Aldrig ensam i Sierra Leone
Trots sjukdom, isolering och de kvardröjande efterdyningarna av krig, vet kyrkans medlemmar i den här afrikanska nationen att deras himmelske Fader tänker på dem.
Fotografier med tillstånd av Norman C. Hill OCH Mariatu Browne, UTOM DÄR ANNAT ANGES; FLAGGA AV ronniechua/iStock/Thinkstock; GULT BANER AV Welden C. Andersen
Hur skulle kyrkan överleva i ert land om det under återhämtningen efter ett inbördeskrig infekterades av ett dödligt virus och sedan isolerades från andra länder på grund av sjukdomen? Vad skulle du göra om missionärer, förutom lokala missionärer, kallades tillbaka, inte bara en gång utan upprepade gånger?
Om du bodde i det västafrikanska landet Sierra Leone skulle du förlita dig på Herren och få se kyrkan blomstra ändå. Du skulle se lokala ledare växa i sina kallelser. Du skulle se medlemmar stärka varandra, missionsarbete fortsätta och tro övervinna rädsla.
Stadig tillväxt
Trots inbördeskrig från 1991 till 2002 har Sierra Leone sett en stadig tillväxt i kyrkans medlemsantal. Heltidsmissionärer kom första gången till det här landet söder om Sahara i maj 1988. Två år senare bildades ett distrikt. Flera gånger under 90-talet kallades missionärer tillbaka på grund av kriget, men lokala medlemmar såg till att kyrkan fungerade och växte. År 2007 skapades Sierra Leonemissionen Freetown, vilken innefattade Liberia. Senare, i december 2012, organiserade äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum en stav i Sierra Leones huvudstad Freetown. Den var kyrkans tretusende stav.
Bekämpning av ebola
Sedan kom ebola. Utbrottet av hemorragisk feber orsakades av det virus som uppstod i Guinea i mars 2014. Det kom till Sierra Leone i maj och spreds snabbt. Heltidsmissionärer omplacerades och missionspresidenten i Ghana ombads att även verka som missionspresident för Sierra Leone – men fick stanna i Accra.
”När missionärerna var borta oroade vi oss för att vi hade lämnats kvar att klara oss själva”, säger Kenemas distriktspresident Jonathan Cobinah. ”Men samma vecka fick vi ett brev från presidenten för området Afrika Väst som försäkrade oss om att så inte var fallet.” Efter det fick de 13 000 medlemmarna i Sierra Leone stöd från området och när internationella organisationer förberedde sig för att ge hjälp, arbetade kyrkans välfärdstjänst och nödhjälpsprogram med att gå samman med partners i olika internationella organisationer för att fylla behoven i samhället. (Se sidopanelen.)
”Efter bara några dagar hade vi en videokonferens med den nyligen tilldelade missionspresidenten”, säger president Cobinah. ”Han sa att vi skulle iaktta försiktighet vad gällde kyrkans möten och aktiviteter så att vi inte blev sjuka, men annars skulle vi fortsätta precis som förut.”
För att förhindra vidare smittspridning, tillkännagav Sierra Leones president i september 2014 ett landsomfattande utegångsförbud som skulle verkställas inom några dygn. Under utegångsförbudet fick inga invånare lämna sina hem. De flesta skulle få klara sig på den mat de hade hemma.
I rättan tid
Lyckligtvis hade området Afrika Väst, precis innan utegångsförbudet tillkännagavs, börjat arbeta med kyrkans huvudkontor för att auktorisera leveranser av rengöringsmedel till alla 7800 medlemsfamiljer i Sierra Leone och för att förse mer än 2500 medlemsfamiljer med en säck ris på 50 kg och flera liter matolja alltefter behov. Ovetande om det nära förestående utegångsförbudet skyndade sig lokala ledare i kyrkan fortfarande för att kunna dela ut dessa förnödenheter.
”Det är svårt att förklara den brådskande känslan vi hade då” säger Sahr Doe, en specialassistent till missionspresidenten. ”Helgen då utdelningen av förnödenheter godkändes, fick vi veta att ett visst område kanske skulle sättas i karantän. Det skulle göra det mycket svårt att leverera förnödenheter, så vi arbetade dygnet runt med att lasta lastbilar och få iväg dem till grenar i hela landet. I en stad anlände förnödenheterna bara timmar innan tillträdesrestriktionerna verkställdes. Runtom i hela landet kunde vi dela ut förnödenheter precis innan utegångsförbudet. Det var en välsignelse för oss alla och ett nutida mirakel.”
Ebolautbrottet orsakade också en utbredd arbetslöshet. ”Jag hade nästan inget hopp”, säger syster Sai Kamaia i Allentowns gren, mor till tre barn och försäljare i liten skala. ”Alla mina pengar var slut i september, redan före utegångsförbudet. Människor vågade inte göra inköp. Jag visste inte vad jag skulle göra.” Liksom andra fällde hon tårar av glädje när hon tog emot kyrkans förnödenheter.
”Som änka och familjens överhuvud känns det så bra att kyrkan kunde hjälpa oss”, säger syster Mary Margay i Kissys andra gren. ”Vi undrade vart vi skulle ta vägen under utegångsförbudet. Vi blev så glada att vi kunde stanna kvar hemma med mat att äta.”
Liksom kyrkans medlemmar överallt, strävar de heliga i Sierra Leone efter att vara självförsörjande. Men under den här oförutsedda perioden av nöd, anlände förnödenheter i rättan tid för många som inte hade någon annanstans att vända sig. ”De här lägliga ingripandena lät de heliga här förstå att de aldrig kommer att lämnas ensamma”, säger Mariatu Browne, chef för landets informationstjänst. Under karantänen delade sista dagars heliga också med sig av sina förnödenheter till sina grannar och hjälpte på så sätt många som annars bara skulle ha lite eller ingenting.
I Herrens händer
Olyckligtvis fanns det mer att bekymra sig över än att avhjälpa hunger. En del sista dagars heliga fick sjukdomen. Simon Kamara i Teko Roads gren, som bara hade varit medlem i kyrkan i ett år, såg sin hustru och sin son dö av ebola. Sedan infekterades även han.
”Mitt liv är i Herrens händer”, sa han när han var på ett behandlingscenter. ”Som vilken pappa som helst vill jag mina barns bästa. Men nu när jag har funnit evangeliet och förstår frälsningsplanen, känner jag stort hopp för mig och min familj oavsett vad som händer.” Trots att han först visat tecken på tillfrisknande, avled broder Kamara. Hans överlevande barn saknar sina föräldrar väldigt mycket, även om de nu blir omhändertagna av medlemmar och vänner och har det bra.
Ett personligt underverk
Syster Haju Julloh i Waterloos gren är sjuksköterska. Under det att hon vårdade sjuka, utsattes hon dagligen för viruset. Allt eftersom patientbelastningen ökade, hände det att skyddskläderna på sjukhuset där hon arbetade inte alltid tvättades och rengjordes så noggrant. Kort efter att hon slutit sig till kyrkan i augusti 2014, visade prover att syster Julloh smittats av ebola, och hon sattes i karantän i sitt hem.
”Jag kunde inte komma till kyrkan, så grensmedlemmar ringde och muntrade upp mig”, säger hon. ”Förpassad till mitt rum bestämde jag mig för att koncentrera mig på att studera Mormons bok. Jag läste om många andliga upplevelser och även underverk som vanliga människor som jag fick vara med om. Jag ville uppleva ett under men visste inte om jag ens skulle be om det. Jag fortsatte att läsa och prata med vänner på telefon om det jag läste om. Efter några veckor hemma, togs ännu ett virusprov på mig och resultatet visade sig vara negativt. Jag var tvungen att vara i karantän i ännu en vecka och sedan togs ett prov igen. Återigen var resultatet negativt. Så jag fick tillstånd att lämna huset och komma till kyrkan och återvända till mitt arbete. För mig var det ett under.”
Att påskynda arbetet
Borde missionsarbetet pågå som vanligt under stressiga tider? De heliga i Sierra Leone har en tradition. De fortsätter att dela med sig av evangeliet vad som än händer.
”I stället för att beklaga sig över sin lott eller vara overksamma, uppmanades vi att stärka de heliga genom att kalla grensmissionärer som ersatte heltidsmissionärerna”, förklarar president Bai Seasy i Kossoh Towns distrikt. ”Vi hade inte tid att tycka synd om oss själva – vi hade ett frälsningsarbete att utföra. Vi parade ihop återvända missionärer med blivande missionärer och organiserade dem i zoner.
Varje missionsledare i grenen fick tillstånd att ha ett telefonkort i missionssyfte. De måste redovisa hur det har använts, men det har hjälpt grensmedlemmar att hålla kontakt, både med nya undersökare och med nya medlemmar, och att hålla kontakt har visat sig betyda mycket”, säger Brian Robbin-Taylor, ännu en särskild assistent till missionspresidenten.
”Vi har ’telefonlektioner’ med undersökare och nya medlemmar”, fortsätter han. ”De kompletterar de missionslektioner som hålls i kyrkan varje vecka. Vi har anpassat oss efter medlemmarnas och undersökarnas behov, vilka annars kanske inte skulle ha någon kontakt, antingen på grund av karantänrestriktioner eller oro för att insjukna.”
Idag är antalet omvändelsedop bara något lägre än när heltidsmissionärerna var där, många mindre aktiva medlemmar har blivit aktiva igen och kyrkans tillväxt är stadig.
Stor orsak att hoppas
Under utbrottet översteg arbetslösheten 60 procent. Grödor kunde inte levereras till marknaden på grund av karantänen. Många nära och kära avled. Utan tvivel väntar många fler utmaningar Sierra Leone.
Men trots sådana svårigheter är de heliga trofasta och kyrkan växer och frodas. Som chef för Sierra Leones informationstjänst, säger Mariatu Browne: ”Vi vet att vår himmelske Fader bryr sig om oss. Och när vi har Herren med oss, upprätthålls av kyrkan och arbetar sida vid sida, finns det stor orsak att hoppas. Som heliga i Sierra Leone är vi aldrig ensamma.”