Stäng av teven!
Jonathan H. Westover, Utah, USA
På lördagskvällen efter tacksägelsedagen var jag ensam i min studentlägenhet. Jag hade inte så mycket att göra så jag bläddrade igenom kanalerna på teven tills jag kom till en film som just hade börjat.
Det tog inte mer än några minuter för mig att inse att filmen var olämplig. Ett kort ögonblick tänkte jag: ”Vad spelar det för roll? Det finns ingen annan här. Den visas trots allt på teve, så de värsta delarna måste ha tagits bort.”
Men Anden manade mig att stänga av teven. Jag bestämde mig för att läsa en bok i stället.
Omkring en halvtimme senare hörde jag någon knacka på dörren. Det var en medlem i mitt äldstekvorum som sade att en av de unga kvinnorna han var hemlärare för var sjuk och behövde en välsignelse. Han hade ringt runt och knackat dörr i nästan en halvtimme för att hitta någon som var hemma och kunde hjälpa honom. Slutligen hade han kommit till min dörr. Jag sade att jag skulle hjälpa honom och bytte snabbt om till söndagskläder.
När vi gick till hennes lägenhet frågade jag honom hur pass sjuk hon var. Allt han visste var att han hade fått ett brådskande telefonsamtal från den unga kvinnans rumskamrat och hade blivit ombedd att komma med en gång.
När vi kom fram till lägenheten var det tydligt att hon inte mådde bra. Hon hade hög feber och såg blek ut. Hennes rumskamrat sade att hon hade varit sjuk i flera timmar, att hon var svag och att hon inte kunde äta på grund av magproblem.
Jag hade trott att jag skulle bli den som smorde henne med olja, men brodern från mitt äldstekvorum bad mig ge välsignelsen i stället. Jag kände mig otillräcklig och var osäker på vad jag skulle säga. Jag hade inte haft tid att mentalt förbereda mig för att ge en välsignelse, men jag bad tyst att Gud skulle vägleda mina ord.
Efter smörjelsen sade jag den unga kvinnans namn och uttalade välsignelsen. Jag upptäckte att jag gav henne löften om återställd hälsa och sade tröstande ord som inte var mina egna. Sedan avslutade jag välsignelsen. När vi öppnade ögonen såg jag hur den unga kvinnan log stort och hon tackade oss för välsignelsen. Hon återhämtade sig snart och kunde fortsätta med sina studier och avsluta terminen.
När jag tänker tillbaka på den händelsen känner jag stor tacksamhet för möjligheten att ha prästadömet. Vi var bara där tio minuter och jag är övertygad om att den sjuka unga kvinnan har glömt bort händelsen. Men den gjorde ett bestående intryck på mig.
Jag är tacksam för Andens viskningar, att jag blev manad att stå emot frestelsen och hålla mig andligt redo. Jag är också tacksam för att Anden ledde brodern från mitt äldstekvorum till min lägenhet.
Men framför allt är jag tacksam för en vänlig och nåderik himmelsk Fader som stärkte mig i min otillräcklighet, vägledde mina ord i välsignelsen och sedan uppfyllde orden han bett mig att säga. Jag vet att om vi håller oss värdiga så vägleder Anden oss så att vi kan vara redo att tjäna människorna omkring oss.