Kort och gott bra – framgång genom Herren
Mitt liv har kantats av framgångar. Den första jag inte minns var en härlig sommardag 1973. Då föddes jag. Ett helt liv var framför mig och dessutom var jag försedd med två supportrar som alltid partiskt har varit på min sida. Nåja, nästan alltid. Mamma Inga och pappa Raimo.
Nästa framgång jag inte minns början på kom ett par år senare. Irene. Min härliga lillasyster. Inom loppet av några år tillkom sedan en lång radda segrar. Söner födda åt mina föräldrars vänner och bekanta i kyrkan och som kom att guldkanta min barndom och min ungdom. Och mitt vuxna liv till råga på det. Framgångar och segrar eftersom dessa betyder mer för mig än medaljer kring min hals.
Näst i denna lista är den första jag minns redan från start: framgången att av Herren bli betjänad i rollen som utsänd missionär. Det ska medges att tankarna kring denna tid cirklat mycket kring egen ansträngning, det var förvisso tungt. Men allt vi kunde bygga framgång på var de facto helt och fullt beroende på Honom och Hans tjänande. Och detta tjänande riktades inte minst mot oss. Och direkt mot mig.
Vi knackade mycket dörr och mötte massor av folk. Glada, ledsna, arga, roliga, coola, sådana som trodde sig vara, unga, gamla, katoliker, sådana som bekände sig till engelska kyrkan, andra som inte bekände sig till något alls. Vänliga. Mindre vänliga. Ännu mindre vänliga. Och vänner. Syster Smith, gamla ensamma damen som bodde där ute i lövskogen och som alltid bjöd på paj när vi släpat in lite kol till öppna spisen.
Ibland behövde vi inte ens knacka, andra gjorde jobbet åt oss. Vi blev omfamnade och kramade förstås tillbaka i den mån vi nu kunde. Det var ändå så lite, men Jesus gjorde så mycket.
Att två sådana år lämnar sina spår är fullt naturligt men livets framgångssaga upphör inte när livet knappt ens börjat. Den växer med tiden. För min del fick jag läsa på universitet och efter det fick jag en hustru, närmare bestämt Marja, och barn. Noora, Jesse, Veera och Leo. Välsignelser kommer som i ett pärlband. Ibland kommer pärlorna närmare, ibland kan avståndet tyckas vara lite längre. Kanske ser man bara en mussla där det borde sitta en pärla? Vi får låta tiden och den fria viljan ha sin gång.
Vi är ett förbundsfolk och jag har funderat över det. Varför är det så viktigt med förbund? Varför räcker det inte med att bara försöka leva bra? Frågor liknande dessa har ofta fått sina svar då jag betraktat mig själv och mitt förhållande till mina egna barn. Hur ser verkligheten ut? Brukar det inte börja med en observation som får mig att önska mer av mina barn? Sedan följer en kommunikation som inkluderar en konsekvenshantering. Gör du det här så: … ”Aha!” Precis där sitter svaret, i min mening, till varför Gud önskar göra förbund med oss. Förbund är ju detsamma som överenskommelser. Det ger referensramar!
När jag sedan betraktar de överenskommelser jag gör med mina barn så inser jag att jag har en tendens att erbjuda ganska mycket för faktiskt ganska lite motansträngning. Jag gör ofta till synes riktigt usla affärer. Men efter att ha backat lite och fått perspektiv är jag ändå nöjd. Jag är ju inte ute efter arbetskraft. Allt handlar om att hjälpa mina barn att utveckla starka och härliga karaktärer. Jag älskar helt enkelt mina barn och vill dem allt väl.
Parallellen mellan oss och våra barn å ena sidan och vår Himmelske Fader och oss å andra sidan är stark. Men Guds avtal är bättre.
Hur ofta lyder inte budet: var still? Hur enkelt är inte det – egentligen? Hur många av alla framgångar jag nämnt ovan är inte resultatet av att Herren sträckt ut sin arm och jag själv varit still?