En psalm i en katedral
I september 2004 reste jag till Holland med två av mina barnbarn, Jim och Arianne, för att fira 60-årsminnet av holländarnas befrielse under andra världskriget. Vi hade inbjudits av Dutch Historical Group att delta i firandet eftersom min bror Evan, andrepilot i ett bomb-plan, hade dött medan han hjälpte till att befria holländarna 1944.
När vi var där reste vi till Hommersum, precis på andra sidan gränsen till Tyskland, för att närvara vid en ceremoni där en minnestavla invigdes på platsen där min brors plan hade kraschat. Fader Gerard Thuring, en av de ansvariga, och jag höll tal under ceremonin och sedan sjöng 17-åriga Arianne Förenta staternas nationalsång ”The Star-Spangled Banner”, och Jim, 15 år, hjälpte till att hissa Förenta staternas flagga.
Efteråt sade jag till fader Thuring att vi ville vara med på den speciella frihetsmässan följande dag i hans kyrka i Oosterhaus. Han var glad över vårt intresse och bjöd oss att närvara. Sedan samlade jag mod och sade att Arianne, som jag hade frågat innan, var villig att sjunga på mötet.
Överraskad frågade han: ”Vad ska hon sjunga?”
”’Jag är Guds lilla barn’”,1 sade jag.
Denne gode och vänlige man tänkte för ett ögonblick och sade sedan: ”Vi är alla Guds barn. Hon får sjunga den.”
När vi kom till frihetsmässan tidigt följande morgon var kyrkan fullsatt. Halvvägs in i programmet inbjöd fader Thuring Arianne att komma upp och sjunga. När han hade följt henne fram sade han: ”Vi får nu lyssna till en sång av en mormonflicka från Utah.”
Utan vare sig musik eller ackompanjemang började Arianne sjunga. Medan hennes röst ekade från kyrkans tak började tårarna rinna på församlingsborna när de förstod psalmens tröstande budskap.
Efter mötet uttryckte många i församlingen sin uppskattning och kärlek till Arianne för att hon sjungit psalmen. Upplevelsen var en kraftfull påminnelse att vi alla — oavsett ras, religion eller språk — är Guds barn.