Familjetro
Än i dag är de månghundraåriga katedralerna bland de största byggnaderna i Italien. Forntida ruiner hedrar tidigare samhällen medan medeltida hus trängs längs de slingrande gatorna. Enligt byggnadsstadgorna är det förbjudet att bygga höghus och landskapet i Toscana är lagligt skyddat mot överexploatering. Det är så därför att Italiens invånare är fast beslutna att bevara sin historia. Om den berömde renässansmannen Michelangelo skulle komma tillbaka till jorden i dag hoppas italienarna att han lätt skulle känna igen sitt hemland.
Kyrkans medlemmar i Italien är intresserade av att bevara mycket mer än arkitekturen och landskapet. De vill bevara tron från generation till generation. Liksom många andra medlemmar runtom i världen är medlemmarna i Italien pionjärer när det gäller att skapa ett släktled som är sammanbundet av evangeliets förbund. Dessa medlemmar ställs inför gamla traditioner och en genomgripande sekularism i den omgivande kulturen, men de inriktar sig på Frälsaren och försöker bygga upp en tro som ska leva vidare i deras efterkommandes hjärta.
Familjen vördas
En av de första beståndsdelarna av familjetro är modet att starta en familj. Marco och Raffaella Ferrini från Firenze andra gren i Florens distrikt umgicks på träffar innan de åkte iväg och verkade som missionärer. En kort tid efter det att de återvänt hem fick båda inspiration i templet om att de skulle gifta sig snart. ”I Italien är det vanligare att man gifter sig efter 30”, säger Marco. Några vänner och släktingar frågade dem: ”Varför gifter ni er så unga?”
Paret ger äran åt inflytandet från Marcos föräldrar, Anna och Bruno, som hjälpte dem värdesätta äktenskapet. När Anna blev medlem i kyrkan 1968 fanns det inte så många medlemmar i Italien. Efter att ha bett om sitt beslut gifte hon sig med Bruno, en man som respekterade hennes tro och lät henne undervisa barnen om evangeliet. ”Jag oroade mig aldrig för att jag skulle gifta mig med en mormon på grund av den stora respekt Anna och jag hade för varandra”, säger Bruno.
Fastän Anna led av att hon inte kunde ge sina barn alla välsignelser som tillhör en evig familj, säger hon: ”Jag insåg att min make var en bra man och att allting så småningom skulle falla på plats.” Under tiden lärde hon sina söner Marco och Alessio att göra Frälsaren till det centrala i sitt liv och att värdesätta familjen.
Så småningom blev Bruno medlem i kyrkan. I dag är han president för Firenze andra gren. Men under de 29 år som han inte var intresserad av kyrkan arbetade han och Anna ändå på att ha ett lyckligt äktenskap. Deras kärleksfulla relation hade ett positivt inflytande på deras barn och på deras svärdotter. ”När jag kom hem till dem för första gången kände jag verkligen att de hade ett bra familjeliv”, säger Raffaella. ”De skriker inte åt varandra. De är lugna och vänliga mot varandra. Det var något som jag verkligen ville ha.”
Raffaella ville också ha ett tempeläktenskap. Hon säger: ”Att gifta sig i templet är ett bra mål”, fastän det kan vara svårt i länder med få medlemmar i kyrkan. ”Satan försöker övertala oss att fatta felaktiga beslut, men när vi har ett bra mål tydligt utformat i vårt sinne så hjälper vår himmelske Fader oss att övervinna allt så att vi kan nå det målet.” Hon är tacksam för att det är lättare att träffa medlemmar nu än det var när hennes föräldrar var unga. Hon är också glad att Herren välsignade henne med möjligheten att gifta sig, ”inte bara med en man som är medlem i kyrkan utan också en värdig prästadömsbärare”.
Raffaella och Marco visade sin tacksamhet mot Herren genom att göra uppoffringar så att de skulle kunna gifta sig när Anden manade dem till det. De planerade ett enkelt, billigt bröllop och Marco bestämde sig för att vänta med att fullfölja sina universitetsstudier. ”Allt är så dyrt här att det är svårt att göra mer än en sak åt gången — studera, arbeta och bilda familj”, säger han. Den ekonomiska faktorn gör att de flesta italienare fullföljer studierna och börjar arbeta innan de gifter sig, ”men vår främsta önskan var att starta vår familj”, säger Marco. Han insåg att det bara var tre saker som var viktiga för att kunna göra det: Ett jobb, en plats att bo på och tro att fortsätta framåt. Först ”fick jag ett jobb som inte var så bra, men det räckte”, säger Marco. ”När man har ett svårt beslut att fatta så är det bara att sätta igång. Man handlar i tro och försöker göra sitt bästa”, och litar på att de behövliga välsignelserna kommer. Så småningom välsignades han med ett jobb med bättre lön inom turistindustrin, tack vare de språk han lärde sig på sin mission. Han hade också ett vittnesbörd om att betala tionde eftersom hans lilla familj aldrig hade varit utan det nödvändigaste.
Marco värdesätter rådet från kyrkans ledare att skaffa en utbildning, och han planerar att ta examen när barnen är lite äldre. Men just nu ”känner jag att Anden talar om för mig att det är viktigt för mig att vara med min familj. Och sedan mina två barn Giulia och Lorenzo föddes har jag inte ångrat någonting.”
”Vi har inte mycket pengar”, säger Raffaella, ”men vi är lyckliga”. De är tacksamma över att kunna ta del av lycksalighetsplanen och undervisa om dess sanningar för nästa generation — den tredje generationen i släkten som får evangeliets välsignelser.
Eniga i syfte
Andlig enighet kan vara viktigt när man bygger en stark familjetro, säger Piero Sonaglia från Roms stav. ”Att vara eniga i syfte kan vara en källa till styrka för alla familjer”, men det är en särskild välsignelse när syftet är att ”tillsammans komma till Jesus Kristus”. Detta är hans familjs främsta mål.
Piero har inte alltid prioriterat så. Vid femton års ålder lämnade han kyrkan och såg inte tillbaka förrän han själv blev far och var tvungen att befatta sig med sin egen fars hjärtattack som nästan tog livet av honom. Dessa händelser väckte minnen till liv av lärdomar i evangeliet som han fått lära sig som barn. ”Jag kände tydligt att jag behövde omvända mig och sätta mitt liv i ordning”, säger han. Han kände också att ”denna viktiga och drastiska förändring” skulle påverka hans familj. Hans föräldrar hade skilt sig, delvis på grund av religiösa skillnader, och han ville att hans egen familj skulle hålla ihop.
Pieros hustru Carla växte upp med en annan religion och hade gått till kyrkan varje söndag som barn. ”Men när jag kom hem brukade jag känna mig mer förvirrad än innan”, säger hon. För henne hade religion varit en tradition i stället för något som kunde forma hennes liv. Carla längtade efter något mer. Hon säger: ”Jag fick en stark önskan att be till min himmelske Fader själv, med egna ord”, i stället för med skrivna böner. Hennes innerliga, bönfyllda relation till Herren förberedde henne för att ta emot det återställda evangeliet när Piero åter blev aktiv.
Som föräldrar, nu förenade i tron, försöker Piero och Carla att förbereda sina söner Ilario och Mattia för att motstå frestelser redan nu, medan de är små. ”Vi läser i skrifterna varje kväll och har hemafton”, säger Carla. ”Våra söner deltar glatt. Vi går till kyrkan. Vi ber tillsammans. Vi besöker templet.” Att besöka templet regelbundet är ingen liten bedrift för Piero och Carla eftersom de närmaste templen finns i Schweiz och Spanien.
”Vi försöker se varje ögonblick som ett undervisningstillfälle”, tillägger Piero. ”Vid det här stadiet i deras liv försöker våra små söner speciellt att lära sig att lyda sina föräldrar.” Piero hoppas att detta hjälper dem lära sig att lyda vår himmelske Fader, att det ger dem den styrka och det vittnesbörd de behöver för att förbli trofasta under tonåren och längre än så. Han vet — och han vill att barnen ska veta — att man bara kan bli varaktigt lycklig om man lyder Gud.
Andrea Rondinelli från Roms stav fann, liksom Piero, evangeliet efter en livsavgörande händelse: hans fars bortgång. ”Jag insåg att det inte kunde vara slutet”, säger han. Han kände att det måste finnas ett liv bortom graven och en mening med livet och döden. Han hade kommit i kontakt med kyrkan femton år tidigare när hans systrar döptes. Efter faderns död sökte han upp missionärerna och döptes femton dagar senare.
Inom kort fick han sin patriarkaliska välsignelse. I den lovade Herren honom en evig livskamrat. ”Medan jag sökte efter henne bad jag mycket”, säger han. Han ville ha en hustru som hade samma andliga inriktning som han, och han avbröt en förlovning när hans fästmö inte ville beseglas i templet. ”Jag gjorde allt jag kunde för att vara redo för ögonblicket då jag skulle träffa min hustru”, säger han. Som svar på en av hans böner fick Andrea ett intryck av att han en dag skulle få en son. Den upplevelsen hjälpte honom vara tålmodig tills han träffade Mariela.
Mariela fann evangeliet i Colombia vid 11 års ålder. Efter att ha verkat som missionär i sitt hemland besökte hon Italien. Hon blev överraskad — och lite orolig — när Anden manade henne att stanna där permanent. ”Allt var bra i Colombia”, säger hon. ”Jag hade ett jobb. Jag var engagerad i kyrkan. Jag hade möjlighet att studera. Men i mitt hjärta kände jag att jag var här av en anledning, att min plats var här.”
Andrea är tacksam för den maningen. Han och Mariela träffades två år efter hans dop, och i dag har de ett sådant äktenskap som de väntade på — beseglade i templet, med en gemensam tro. De fortsätter att stärka enigheten genom att ”tillbringa tid tillsammans, som att gå på promenader”, säger Mariela.
Hemaftonen är också en nyckel. ”Vår sons dop engagerade hela familjen”, säger Andrea. I flera månader hade de hemaftnar om hur man förbereder sig för dopet och konfirmationen, ”och vi studerade principerna som Daniele skulle leva efter. Vi var alla engagerade och kände oss väl förberedda för händelsen.” Under hemaftnarna är barnen alltid engagerade. ”Vår dotter Valentina leder sången”, säger Andrea. Han ler. ”Hon är mycket duktig.” Daniele väljer psalmerna och hjälper ibland till att förbereda en lektion. ”Hemaftnarna på måndagarna är alltid härliga upplevelser för hela familjen”, säger Andrea. Sådana upplevelser stärker den andliga grund som deras barn och barnbarn kan bygga på.
Leva med glädje
En tredje beståndsdel i att bygga familjetro är att leva med glädje, säger Lorenzo Mariani från Pisa gren i Florens distrikt. Lorenzo är rådgivare i distriktspresidentskapet och hans hustru Ilaria är hemmafru och verkar i Unga kvinnors organisation. De har mycket att göra och de försöker åstadkomma allt med ett leende. De tror att deras synliga glädje kan hjälpa till att forma barnens inställning till evangeliet. ”När vi gör något för kyrkan visar vi ett gott exempel genom att inte visa oss stressade och genom att ha en bra inställning”, säger Lorenzo. ”Barn ser om man gör något med glädje eller om det bara är av plikt.”
”Varje dag tänker jag mycket på hur jag kan stärka mina barns tro”, säger Ilaria. Hon hoppas att hennes konstanta kärleksfulla omsorg ska visa hennes söner Gioele och Davide glädjen av att ha en familj och att relationer är viktigare än pengar. Hon säger: ”Krafterna som hotar familjen i Italien är bland annat att människor inte vill gifta sig eller få mer än ett barn så att de har råd att ge barnet en massa förmåner.” Hon inser att andra barn har mer saker än hennes, ”men det betyder mindre” än att ta sig tid att undervisa barnen om eviga sanningar.
Ilaria känner sig ibland ensam när så många kvinnor träffas på arbetsplatsen, men hon ber om hjälp och känner att Anden fyller henne med glädje och styrka. ”Jag är också välsignad med många systrar i kyrkan som älskar mig”, säger hon. Ibland när hon ber Herren om hjälp ringer en syster i grenen och erbjuder stöd.
När det gäller stöd från släkten ser Ilaria och Lorenzo fram mot den dag då deras efterkommande har många generationer trofasta förfäder att lära av och efterlikna. ”Vi ber för våra efterkommande”, säger Lorenzo. Som en andra generationens medlem i kyrkan ”vilar ett stort ansvar på mina axlar att vara den starka länken i denna kedja”.
Lorenzo och Ilaria känner en överväldigande tacksamhet över förmånen att vara pionjärer — några av de första i släkten som uppfostrar sina barn i evangeliets ljus. Lorenzos mor var den första i släkten som blev medlem i kyrkan, och Ilaria hörde talas om kyrkan genom sin faster. ”Evangeliet stärker vårt äktenskap på många sätt”, säger Lorenzo. Det ”ger vår familj ett evigt perspektiv. Vi försöker göra rätt val ur ett evigt perspektiv i stället för ur ett jordiskt.” Dessa val är det som starka länkar utgörs av, när de sammanbinder en trofast generation med nästa.
”Ibland när jag hör berättelser under generalkonferensen om talarnas gammelföräldrar som var pionjärer och färdades över prärien så blir jag lite avundsjuk”, erkänner Ilaria. Det är svårt för henne att föreställa sig ett helt släkt-träd av människor som gjorde uppoffringar för evangeliet. Men hon och Lorenzo uppmuntras av tillväxten i kyrkan som de sett i sitt land. De är tacksamma för de första missionärerna som planterade frön där, och de vet att en större skörd ska komma.
Ilaria ler när hon föreställer sig den dagen. ”Jag vet att en dag kommer någon att läsa gammelmormor Ilarias dagbok.” Släktens trosstarka berättelser börjar med henne i dag.
Förberedelser för efterkommande
Italiens invånare bevarar forntida monument och renässanscharm, men de italienska medlemmarna i kyrkan skapar också historia. De skriver släkthistoria av evig betydelse genom att hålla buden och lära sina barn att göra detsamma. De ser fram emot Frälsarens ankomst och hoppas att deras efterkommande ska tillhöra hans lärjungar.
För att åstadkomma detta strävar de efter att själva vara sanna lärjungar. De visar att det är möjligt att härda ut, att vara flitig, att vara lycklig och att skapa trofasta familjer som är förenade genom templets förbund. Genom ord och exempel lär de den uppväxande generationen vad det innebär att stärka tron på Jesus Kristus.