”Jag Är”
Kristi rena kärlek – så uppenbar i hans fullständiga lojalitet mot den gudomliga viljan – bestod och fortsätter att bestå.
Det är sabbat och vi har samlats för att tala om Kristus och honom som korsfäst. Han lever, min Förlossare.
Tänk på den här scenen från den sista veckan i Jesu jordiska liv. En folkhop hade samlats, inklusive romerska soldater beväpnade med påkar och omgjordade med svärd. Ledda av högprästernas tjänare med facklor i händerna var detta allvarliga sällskap inte på väg för att erövra någon stad. I kväll sökte de efter en enda man, en man som varken var känd för att bära vapen, ha någon militär träning eller för att ha gett sig in i någon fysisk kamp vid något tillfälle i hela sitt liv.
När soldaterna närmade sig gick Jesus, i ett försök att skydda sina lärjungar, fram och sa: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Jesus svarade: ”’Jag Är’ … När Jesus sade till dem: Jag Är, ryggade de tillbaka och föll till marken.”
För mig är det här en av de mest gripande raderna i skrifterna. Bland annat säger den mig rättframt att bara det att få vara i närheten av Guds Son – den store Jehova i Gamla testamentet och den gode herden i Nya, som inte bär något som helst vapen – bara det att få höra rösten från denna tillflykt undan stormen, denne Fridsfurste, räcker för att få antagonister att stapplande dra sig tillbaka, snubbla över varandra i en hög och få hela gruppen att önska att de hade haft kökstjänst den kvällen.
Bara några dagar tidigare när han drog in i staden under jubel, ”kom hela staden i rörelse”, står det i skriften, och man frågade: ”Vem är han?” Jag kan bara föreställa mig att ”Vem är han?” är precis den fråga de förvirrade soldaterna nu ställde sig!
Svaret på den frågan kan inte ha legat i hans utseende, för Jesaja hade profeterat omkring sju hundra år tidigare att ”han varken hade skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till”. Det låg sannerligen inte i hans fina garderob eller hans stora personliga rikedom, av vilka han inte hade någondera. Det kan inte ha legat i någon högre utbildning vid de lokala synagogorna eftersom vi inte har något bevis på att han någonsin studerade vid någon av dem, även om han redan i sin ungdom kunde förbrylla ytterst pålästa skriftlärda och laglärda, och överväldiga dem med sin undervisning, ”för han undervisade dem med auktoritet”.
Från och med sin undervisning i templet till sitt jublande intåg i Jerusalem och den avslutande orättvisa arresteringen, försattes Jesus gång på gång i svåra och ofta bedrägliga situationer där han alltid segrade – segrar som vi inte kan förklara annat än genom hans gudomliga DNA.
Men genom historien har många förenklat och till och med trivialiserat vår bild av honom och hans intygande om vem han var. De har reducerat hans rättfärdighet till enbart prydhet, hans rättvisa till enbart vrede, hans barmhärtighet till enbart eftergivenhet. Vi får inte göra oss skyldiga till sådana förenklade versioner av honom som lägligt nog bortser från de lärdomar vi tycker är obekväma. Denna ”urvattning” har även gällt hans mest utmärkande dygd: hans kärlek.
Under sin mission på jorden lärde Jesus Kristus att det fanns två stora bud. De har lärts ut under den här konferensen och kommer alltid att läras ut: ”Älska Herren din Gud [och] älska din nästa som dig själv.” Om vi ska följa Frälsaren troget i dessa två avgörande och oupplösligt sammanlänkade regler, borde vi hålla fast vid det han faktiskt sa. Och det han faktiskt sa var: ”Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud.” Samma kväll sa han att vi ska ”älska varandra så som jag har älskat er”.
I dessa skriftställen är de betecknande fraser som definierar sann kristuslik kärlek – ibland kallad Kristi rena kärlek – absolut avgörande.
Vad definierar de? Hur älskade Jesus?
För det första älskade han av ”allt [sitt] hjärta, all [sin] förmåga, allt [sitt] förstånd och all [sin] styrka”, vilket gjorde att han kunde läka den djupaste smärta och förkunna den svåraste verklighet. Kort sagt, han är en som kan ge nåd och fordra sanning på en och samma gång. Som Lehi sa i välsignelsen till sin son Jakob: ”Återlösningen [kommer] i och genom den helige Messias, för han är full av nåd och sanning.” Hans kärlek ger rum för en uppmuntrande kram när det behövs och bitter kalk när den måste sväljas. Så vi försöker att älska – av allt vårt hjärta, all vår förmåga, allt vårt förstånd och all vår styrka – eftersom det är så han älskar oss.
Det andra kännetecknet för Jesu gudomliga kärlek var hans lydnad mot varje ord som utgick från Guds mun, i det att han alltid rättade sin vilja och sitt beteende efter sin himmelske Faders.
När Kristus kom till västra halvklotet efter sin uppståndelse, sa han till nephiterna: ”Se, jag är Jesus Kristus … Jag har druckit ur den bittra kalk som Fadern har gett mig … varigenom jag har underkastat mig Faderns vilja … från begynnelsen.”
Av de myriader sätt han kunde ha presenterat sig på, gjorde Jesus det genom att betyga sin lydnad mot Faderns vilja – trots att han kort dessförinnan i sin stund av yttersta nöd, som Guds enfödde Son, hade känt sig fullständigt övergiven av sin Far. Kristi rena kärlek – så uppenbar i hans fullständiga lojalitet mot den gudomliga viljan – bestod och fortsätter att bestå, inte bara under enkla och bekväma dagar utan särskilt under de mörkaste och svåraste.
Jesus var ”en smärtornas man” står det i skriften. Han fick uppleva sorg, trötthet, besvikelse och fruktansvärd ensamhet. I dessa, och i alla tider, sviker Jesu kärlek aldrig, och det gör inte heller hans Fars. Med en sådan mogen kärlek – som exemplifierar, bemyndigar och förlänar – kommer inte heller vår att svika.
Så om det ibland verkar bli svårare ju mer du försöker; om du, just när du försöker arbeta på dina begränsningar och brister, finner någon eller något som har inriktat sig på att utmana din tro; om du, när du arbetar flitigt, ändå känner stunder av fruktan överväldiga dig, kom då ihåg att det även har varit så för några av de mest trofasta och fantastiska människorna i alla tidsåldrar. Kom också ihåg att det finns en kraft i universum som är fast besluten att motverka varje god sak som du försöker göra.
Så, i överflöd och fattigdom, i privat hyllning och offentlig kritik, i återställelsens gudomliga beståndsdelar och i de mänskliga svagheter som oundvikligen är en del av den, håller vi oss till Kristi sanna kyrka. Varför? Därför att vi, liksom vår Återlösare, skrev under på att gå hela terminen – inte bara tills vi har tagit det kortfattade inledande provet utan ända fram till slutprovet. Det härliga i detta är att rektorn gav oss alla uppslagbara svar innan kursen började. Dessutom har vi en stor hop privatlärare som påminner oss om de här svaren vid regelbundna anhalter längs vägen. Men självklart fungerar inget av det här om vi hela tiden skolkar.
”Vem söker ni?” Av hela vårt hjärta svarar vi: ”Jesus från Nasaret.” När han säger: ”Jag Är”, böjer vi knä och bekänner med vår tunga att han är den levande Kristus, att han ensam sonade våra synder, att han bar oss även när vi trodde att han hade övergett oss. När vi står inför honom och ser såren i hans händer och fötter, börjar vi inse vad det innebar för honom att bära våra synder och vara förtrogen med lidande, att vara fullständigt lydig mot sin Faders vilja – allt på grund av ren kärlek till oss. Att hjälpa andra bli bekanta med tro, omvändelse, dop, den Helige Andens gåva och mottagandet av våra välsignelser i Herrens hus – dessa är de fundamentala ”principerna och förrättningarna” som ytterst visar vår kärlek till Gud och vår nästa, och som glädjerikt kännetecknar Kristi sanna kyrka.
Bröder och systrar, jag vittnar om att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är det medel Gud har gett för att vi ska kunna upphöjas. Evangeliet den lär är sant, och prästadömet som ger den giltighet kommer direkt från Gud. Jag vittnar om att Russell M. Nelson är vår Guds profet, precis som hans föregångare var och hans efterträdare kommer att vara. Och en dag ska denna profetiska vägledning leda en generation som får se när vår frälsnings budbärare kommer ner som ”blixten … från öster”, och vi ska utropa: ”Jesus från Nasaret.” Med evigt utsträckta armar och oförfalskad kärlek kommer han att svara: ”Jag Är.” Detta lovar jag med den apostoliska makten och myndigheten i hans heliga namn, ja, i Jesu Kristi namn, amen.