Lindsays släktpussel
”Jag har en överraskning till dig”, sa pappa med ett leende.
”Vi barn kan söka vår släkt som gått före och minnas vårt arv och hedra det” (”Sanning från Elia”, (Lilla stjärnan, okt 2001, s. 10–11).
Lindsay rusade nerför trappan när hon hörde pappa ropa hennes namn.
Den senaste tiden hade de släktforskat mycket tillsammans. Pappa brukade hjälpa henne att logga in på FamilySearch på internet, och sedan letade de tillsammans efter bilder och berättelser om släkten. Bara häromdagen hade hon hittat ett väldigt gammalt dokument om farfar på hans mission!
Lindsay kom till nedersta trappsteget där pappa väntade. ”Ska vi släktforska i kväll?” frågade hon.
”Japp, och jag har en överraskning åt dig”, sa pappa med ett leende. Han gav henne ett stort ihoprullat papper som han hållit bakom ryggen. Lindsay rullade försiktigt upp det. Hon stirrade på den stora solfjäderdiagrammet på papperet. Där stod hennes namn längst ner! Massor av andra namn spridde ut sig i fina rader runt hennes.
”Det där är du och mamma”, sa Lindsay och pekade på namnen närmast hennes. ”Och där är farfar och farmor”!
”Det stämmer”, sa pappa. ”Det här solfjäderdiagrammet visar namnen på dina förfäder nio generationer tillbaka.”
Det fanns så många namn. Men några rader var tomma. Lindsay undrade vad de saknade namnen betydde. ”Det ser ut som pusslen jag brukade lägga med farfar”, sa hon. Farfar hade dött för några år sedan och Lindsay saknade honom verkligen.
Pappa nickade. ”Det är som ett pussel. Ett mycket viktigt pussel. Och varje släkting är som en pusselbit.”
Lindsay skrattade nästan när hon föreställde sig farmor formad som en pusselbit.
”När vi hittar namnet på en släkting och utför tempelarbete för honom eller henne, sammanlänkar vi dem med resten av släkten – som när man sätter ihop pusselbitar. Du hjälper till att skapa det här pusslet.
”Wow.” Lindsay drog med fingrarna över namnen. Hon visste att släktforskning var viktigt, men nu tyckte hon det var ännu mer spännande att hjälpa till. Alla i hennes släkt kunde sammanlänkas för evigt!
Lindsay tejpade upp sitt nya diagram på taket precis ovanför sin våningssäng. Hon tyckte om att titta på diagrammet och studera alla namnen. Hon föreställde sig hur de alla höll varandra i handen, sammanlänkade som pusselbitar. Hon kände sig glad. Det här var det största pussel hon någonsin sett!
En natt kunde Lindsay inte sova. Hennes sovrum var så mörkt. Den lilla nattlampan gjorde skrämmande skuggor på väggarna. Hon drog upp täcket över huvudet och knep ihop ögonen.
En liten stund senare kikade hon ut ovanför täcket och såg diagrammet. Hon läste sitt namn. Sedan läste hon mammas och pappas namn. När hon kom till farfars namn kände hon sig varm och lugn.
Hon kom ihåg hur farfar log mot henne när de lade pussel tillsammans. ”När jag hjälper pappa med släktforskning”, tänkte hon, ”länkar jag samman vår släkt!” Hon föreställde sig hur farfar log ännu bredare åt det. Hon kände sig inte alls rädd längre. Hon log och drog täcket om sig och somnade och drömde om människor och pussel och om att sammanlänka sin släkt.