Nästa gång ska jag lyssna!
”Förlita dig på den Ande, som leder till att göra gott.” (L&F 11:12)
”Nästan klar”, viskade Manuel. Han tittade ner på lådan under armen. Nästan allt godis var sålt. Nu låg det ett kuvert fullt med pengar i lådan.
Medan solen gassade tänkte Manuel på sin mamma och mormor som väntade hemma. Han log när han tänkte på hur glada de hade varit på sista tiden. Manuel kände sig lika glad, och han visste varför. De skulle allihop döpas på söndag.
”Ur vägen!” ropade någon plötsligt bakom Manuel. Fyra pojkar på cyklar körde i full fart förbi när Manuel hade hoppat ner i rännstenen.
Manuel hade sett pojkarna tidigare när de cyklade på den andra trottoaren. En tanke slog honom: Håll dig borta från de där pojkarna. Men när de hade cyklat iväg slappnade Manuel av och glömde bort dem. Nu fick han samma känsla, mycket starkare. Men han ville sälja klart godiset, så han fortsatte.
Manuel hade precis sålt det sista av godiset när pojkarna kom tillbaka. En av dem tog tag i hans axel när han cyklade förbi. Manuel tappade taget om lådan under armen och en annan pojke svischade förbi och fick tag i den. ”Nej!” ropade Manuel. Han tittade sorgset på när de cyklade iväg med lådan och alla pengarna som han tjänat.
Den kvällen knackade det hårt på Manuels sovrumsdörr. ”Manuel! Kom ut!” Hans mamma lät orolig.
”Jag har ju sagt att jag inte mår bra, mamma.”
”Men missionärerna är här för att träffa oss.”
Manuel ställde sig upp, tog ett djupt andetag och rätade på ryggen.
”Hola, Manuel”, sade syster Santos när Manuel kom in i vardagsrummet till sin familj.
För det mesta lyssnade Manuel noga på missionärerna. Men i kväll tänkte han på pojkarna och lådan med pengar. Han önskade att han hade sprungit iväg första gången han hade sett dem. Men hur skulle han ha vetat vad han skulle göra? Skulle han någonsin kunna känna sig trygg igen när han var ute och gick? Han grimaserade och började lyssna på lektionen.
”Den Helige Anden är en budbärare från vår himmelske Fader”, sade syster Santos. ”Han kan vägleda och inspirera våra tankar. Han kan hjälpa oss göra bra val och varna oss för fara.”
Manuel tittade upp. ”Vad menar du?”
”Har du någon gång fått en tanke som var mycket kraftfull?” frågade syster Santos. ”Kanske en maning att göra något. Kanske kändes det bara som en bra idé.”
Manuels ögon blev stora när han kom ihåg de starka känslor han hade haft tidigare om att hålla sig borta från pojkarna som cyklade. ”Jag tror att det hände i dag”, sade han sakta.
Missionärerna tittade intresserat på honom. Det gjorde också Manuels mamma och mormor. Han berättade om pojkarna och den stulna lådan.
”Å, Manuel, vad tråkigt”, viskade hans mamma. ”Det var därför du var så ledsen i kväll. Jag vill att du berättar mer om de där pojkarna senare. Vi kan kanske få tillbaka pengarna.”
”Jag tycker också att det var tråkigt”, sade syster Santos. ”Men jag tror du har rätt. Det var förmodligen den Helige Anden du kände inom dig.” Hon var tyst ett ögonblick. ”Du kommer att få den Helige Andens gåva efter ditt dop, när du konfirmeras. Det betyder att du kommer att kunna få sådana budskap mycket oftare. När du är värdig kan den Helige Anden vara din ständiga följeslagare. Hur känner du för det?”
Manuel log i ren lättnad. ”Mycket bättre!” sade han. ”Jag började tro att jag alltid skulle vara rädd när jag var ute och gick. Men om den Helige Anden varnar mig igen, som han gjorde i dag, då klarar jag mig.” Han log mot sin mamma. ”För nästa gång den Helige Anden talar till mig ska jag lyssna!”