”Anden kompenserade för skillnaden”, Liahona, sep. 2024.
Sista dagars heliga berättar
Anden kompenserade för skillnaden
Jag kunde känna församlingsmedlemmarnas kärlek när de sjöng utan mitt ackompanjemang.
Illustration: Katy Dockrill
Vi bodde i en liten stad i Georgia i USA när min far dog, endast 55 år gammal. De flesta i vår släkt bodde i en annan stat. Aldrig hade de 320 milen mellan oss känts så långa som vid det tillfället.
Min man var biskop och jag organist i vår lilla församling. Med alla känslor och stressen över att hjälpa till med begravningsplanerna kände jag mig särskilt trött den söndagen när det var dags för sakramentsmötets avslutningspsalm ”Gud var’ med dig tills vi möts igen” (Psalmer, nr 107).
Halvvägs genom andra versen överväldigades jag av sorg. På något sätt spelade jag hela den versen, men händerna skakade och ögonen var så fulla av tårar att jag var tvungen att sluta spela när en hel vers återstod. Jag kunde inte sluta gråta.
En kort paus följde när församlingen insåg att orgeln hade slutat spela. Men sedan började församlingsmedlemmarna sjunga a cappella. Sången var inte perfekt. Vi var trots allt få. Men Anden kompenserade för skillnaden. Mitt i tårarna och förlägenheten kunde jag känna kärleken från många när de sjöng.
Gud var’ med dig tills vi möts igen.
Sök i bön din andes tuktan.
Döden inger ingen fruktan.
Gud var’ med dig tills vi möts igen.
När psalmen var över höll sångledaren om mig medan jag snyftade mig igenom avslutningsbönen. Flera personer kom sedan upp till orgeln med tårar i ögonen för att säga hur ledsna de var för det här med min far.
Senare sa jag till sångledaren att jag skulle spela piano på begravningen. Det verkade förmodligen vara en dålig idé efter det som just hade hänt, men pappa tyckte så mycket om att höra mig spela piano. Jag ville spela för honom. Jag insåg då hur nära han hade känts under avslutningspsalmen.
Jag är så tacksam för psalmerna. Jag vittnar om att musik kan undervisa och trösta oss på sätt som ord ofta inte kan göra. Som första presidentskapet har skrivit i förordet till psalmboken: ”Sångerna … tröstar de sörjande och trötta, och de inspirerar oss att hålla ut till änden.” Jag är också tacksam för kärleken från en fin församling när jag var så långt borta från min egen familj. Jag vet att min far och jag verkligen kommer att ses igen.