Tjänande i kyrkan
Kallad och avskild till att tjäna
Formella kallelser i kyrkan är inte fullständiga förrän vi har avskilts av rätt prästadömsmyndighet.
I en syn som gavs till profeten Joseph Smith och Sidney Rigdon i Hiram, Ohio den 16 februari 1832 finner vi följande tröstande och uppmuntrande ord:
”Jag, Herren, är barmhärtig och nådig mot dem som fruktar1 mig och gläds över att ära dem som tjänar mig i rättfärdighet och sanning intill änden.
Stor skall deras lön bli och evig skall deras härlighet vara” (L&F 76:5–6).
Under mina år som medlem i kyrkan har jag fått en allt större uppskattning för vad det innebär att kallas av Gud och för de utlovade välsignelser som är förknippade med att tacka ja till Herrens inbjudan att tjäna honom.
När ledare ber för att få veta Herrens vilja innan de utfärdar en kallelse att tjäna får de en känsla av förvissning som bekräftar rätt beslut. Det är både viktigt och tillfredsställande att få ett vittnesbörd genom bön om att vi har kallats av Gud. Genom sina tjänare inbjuder Herren oss att delta i hans verk så att vi kan lära känna honom och älska honom mer (se Mosiah 5:13).
När vi får en kallelse att tjäna kan vi känna oss otillräckliga, liksom Enok när han fick i uppdrag av Herren att leda och undervisa folket (se Mose 6:31). Orden ”min Ande är över dig, därför skall jag rättfärdiga alla dina ord” (Mose 6:34) måste ha lugnat Enok när han fick en vision av hur Herren skulle ge honom kraft att fullfölja sin heliga uppgift. Skrifterna upptecknar vidare vilken stor ledare Enok blev när ”han vandrade med Gud” (Mose 6:39). Enoks upplevelse innehåller en viktig lärdom för var och en av oss när vi tjänar i Herrens kyrka.
Principen att avskilja dem som kallats att tjäna uttrycks i Herrens råd till Mose när han uppmanade Mose: ”Lägg din hand på Josua … och ge honom något av din auktoritet” (se 4 Mos 27:18, 20).
Genom detta gudomligt etablerade mönster kan vi höja oss över vår svaghet, våra begränsningar och till och med motstånd. Tänk på vad Nephi och Lehi, Helamans söner, fick uppleva: ”Guds Helige Ande kom ned från himlen och tog plats i deras hjärtan, och de fylldes som med eld, och de kunde tala förunderliga ord” (Helaman 5:45; se också vers 17–19).
Undervisa genom Anden
I en uppenbarelse till profeten Joseph Smith ställde Herren följande fråga: ”Därför ställer jag, Herren, denna fråga till er: Vartill blev ni ordinerade?”2 (L&F 50:13). Herren svarade: ”Till att predika mitt evangelium genom Anden, ja, Hjälparen som sändes ut för att undervisa om sanningen” (L&F 50:14).
Det finns tydliga begränsningar när det gäller hur vi ska undervisa om heliga sanningar:
”Kom ihåg att det som kommer ovanifrån är heligt och måste talas med försiktighet och så som Anden håller er tillbaka” (L&F 63:64).
”Den som är ordinerad av mig och utsänd att predika sanningens ord genom Hjälparen, genom sanningens Ande, predikar han genom sanningens Ande eller på annat sätt?
Och om det sker på något annat sätt är det inte av Gud” (L&F 50:17–18).
När vi kallas till ett ämbete i kyrkan, som ledare eller lärare, har vi i uppdrag att undervisa om Guds ord genom Guds Ande, inte genom ”människofilosofier blandade med ett fåtal skriftställen”.3 Liksom Enok, Nephi och Lehi kan vi få hjälp från ovan genom den Helige Andens maningar.
Vi kanske drar slutsatsen att det räcker att bara höra eller läsa information om en lära eller princip. Men en sådan inställning speglar vår brist på insikt om att en djupare förståelse av principerna kommer genom personlig uppenbarelse (se Job 32:8). Begrunda den här inspirerade observationen av Hyrum Smith, profetens bror: ”Predika evangeliets första principer — predika dem om igen: Du kommer att finna, dag för dag, att nya tankar och ytterligare ljus angående dem uppenbaras för dig. Du kan lära dig mer om dem så att du förstår dem tydligt och klart.”4
Följ Frälsarens exempel
Vårt största exempel i allting är Herren Jesus Kristus, varom det är skrivet:
”När Jesus hade avslutat detta tal, var människorna mycket förvånade över hans undervisning,
ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda” (Matt 7:28–29; se också Joseph Smith Translation, Matthew 7:36–37).
Alma, den store profeten i Mormons bok, exemplifierade detta tillvägagångssätt: ”Och eftersom ordets predikan hade en stark benägenhet att leda folket till att göra det som var rätt — ja, det hade gjort ett mäktigare intryck på människornas sinnen än svärdet eller något annat som hade hänt dem — tänkte Alma att det skulle vara lämpligt att de prövade Guds ords kraft” (Alma 31:5).
När vi anförtros det heliga ansvaret att undervisa om evangeliet, låt oss då följa Frälsarens exempel och förkunna med honom: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig” (Joh 7:16).
Fotoillustration Matthew Reier