Sök honom av hela ditt hjärta
Om Jesus Kristus sökte tysta stunder för att kommunicera med Gud och få styrka av honom, vore det klokt av oss att göra detsamma.
För flera år sedan verkade min fru och jag som missionsledare i Tokyo i Japan. Under ett besök i vår mission av dåvarande äldste Russell M. Nelson, frågade en av missionärerna honom vilken respons man bör ge en person som säger sig vara alltför upptagen för att lyssna på dem. Utan större tvekan sa president Nelson: ”Jag skulle fråga om personen var för upptagen för att äta lunch, och sedan undervisa om att han eller hon har både kropp och ande, och precis som kroppen dör om den inte får näring, så dör anden om den inte får näring genom Guds goda ord.”
Det är intressant att notera att det japanska ordet för ”upptagen”, isogashii, består av ett tecken med två symboler (忙). Den till vänster betyder ”hjärta” eller ”ande” och den till höger betyder ”död” – vilket kanske antyder, som president Nelson lärde, att om vi är för upptagna för att ge näring åt anden kan det leda till att vi dör andligt sett.
Herren visste att i denna hektiska värld, full av distraktioner och i uppror, skulle en av vår tids största utmaningar vara att ta sig kvalitetstid för honom. Genom profeten Jesaja gav han följande råd och varning som kan liknas vid de tumultartade dagar vi lever i:
”’Om ni vänder om och är stilla blir ni frälsta. Genom stillhet och tillit blir ni starka.’ Men ni vill inte.
Ni säger: ’Nej, vi tänker fly på hästar.’ Därför ska ni också fly. ’Vi ska rida i väg på snabba hästar.’ Därför ska också era förföljare vara snabba.”
Med andra ord: trots att vår frälsning är beroende av att vi vänder om till honom ofta och är stilla från världsliga omsorger, så gör vi inte det. Och fastän vår tillit kommer av en styrka som utvecklas när vi sitter stilla med Herren i meditation och reflektion, så gör vi inte det. Varför inte? För att vi säger nej, vi är upptagna med andra saker – vi flyr på våra hästar, så att säga. Därför kommer vi längre och längre bort från Gud – vi envisas med att gå fortare och fortare, och ju fortare vi går, desto snabbare följer Satan efter oss.
Kanske är det därför som president Nelson upprepade gånger har vädjat till oss att ta oss tid för Herren i våra liv – ”varenda dag”. Han påminner oss om att ”tid i tysthet är helig tid – tid som underlättar personlig uppenbarelse och ger frid”. Men för att kunna höra Herrens stilla röst, sa han att också vi ”måste … vara stilla”.
Men att vara stilla kräver mer än att bara ta sig tid för Herren – det kräver att vi släpper våra tvivel och vår rädsla, och fokuserar hjärta och sinne på honom. Som äldste David A. Bednar har sagt: ”Herrens uppmaning att ’vara stilla’ innebär mycket mer än att bara inte prata eller inte röra sig.” ”Vara stilla”, lärde han, ”kan alltså vara ett sätt att påminna oss om att osvikligt fokusera på Frälsaren.”
Att vara stilla är en handling i tro och kräver ansträngning. I Lectures on Faith står det: ”När en människa verkar genom tro, verkar hon genom mental ansträngning.” President Nelson har sagt: ”Vi måste fokusera helt på Frälsaren och hans evangelium. Det är mentalt ansträngande att sträva efter att vända sig till honom i varje tanke. Men när vi gör det flyr våra tvivel och vår fruktan.” President David O. McKay sa följande om detta behov av mentalt fokus: ”Vi fäster alltför lite uppmärksamhet på värdet av meditation, en princip för gudsdyrkan … Meditation är en av de mest … heliga dörrar genom vilka vi kommer till Herrens närhet.”
Det finns ett ord på japanska, mui, som för mig fångar denna mer trosfyllda, kontemplativa känsla av vad det innebär att vara stilla. Det består av två tecken (無為). Tecknet till vänster betyder ”ingenting” eller ”intighet” och det till höger betyder ”att göra”. Tillsammans betyder de ”icke-görande”. Bokstavligt kan ordet misstolkas till att betyda ”att göra ingenting” på samma sätt som ”att vara stilla” kan misstolkas som ”att inte prata eller röra sig” Men liksom orden ”att vara stilla”, har det en högre innebörd – för mig är det en påminnelse om att sakta ner och leva med större andlig medvetenhet.
När jag var i presidentskapet för området Asien Nord tillsammans med äldste Takashi Wada, fick jag veta att hans fru, syster Naomi Wada, är en skicklig japansk kalligraf. Jag frågade syster Wada om hon kunde rita de japanska skrivtecknen för ordet mui åt mig. Jag ville hänga upp kalligrafin på väggen som en påminnelse om att vara stilla och fokusera på Frälsaren. Jag blev förvånad när hon inte genast gick med på detta till synes enkla önskemål.
Nästa dag, medveten om att jag nog hade missförstått hennes tvekan, förklarade äldste Wada att det krävdes mycket arbete för att skriva de där skrivtecknen. Hon skulle behöva fundera och meditera över begreppet och tecknen tills hon förstod innebörden djupt i sin själ och kunde ge uttryck åt dessa innerliga intryck med varje penseldrag. Jag skämdes över att jag så lättvindigt hade bett henne göra något så krävande. Jag bad honom framföra mina ursäkter för min okunnighet och berätta för henne att jag drog tillbaka min önskan.
Ni kan föreställa er min förvåning och tacksamhet när syster Wada, innan jag lämnade Japan, på eget initiativ skänkte mig denna vackra kalligrafi med de japanska tecknen för ordet mui. Den hänger nu väl synlig på väggen i mitt kontor och påminner mig om att vara stilla och söka Herren varje dag och att tjäna honom av allt mitt hjärta, all min förmåga, allt mitt förstånd och all min styrka. Hon hade i denna osjälviska handling fångat innebörden av mui, eller stillhet, bättre än några ord hade kunnat göra. I stället för att tanklöst och pliktskyldigt rita tecknen närmade hon sig sin kalligrafi helhjärtat och med ärligt uppsåt.
På liknande sätt vill Gud att vi närmar oss vår tid med honom med samma slags innerliga hängivenhet. När vi gör det blir vår tillbedjan ett uttryck för vår kärlek till honom.
Han längtar efter att vi ska tala med honom. Vid ett tillfälle, efter att ha hållit inledningsbön under ett möte med första presidentskapet, vände sig president Nelson till mig och sa: ”Medan du bad tänkte jag på hur mycket Gud måste uppskatta när vi tar oss tid i våra fullspäckade scheman för att uppmärksamma honom.” Det var en enkel men kraftfull påminnelse om hur mycket det måste betyda för vår himmelske Fader när vi stannar upp för att tala med honom.
Hur mycket han än vill ha vår uppmärksamhet tvingar han oss inte att komma till honom. Till nephiterna sa den uppståndne Herren: ”Hur ofta ville jag inte samla er såsom en höna samlar sina kycklingar, men ni ville inte.” Han följde upp det med denna hoppfulla uppmaning som också gäller oss i dag: ”Hur ofta ska jag inte samla er såsom en höna samlar sina kycklingar under sina vingar, om ni omvänder er och återvänder till mig med helhjärtat uppsåt.”
Jesu Kristi evangelium ger oss tillfällen att ofta återvända till honom. Dessa tillfällen innefattar dagliga böner, skriftstudier, sakramentsförrättningen, sabbatsdagen och tempeltjänst. Tänk om vi tog bort dessa heliga tillfällen från våra att-göra-listor och satte upp dem på våra ”icke-görande”-listor; det vill säga att vi närmar oss dem med samma medvetna närvaro och fokus varmed syster Wada närmar sig sin kalligrafi?
Du kanske tänker: Det har jag inte tid med. Jag har ofta känt likadant. Men låt mig föreslå att det som kan behövas inte nödvändigtvis är mer tid, utan mer medvetenhet om och fokus på Gud i de stunder vi redan har avsatt för honom.
När vi till exempel ber, tänk om vi skulle ägna mindre tid åt att prata och mer tid åt att bara vara med Gud, och att när vi talar, ge mer innerliga och specifika uttryck för tacksamhet och kärlek?
President Nelson har gett oss rådet att inte bara läsa skrifterna utan också njuta av dem. Vilken skillnad skulle det göra om vi läste mindre och njöt mer?
Tänk om vi skulle göra mer för att förbereda själen för att ta del av sakramentet och med glädje begrunda välsignelserna av Jesu Kristi försoning under den här heliga förrättningen?
Tänk om vi på sabbaten, som på hebreiska betyder ”vila”, skulle vila från andra bekymmer och ta oss tid att sitta i stillhet med Herren och ägna honom vår andakt?
Tänk om vi, som vi blivit lärda, skulle göra en mer disciplinerad och fokuserad ansträngning att vara uppmärksamma eller stanna kvar lite längre i det celestiala rummet i tyst reflektion?
När vi fokuserar mindre på görande och mer på att stärka vår förbundsförbindelse med vår himmelske Fader och Jesus Kristus, vittnar jag om att var och en av de här heliga stunderna berikas och vi får den vägledning vi behöver i livet. Liksom Marta i Lukas skildring bekymrar och oroar vi oss för så många saker. Men när vi talar med Herren varje dag hjälper han oss att veta vad som behövs mest.
Frälsaren själv tog sig tid från sin verksamhet att vara stilla. Skrifterna är fulla av exempel på hur Herren drog sig undan till en enslig plats – ett berg, vildmarken, en öde plats eller gick ”ett litet stycke bort” – för att be till Fadern. Om Jesus Kristus sökte tysta stunder för att kommunicera med Gud och få styrka av honom, vore det klokt av oss att göra detsamma.
När vi i hjärta och sinne koncentrerar på vår himmelske Fader och Jesus Kristus och lyssnar på den Helige Andens stilla, milda röst, får vi större klarhet i vad som är mest nödvändigt, utvecklar djupare medkänsla och finner vila och styrka i honom. Paradoxalt nog kan det krävas att vi saktar ner för att hjälpa Gud att påskynda sitt frälsnings- och upphöjelseverk. Att ständigt vara i rörelse kan öka tumultet i våra liv och beröva oss den frid vi söker.
Jag vittnar om att när vi ofta och helhjärtat återvänder till Herren kan vi i stillhet och med tillit lära känna honom och känna hans oändliga kärlek till oss.
Herren har lovat:
”Närma er mig och jag ska närma mig er, sök mig flitigt och ni ska finna mig.”
”Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.”
Jag vittnar om att det löftet är sant. I Jesu Kristi namn, amen.