Hjälp mig!
Tiffany Lewis, Texas, USA
Andra kvällen under min tid som utlandsstuderande i S:t Petersburg i Ryssland träffade jag mina vänner i stadens centrum för att spela amerikansk fotboll. Efter matchen bestämde jag mig för att experimentera med att ta bussen hem. Jag hade aldrig åkt buss i Ryssland men min värdmamma hade sagt att buss 7 eller buss 1 skulle ta mig hem. När buss 7 kom gick jag därför på.
Under åkturen tittade jag på affärerna och människorna som gick på trottoaren. Sakta blev området allt mer obekant. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade åkt i en halvtimme.
Plötsligt stannade bussen, lamporna släcktes och alla gick av. Jag försökte att inte få panik och såg mig omkring efter hjälp. Jag visste att om jag hittade tunnelbanestationen så skulle jag kunna komma hem i säkerhet. Jag såg ett ungt par på gatan och gick fram till dem.
”Jag har gått vilse”, sade jag. ”Vet ni var tunnelbanestationen är?”
”Tunnelbanestationen är långt härifrån”, sade mannen. ”Men det är en busshållplats där borta. Ta buss 5 så kommer du till tunnelbanan.”
Jag tackade honom och gick snabbt nerför vägen. När det kom en buss till hållplatsen var det inte nummer 5 utan nummer 1. Jag kom ihåg vad min värdmamma hade sagt: ”Ta buss 7 eller buss 1 så kommer du hem.”
Jag gick motvilligt på och ännu en gång blev det en lång tur. Passagerarna gick av en efter en tills det bara var jag kvar.
Till slut stannade bussen vid sidan av vägen.
”Du måste gå av”, sade bussföraren. ”Det här är sista hållplatsen.”
Hela kroppen darrade och jag kämpade för att andas djupt och hålla tillbaka tårarna. Det började bli sent, och om jag inte kunde hitta en tunnelbanestation innan den stängde så skulle jag vara tvungen att tillbringa natten på S:t Petersburgs gator.
”Hjälp mig, himmelske Fader”, bad jag tyst och började gå. Sedan började jag springa och vinkade åt förbipasserande taxibilar. Ingen stannade.
Jag kom snart till en annan busshållplats där det stod mycket folk. Ljusen på en annalkande buss — nummer 7 — lyste ner på oss. Jag tvekade. Bussarna hade bara tagit mig på okända vägar, men en stark knuff bakifrån fick upp mig på bussen. Jag satte mig tungt ner på ett säte och tittade på klockan. Den var tio i tolv. Tunnelbanan skulle stänga om tio minuter.
Jag blundade och viskade igen: ”Hjälp mig.” När jag öppnade ögonen såg jag de starka ljusen från en tunnelbanestation medan bussen saktade in. Jag sprang av bussen och in på tunnelbanestationen och kom med det sista tåget för natten.
När jag satte mig ner tänkte jag på hur vår Fader i himlen räknar sina sparvar (se Matt 10:29–31), och tackade honom tyst inom mig. Jag visste, den mörka kvällen i den stora staden, att han hade lett mig hem.