Vinden upphörde aldrig att blåsa
Vi kan hjälpa andra gå framåt på sin vandring mot att ta emot Guds välsignelser.
År 2015 i staten Pernambuco i Brasilien samarbetade 62 medlemmar av J. Reuben Clark Law Society med statsåklagaren för att undersöka de rättsliga frågor som boende på fyra olika vårdhem hade. Under fem timmar en lördag intervjuade dessa advokater över 200 boende en i taget, varav alla hade försummats av samhället.
Under intervjuerna upptäcktes det att flera brott hade begåtts mot dessa äldre boende såsom övergivande, misshandel och förskingring av tillgångar. En viktig uppgift för det här juridiska sällskapet är att ta hand om de fattiga och behövande. Bara två månader senare lyckades åklagaren åtala de ansvariga.
Deras hjälp är ett perfekt exempel på kung Benjamins undervisning ”att när ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst”.
En boende som jag personligen intervjuade under pro bono-projektet var en vänlig 93-årig gammal kvinna som hette Lúcia. Tacksam för vår hjälp sa hon skämtsamt: ”Gift dig med mig!”
Överraskat svarade jag: ”Titta där borta på den vackra unga kvinnan! Hon är min fru och statsåklagaren.”
Hon svarade snabbt: ”Och? Hon är ung, vacker och kan lätt gifta om sig. Allt jag har är dig!”
Dessa underbara boende fick inte alla sina problem lösta den dagen. De hade tveklöst fortsatta svårigheter då och då liksom jarediterna i sina båtar på den prövande resan till det utlovade landet, där de ”begravdes i havets djup på grund av de berghöga vågor som bröts över dem”.
Men den lördagen visste vårdhemmens boende att de oavsett sin jordiska anonymitet var personligen kända av en kärleksfull himmelsk Fader, en som besvarar de enklaste av böner.
Alltings mästare lät ”en våldsam vind” blåsa jarediterna mot utlovade välsignelser. Likaså kan vi besluta oss för att verka som en ödmjuk vindpust i Herrens händer. Liksom ”vinden aldrig upphörde att blåsa” jarediterna mot det utlovade landet, kan vi hjälpa andra att gå framåt på resan för att ta emot Guds välsignelser.
Flera år senare, när min kära fru Chris och jag intervjuades för min kallelse till biskop, bad vår stavspresident mig att under bön fundera på personer jag kunde rekommendera som rådgivare. Efter att ha hört namnen på de jag rekommenderade sa han att jag borde veta något om en av bröderna.
För det första kunde brodern inte läsa. För det andra hade han ingen bil till att besöka medlemmar. För det tredje så använde han alltid – alltid – solglasögon i kyrkan. Trots presidentens uppriktiga bekymmer kände jag starkt att jag skulle rekommendera honom som min rådgivare och stavspresidenten gav mig sitt stöd.
Söndagen då mina rådgivare och jag inröstades under sakramentsmötet var överraskningen i medlemmarnas ansikten uppenbar. Den här käre brodern gick långsamt upp till förhöjningen där lamporna i taket tydligt reflekterades i hans solglasögon.
När han satte sig bredvid mig frågade jag: ”Broder, har du problem med synen?”
”Nej”, sa han.
”Varför använder du då solglasögon i kyrkan?” frågade jag. ”Min vän, medlemmarna behöver se dina ögon, och du behöver kunna se dem bättre också.”
Då tog han av sig solglasögonen och använde dem aldrig i kyrkan igen.
Den här käre brodern tjänade vid min sida tills jag avlöstes som biskop. I dag fortsätter han att tjäna trofast i kyrkan och är ett föredöme i hängivenhet och åtagande gentemot Herren Jesus Kristus. Ändå var han för flera år sedan en anonym solglasögonbärare som satt nästintill bortglömd på kyrkans bänkar. Jag undrar ofta: Hur många trofasta bröder och systrar sitter bortglömda bland oss i dag?
Vare sig vi är välkända eller bortglömda så kommer prövningar oundvikligen till oss alla. När vi vänder oss till Frälsaren kan han ”helga [våra] lidanden till [vårt] bästa” och hjälpa oss hantera våra prövningar på ett sätt som främjar vår andliga utveckling. Vare sig det gäller boende på vårdhem, en missbedömd medlem i kyrkan eller någon annan kan vi vara ”vinden [som] aldrig upphörde att blåsa” och ge hopp och vägleda andra till förbundsstigen.
Vår älskade profet president Russell M. Nelson gav en spännande och inspirerande uppmaning till ungdomarna: ”Jag intygar starkt att Herren bett varje värdig, duglig ung man att förbereda sig för och verka som missionär. För unga män som är sista dagars heliga är missionärstjänst ett prästadömsansvar … För er unga och dugliga systrar är en mission också en storslagen, men valfri, möjlighet.”
Varje dag besvarar tusentals unga män och unga kvinnor Herrens profetiska kallelse att verka som missionärer. Ni är briljanta och som president Nelson har sagt kan ni ”ha större inverkan på världen än någon tidigare generation!” Det betyder naturligtvis inte att ni kommer att vara ert bästa jag i samma stund som ni kliver in i missionärsskolan.
I stället kanske ni liksom Nephi känner er ledda ”av Anden utan att på förhand veta vad [ni ska] göra. Ändå [går ni] framåt.”
Ni kanske känner er osäkra liksom Jeremia och vill säga: ”Jag kan inte tala, för jag är för ung.”
Ni kanske dessutom ser era personliga brister och vill ropa liksom Mose gjorde: ”Men Herre, jag är ingen ordets man … Jag är trög i talet och har en trög tunga.”
Om någon av er älskade och mäktiga unga män och kvinnor har en liknande tanke just nu, kom då ihåg att Herren har svarat: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig.” Och han lovar: ”Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.”
Förvandlingen från det naturliga till det andliga jaget sker ”rad på rad, bud på bud” när ni uppriktigt strävar efter att tjäna Jesus Kristus på missionsfältet genom daglig omvändelse, tro, noggrann lydnad och hårt arbete för att ”ständigt finna, undervisa om omvändelse och döpa nyomvända”.
Även om du bär en namnbricka kan du ibland känna dig oigenkänd eller bortglömd. Men du måste förstå att du har en fullkomlig Fader som känner dig personligen och en Frälsare som älskar dig. Du kommer att ha missionsledare som trots sina brister kommer att tjäna dig som ”vinden [som] aldrig upphörde att blåsa” när de leder dig längs din resa för personlig omvändelse.
I det ”land som flödar av mjölk och honung” som du kommer att tjäna i under din mission blir du andligt pånyttfödd och en livslång lärjunge till Jesus Kristus medan du närmar dig honom. Du kan lära dig att du aldrig är bortglömd.
Även om vissa kan få vänta ”så länge” på hjälp eftersom de inte har någon som kan hjälpa dem, har Herren Jesus Kristus lärt oss att ingen någonsin glöms bort av honom. Han var tvärtom det fullkomliga föredömet i att söka upp den enskilde varje stund under sin jordiska verksamhet.
Var och en av oss – och de som är omkring oss – står inför sina egna stormar av motgångar och vågor av prövningar som dagligen överväldigar oss. Men vinden upphör aldrig att blåsa mot det utlovade landet, och på så sätt drivs vi framåt av vinden.
Var och en av oss kan vara en del av den här vinden – samma vind som välsignade jarediterna på deras resa och samma vind som, med vår hjälp, välsignar oigenkända och bortglömda till att nå sitt eget utlovade land.
Jag vittnar om att Jesus Kristus är vår förespråkare hos Fadern. Han är en levande Gud och verkar som en stark vind som alltid leder oss längs förbundsstigen. I Jesu Kristi namn, amen.