bröllop, så på två veckor packade vi ihop min gamla lägenhet och flyttade över mina saker till min dåvarande fästmans lägenhet samt planerade och fixade de sista sakerna inför bröllopet.
Efter bröllopet följde en tid av att vänja sig vid att bo tillsammans. Visserligen någon jag älskar och vill bo med, men ändå en förändring när man bott själv i några år och vant sig vid sina egna rutiner.
Efter att ha bott tillsammans i sex månader flyttade vi återigen, denna gång till en större lägenhet! När vi körde sista flyttlasset mellan lägenheterna blev jag påkörd bakifrån och vår bil blev förstörd. Jag klarade mig utan några större men, men det var en obehaglig upplevelse.
Medan jag satt och skrev ner mina upplevelser kring alla dessa händelser från de senaste tio månaderna fylldes jag av en sådan kärlek för personen jag skrev om. Den personen hade varit med om rätt många saker som var och en för sig var ganska stora och ”stressiga” och tar ett tag att återhämta sig ifrån. Men hon hade upplevt dem alla på en relativt kort tid och inte hunnit stanna upp och reflektera över dem.
Jag fylldes av omtanke och kärlek och ett större tålamod för henne och sen plötsligt gick det upp för mig att det var ju mig själv jag suttit och skrivit om! Då fylldes jag i stället av en tacksamhet; att jag fått uppleva allt detta och en tacksamhet för allt min kropp och mitt sinne klarat av! För en kort stund öppnades mina ögon och jag fick se mig själv mer med Herrens ögon och jag kände en sådan kärlek för mig själv som jag aldrig tidigare upplevt.
Jag är tacksam över att han lät mig ta del av och känna en bit av den kärlek han hyser för mig och för att tålamod och omtanke för mig själv har fått råda mer i mitt liv och höras mer än de negativa rösterna sen den natten.