Endast digitalt
Gudomlig tillrättavisning – tecken på Guds kärlek till oss
Vi bör inte bli förvånade när en kärleksfull Fader uppmanar oss att gå framåt genom att förse oss med ögonblick av gudomlig disciplin.
Vi är föräldrar till sex vilda pojkar. Under de senaste 17 åren har vi lärt oss att Anden ofta använder våra egna upplevelser som föräldrar till att undervisa oss om hur vår himmelske Fader arbetar med sina barn.
För flera år sedan hörde Jessica våra pojkar leka på övervåningen. När hon spetsade öronen hörde hon det tydliga ljudet av klotter med ett skrivredskap på väggen.
Hon ropade ”pojkar … är det någon som ritar på väggen?”
Efter tre sekunder av tystnad ropade gärningsmannen tillbaka: ”Nääääääää.” Då bad hon honom komma ner med skrivredskapet.
”Okej, mamma”, sa han, skuttade fram till henne och gav henne villigt, till och med glatt, en penna.
Sin andra hand, i vilken han höll en permanent märkpenna som var fullt synlig för Jess, gömde han bakom ryggen.
När hon hade suttit med den lille pojken, lyssnat på honom, tillrättavisat honom och försökt hjälpa honom, fick hon följande tydliga känsla:
”Varför försöker jag ibland dölja mina egna synder och tillkortakommanden för en allvetande, kärleksfull himmelsk Fader?”
Tre syften med gudomlig tillrättavisning
Vad gäller föräldraskap finns det en grundläggande skillnad mellan straff och disciplin. Som president James E. Faust (1920–2007) lärde: ”Det engelska ordet för lärjunge, disciple, och ordet disciplin har samma latinska ursprung – discipulus, som betyder elev.” I vår strävan att bli mer hängivna lärjungar till Jesus Kristus bör vi inte bli förvånade när en kärleksfull Fader uppmanar oss att gå framåt längs lärjungeskapets stig genom att förse oss med dessa ögonblick av gudomlig disciplinering.
Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum har sagt att sådan ”gudomlig tuktan har minst tre syften: 1) att förmå oss att omvända oss, 2) att rena och helga oss samt 3) att ibland ändra kurs i livet till det som Gud vet är en bättre väg.”
Herren sände Samuel, en lamanitisk profet, att predika för nephiterna omkring år 6 f.Kr. I sina predikningar visar och belyser han mästerligt dessa tre syften med gudomlig tillrättavisning som äldste Christofferson undervisade om. Viktigast av allt var kanske att Samuel försökte lära dessa kämpande nephiter att den direkta tillrättavisning de fick inte var ett tecken på att Gud inte brydde sig om dem. Nej, denna tillrättavisning fick de just på grund av hans kärlek till dem.
Samuel tydliggjorde det med orden: ”Han har älskat Nephis folk och har även tuktat dem. Ja, under deras ondskas dagar har han tuktat dem därför att han älskar dem” (Helaman 15:3). För, som Herren sa: ”Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag” (Uppenbarelseboken 3:19).
Att förmå oss att omvända oss.
Det första syftet med gudomlig tuktan, som äldste Christofferson nämnde, är att förmå oss att omvända oss. I sina inledande repliker klargör Samuel att på grund av nephiternas ogudaktighet kunde ingenting frälsa dem ”utom omvändelse och tro på Herren Jesus Kristus” (Helaman 13:6). Detta budskap om omvändelse, sa han, var orsaken till att han sändes till dem: ”så att ni skulle kunna få glada budskap” (Helaman 13:7).
Lägg märke till sambandet mellan omvändelse och glada budskap som Samuel pekar ut. Äldste Neil L. Andersen har sagt: ”[Uppmaningen] att omvända oss är … en kärleksfull vädjan till oss att vända om och ’åter vända’ [oss] till Gud [se Helaman 7:17]. Vår kärleksfulle Fader och hans enfödde Son vädjar till oss att bli mer än vad vi är, sträva efter att leva vårt liv på ett högre plan, ändra oss och uppleva glädjen i att hålla buden.”
Samuel förklarade genomgående avsikten med sin predikan: ”I denna avsikt har jag kommit upp på denna stads murar … för att ni ska få kunskap om omvändelsens villkor” (Helaman 14:11). Hans profetior om Kristus gavs ”i den avsikten att ni ska kunna tro på hans namn. Och om ni tror på hans namn ska ni omvända er från alla era synder” (Helaman 14:12–13).
Samuels budskap är tydligt: ”[Omvänd] er och [återvänd] till Herren er Gud” (Helaman 13:11).
Att rena och helga oss
Ett viktigt syfte med omvändelse är att rena och förändra människohjärtat. I sin uppmaning till omvändelse fokuserade Samuel på tillståndet i folkets hjärtan. Han talade om ”hårdheten i det nephitiska folkets hjärtan” (Helaman 13:8). Han varnade för att ”[fästa] sina hjärtan vid sina rikedomar” (v. 20). Han sa: ”Era hjärtan är inte vända till Herren” (v. 22) och att de vandrade efter sina ögons högmod (se v. 27).
Gudomlig tillrättavisning hjälper oss att se vår vilsenhet, och genom ”tro och omvändelse” åstadkommer den vad Samuel kallade ”en hjärtats förändring” (Helaman 15:7). Den här förändringen, sa Samuel, gör oss ”fasta och ståndaktiga i tron” (v. 8) och binder våra vilsna hjärtan till Frälsaren Jesus Kristus.
Att omdirigera kursen i livet
Äldste Neal A. Maxwell kallade en gång dessa ögonblick av tillrättavisning ”gudomligt missnöje”. Syster Michelle D. Craig använde sig av den tanken när hon sa: ”Gudomligt missnöje kommer när vi jämför ’vad vi är [med] vad vi har kraften att bli’. Var och en av oss känner, om vi ska vara ärliga, en klyfta mellan var och vilka vi är och var och vilka vi vill bli. Vi längtar efter att ha större personlig förmåga … De här känslorna är gudagivna och skapar en iver att handla.”
Vad gäller detta tredje och slutliga syfte med gudomlig tillrättavisning uppmanade Samuel ivrigt nephiterna att använda sin handlingsfrihet till att välja att följa ”pliktens väg” (Helaman 15:5) eller, som äldste Christofferson uttryckte det, ”det som Gud vet är en bättre väg”.
”Ni är fria”, lärde Samuel. ”Ni har tillåtelse att handla av er själva, för se, Gud har gett er kunskap och han har gjort er fria” (Helaman 14:30). Han hjälpte dem förstå att även om de är fria att handla är de inte fria att välja följderna av sina handlingar. Han sa: ”Ni har i alla ert livs dagar sökt efter det som ni inte kan få, och ni har sökt lycka i att göra ont, vilket strider mot den rättfärdighetens natur” (Helaman 13:38).
Det goda livet – det överflödande livet, det lyckliga livet – finner vi i det som Samuel kallar att vandra ”samvetsgrant inför Gud” och noggrant ”hålla hans befallningar och hans stadgar och hans lagar” och ”med outtröttlig flit” sträva efter att hjälpa andra att göra detsamma (Helaman 15:5–6).
Att bli den som Herren vill att vi ska bli
John Newton var sex år gammal när hans mor gick bort. Hon hade uppfostrat honom till en troende genom att undervisa ur och läsa skrifterna med honom. Vid elva års ålder togs han till sjöss av sin far, som var sjöman. Omgiven av svordomar, hädelser och omoral dröjde det inte länge förrän John gled iväg från sin tro. Han brukade säga: ”Jag syndade med hög hand och gjorde det till min föresats att fresta och förföra andra vid varje tillfälle.”
Under en resa blåste det plötsligt upp till storm. Hans besättning började högljutt vädja till Gud att han skulle rädda dem. Först hånade och bannade han dem, men när det stod klart att deras öde var oundvikligt, ropade John till den Gud som hans mor hade undervisat honom om.
Han bad ungefär så här: ”Gud, om du är där så snälla, rädda oss. Och om du gör det kommer jag att ägna resten av mitt liv åt att tjäna dig.” Stormen bedarrade, vågorna stillades och deras liv räddades. Trogen sitt ord ägnade John resten av sitt liv åt att tjäna Herren. Han blev predikant, och som en del av sin verksamhet skrev han dikter. Många av de här dikterna kom att bli psalmer, såsom hans mest kända:
Den här psalmen är berättelsen om John Newton, men den är också vår berättelse, och den är troligen din berättelse. Vi är var och en, på vårt eget sätt och i våra egna stunder av svårigheter, sedda av en allvetande Herre som ingriper i precis rätt ögonblick. Han tillrättavisar oss. Han räddar oss. Han förvandlar oss. Och han skapar inom oss en omättlig önskan att leva det som Nephi en gång kallade ”det liv som är i Kristus” (2 Nephi 25:27).
När vi förlitar oss på Herrens gudomliga tillrättavisning blir vi dem han så innerligt vill att vi ska bli: Kristi män och kvinnor och Jesu Kristi lärjungar.