Visste jag verkligen?
Efter en händelserik kväll i Australien 1998 frågade min bäste vän om jag kunde skjutsa honom hem. På vägen hem till honom började vi prata om våra grundläggande trosuppfattningar. Han var ateist och jag var sista dagars helig. Jag hade alltid vetat att det fanns en Gud. Han hade alltid trott att det inte fanns någon Gud.
Den kvällen gjorde jag något som jag aldrig hade gjort tidigare. Innan jag släppte ut min vän sade jag till honom att jag vet att Gud lever, att Jesus är vår Frälsare och att Joseph Smith såg dem i en syn.
Jag hade ofta pratat med honom om det här men jag hade aldrig sagt till honom att jag visste att det var sant. Jag insåg dock att om jag skulle kunna ha något varaktigt inflytande på honom så var det nödvändigt att jag bar mitt vittnesbörd om det hela.
När han öppnade bildörren skakade vi händer och så sade han: ”Du, det är helt okej. Vi behöver alla stå för vad vi tror.”
Men problemet var att jag inte visste — inte helt. Just då kändes det rätt att säga det där, men jag hade aldrig fått en andlig bekräftelse på att det var sant.
Det tog mig tjugo minuter att köra hem. Dessa tjugo minuter förändrade mitt liv. När jag gick igenom vårt samtal började jag tänka på mitt liv och vart jag var på väg. Medan jag funderade kom jag att tänka på psalmen ”Han lever, min Förlossare”. Den sjönk djupt in i min själ. Jag började sjunga högt:
Han lever, min Förlossare.
Vad glädje för mig syndare!
Han lever som en gång var död,
han lever och mig leva bjöd.1
Medan jag sjöng fick jag tårar i ögonen när Anden vittnade för mig att orden var sanna och bekräftade att mitt vittnesbörd var sant. Jag insåg då att man kan få sitt vittnesbörd genom att bära det.2
Jag ska aldrig glömma hur Anden vittnade för mig att mitt vittnesbörd var sant. Jag vet att min Förlossare lever därför att Anden har vittnat om det för mig — ett vittnesbörd jag glatt delade med mig av en kort tid senare som heltidsmissionär.