Budskap från första presidentskape
Må vi så leva
En solig dag i september för nästan sju år sedan kraschade plötsligt och utan förvarning två flygplan in i tvillingtornen på New Yorks World Trade Center och orsakade förödande ödeläggelse och död. Två andra flygplan kraschade i Washington D C och Pennsylvania, också de till följd av en terroristsammansvärjning. Dessa tragedier tog tusentals liv — män, kvinnor och barn. Välutformade planer för en trivsam framtid gick upp i rök. I stället kom sorgsna tårar och rop av smärta från skadade själar.
Vi har hört otaliga rapporter om de som drabbades på något sätt — antingen direkt eller indirekt — av den dagens händelser. Rebecca Sindar befann sig på ett flygplan från Salt Lake City, Utah till Dallas, Texas tisdagsmorgonen den 11 september 2001. Hennes flygtur avbröts, liksom alla andra i Förenta staterna när tragedin inträffade. Planet tvingades landa i Amarillo, Texas. Syster Sindar rapporterar: ”Vi gick alla av planet och letade upp en teve på flygplatsen som vi trängdes runt för att få se vad som hade hänt. Folk stod i kö för att ringa nära och kära och försäkra dem om att vi var i säkerhet på marken. Jag kommer alltid att minnas de omkring 12 missionärerna som var på väg till missionsfältet på vår flight. De ringde några samtal och sedan såg vi dem i ett hörn av flygplatsen där de knäböjde och bad tillsammans. Jag önskar att jag kunde ha fångat det ögonblicket och visat dessa fina unga mäns mödrar och fäder att de såg behovet av att be omgående.”
Dödens mörker förjagas
Döden kommer så småningom till alla människor. Den kommer till de gamla när de går med stapplande steg. Dess stämma hörs av dem som knappt har nått livets middagshöjd, och ofta tystar den de små barnens skratt. Döden är ett faktum som ingen kan fly från eller förneka.
Döden kommer ofta som en inkräktare. Det är en fiende som plötsligt dyker upp mitt i livets fest och släcker ut dess ljus och glädje. Döden lägger sin tunga hand på våra nära och kära och lämnar oss ibland förvirrade och undrande. I vissa situationer, som under stort lidande och sjukdom, kommer döden som en barmhärtighetens ängel. Men för det mesta tänker vi på den som en fiende till mänsklig lycka.
Dödens mörker kan emellertid alltid förjagas av ljuset från uppenbarad sanning.
”Jag är uppståndelsen och livet”, sade Mästaren. ”Den som tror på mig skall leva om han än dör,
och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”1
Denna försäkran — ja, heliga bekräftelse — om att det finns liv bortom graven kan mycket väl ge den frid som Frälsaren utlovade när han försäkrade sina lärjungar: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa”2.
Mitt under Golgatas mörker och fasa hördes Lammets röst säga: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.”3 Och mörkret var inte längre mörkt, för han var med sin Fader. Han hade kommit från Gud, och hade återvänt till Gud. Alla som vandrar med Gud under denna jordiska pilgrimsfärd vet också av välsignad erfarenhet att han inte överger dem som sätt sin lit till honom. Under dödens natt är hans närvaro ”bättre än ett ljus och tryggare än en känd väg”.4
Saulus fick på vägen till Damaskus i en syn se den uppståndne, upphöjde Kristus. Senare, som Paulus, en sanningens försvarare och en oförskräckt missionär i Mästarens tjänst, bar han vittnesbörd om den uppståndne Herren när han förkunnade för de heliga i Korint:
”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna …
han blev begravd [och] … uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna …
han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.
Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång …
Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna.
Allra sist visade han sig också för mig”5.
I vår tidsutdelning uttalades samma vittnesbörd med djärvhet av profeten Joseph Smith, när han och Sidney Rigdon intygade:
”Nu, efter de många vittnesbörd, som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever.
Ty vi sågo honom på Guds högra sida och vi hörde rösten som vittnade, att han är Faderns Enfödde,
att medelst honom, genom honom och av honom existera och skapades världarna, och att deras invånare äro söner och döttrar, födda åt Gud.”6
Detta är den kunskap som ger styrka. Detta är den sanning som skänker tröst. Detta är den förvissning som leder dem som är nedböjda av sorg ut ur skuggorna och in i ljuset. Den finns tillgänglig för alla.
Gör något i dag
Hur skört är inte livet, hur säker är inte döden. Vi vet inte när det krävs av oss att vi lämnar denna jordiska tillvaro. Därför frågar jag: ”Vad gör vi med i dag?” Om vi bara lever för morgondagen kommer vi så småningom att ha en hel del tomma gårdagar. Har vi gjort oss skyldiga till att säga: ”Jag har funderat på att göra förändringar i mitt liv. Jag tänker börja — i morgon”? Med ett sådant tänkesätt kommer morgondagen aldrig. Sådana morgondagar kommer sällan om vi inte gör något åt dem i dag. Som den välbekanta psalmen lär:
Det är mycket att göra omkring oss nu!
Kom, var med i det godas lag!
Dyrbar tid ej förspill utan kom och hjälp till!
Ja, gör något gott re’n i dag!7
Låt oss fråga oss själva: ”Har jag gjort något gott på vår jord i dag? Har jag tröstat den som fällt en tår?” Vilken formel för lycka! Vilket recept på förnöjsamhet, på inre frid — att ha inspirerat en annan människa att känna tacksamhet.
Möjligheterna att ge av oss själva är i sanning obegränsade, men de kan också gå oss förbi. Det finns hjärtan att glädja. Det finns vänliga ord att säga. Det finns gåvor att ge. Det finns handlingar att utföra. Det finns själar att frälsa.
Om vi kommer ihåg att ”när I stån i edra medmänniskors tjänst, I blott ären i eder Guds tjänst”,8 hamnar vi inte i det beklagliga läge som Jacob Marleys vålnad befann sig i, han som talade till Ebenezer Scrooge i Dickens odödliga julberättelse. Marley talade sorgset om försummade tillfällen. Han sade: ”Att jag inte visste att varje kristen själ som verkade troget i det lilla ändå måste finna sitt jordeliv för kort för att utveckla alla möjligheter att göra gott! Att jag inte visste att ingen ånger kan skänka mig tillbaka alla försummade tillfällen! Men sådan var jag!”
Marley tillade: ”Varför gick jag genom skaror av medmänniskor med nedåtvänd blick utan att lyfta den mot den heliga stjärna som ledde de vise männen till en fattig boning? Fanns det inga fattiga hem till vilka dess ljus kunde ha lett mig?”
Som tur var förändrade Ebenezer Scrooge som vi vet sitt liv till det bättre. Jag älskar hans ord: ”Jag är inte den man jag var!”9
Varför är Dickens julberättelse så omtyckt? Varför känns den alltid aktuell? Jag känner att den är inspirerad av Gud. Den lockar fram det bästa i den mänskliga naturen. Den skänker hopp. Den motiverar till förändring. Vi kan vända om från den väg som leder nedåt och med en sång i hjärtat följa en stjärna och vandra mot ljuset. Vi kan påskynda våra steg, stärka vårt mod och sola oss i sanningens ljus. Vi kan tydligare höra de små barnens skratt. Vi kan torka de sörjandes tårar. Vi kan trösta den döende genom att dela med oss av löftet om evigt liv. Om vi styrker kraftlösa händer, om vi bringar frid åt en kämpande själ, om vi ger som Mästaren gav, kan vi, genom att visa vägen, bli en ledstjärna för en skeppsbruten sjöman.
Gläd andras hjärta
Eftersom livet är skört och döden oundviklig måste vi ta väl vara på varje dag.
Det finns många sätt att missbruka våra möjligheter. För någon tid sedan läste jag en liten fin berättelse av Louise Dickinson Rich som på ett tydligt sätt illustrerar denna sanning. Hon skrev:
”Min mormor hade en fiende som hette fru Wilcox. När mormor gifte sig flyttade hon in i huset bredvid fru Wilcox på huvudgatan i den lilla stad där de skulle komma att bo i resten av sitt liv. Jag vet inte vad det var som utlöste kriget mellan dem. Och jag tror inte att de visste trettio år senare, när jag dök upp, vad som utlöste det. Det var ingen artig sparringmatch — det var öppet krig …
Ingenting i staden undgick efterverkningarna. Den trehundra år gamla kyrkan hade genomlevt revolutionen, inbördeskriget och spansk-amerikanska kriget, men rasade nästan när mormor och fru Wilcox utkämpade slaget om välgörenhetsföreningen. Mormor vann den drabbningen, men det var en ihålig seger. Eftersom fru Wilcox inte blev ordförande avgick hon [från välgörenhetsföreningen], ytterst förnärmad. Vad är det för nöje att ha ansvar för något om man inte kan förödmjuka sin fiende? Fru Wilcox vann drabbningen om stadsbiblioteket genom att få sin brorsdotter Gertrude utsedd till bibliotekarie i stället för moster Phyllis. Dagen då Gertrude tog över slutade mormor att läsa biblioteksböcker. Plötsligt var de ’lortiga och fulla med baciller’. Drabbningen om skolan slutade oavgjort. Rektorn fick ett bättre arbete och flyttade innan fru Wilcox hade lyckats fördriva honom eller mormor lyckats få honom utsedd till rektor på livstid.
När vi som barn besökte mormor var en del av nöjet att grimasera åt fru Wilcox barnbarn. En minnesvärd dag släppte vi ner en orm i hennes regnvattenstunna. Mormor protesterade pliktskyldigt, men vi kände hennes tysta sympati.
Tro inte för ett ögonblick att det var ett ensidigt fälttåg. Fru Wilcox hade också barnbarn. Mormor slapp inte undan ostraffad. Inte en blåsig tvättdag gick förbi utan att klädstrecket brast under oklara omständigheter och kläderna föll ner i smutsen.
Jag vet inte hur mormor skulle ha klarat att bära på sina bekymmer så länge om det inte hade varit för hushållssidan i hennes dagstidning från Boston. Hushållssidan var en underbar institution. Förutom de vanliga matlagnings- och rengöringstipsen hade den en spalt med brev från läsare till läsare. Tanken var att om man hade något problem — eller bara ville ge luft åt sina känslor — skrev man ett brev till tidningen och undertecknade det med något fantasinamn som Arbutus. Det var mormors pseudonym. Sedan skrev några av de andra damerna som hade samma problem och berättade vad de hade gjort åt det och undertecknade breven med En som vet eller Xantippa eller liknande. Det hände ofta när problemet väl var ur världen att man fortsatte att skriva till varandra i tidningens spalt och berättade om sina barn och hur man konserverade mat och om det nya möblemanget i matrummet. Det var vad mormor gjorde. Hon och en kvinna som kallade sig Fiskmåsen brevväxlade i ett kvarts sekel. Fiskmåsen var mormors sanna vän.
När jag var i sextonårsåldern dog fru Wilcox. I en småstad, oavsett hur mycket man avskydde närmaste grannen, går man för anständighetens skull dit för att se vad man kan göra för de sörjande. Mormor kom i prydligt bomullsförkläde för att visa att hon menade allvar med att vilja hjälpa till. Hon korsade gräsmattan till Wilcox hus, där döttrarna satte henne i arbete med att städa det redan oklanderliga finrummet inför begravningen. Och där på ett bord, på hedersplats, låg en stor urklippsbok. Prydligt inklistrade i parallella spalter i urklippsboken fanns mormors brev till Fiskmåsen under årens gång och Fiskmåsens brev till henne. Utan att de visste det hade mormors värsta fiende blivit hennes bästa vän. Det var enda gången jag minns att jag såg mormor gråta. Då visste jag inte vad hon grät över, men det gör jag nu. Hon grät över alla förspillda år som aldrig skulle komma tillbaka.”10
Må vi besluta oss att från och med i dag fylla vårt hjärta med kärlek. Må vi gå den andra milen och innesluta dem i vårt liv som är ensamma eller modlösa eller som lider på något sätt. Må vi trösta dem som är sorgsna och få någon att känna sig glad11. Må vi leva på ett sådant sätt att vi, när vi nås av den sista kallelsen, inte må ångra någonting allvarligt, inte ha några oavslutade angelägenheter utan kunna säga med aposteln Paulus: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.”12