Vårt hem, vår familj
Bön: En mors gåva
Författaren bor i Guatemala.
Min son var upprorisk, men jag slutade aldrig be för honom.
Bön, av Walter Rane
Jag har aldrig bett så mycket som när en av mina söner nådde 17 års ålder. Han började tvivla på evangeliet och ibland var han upprorisk och ville inte lyssna. Min man och jag försökte alltid insistera på att han skulle närvara i kyrkan, men ofta vägrade han. Vi hade familjens hemafton, läste skrifterna och bad tillsammans som familj, men han valde ofta att inte vara med. Jag minns inte hur många gånger jag knäböjde för att be vår himmelske Fader att röra vid hans hjärta och hjälpa honom att fortsätta på rätt väg.
Under de följande två åren gick det upp och ned för honom. Ledare i kyrkan stöttade mig och talade med honom, men ingenting verkade fungera. Till slut flyttade han hemifrån.
Jag slutade aldrig att be för honom. Ibland sa min man, som var trött på det hela, ”Låt honom vara. Han har sin handlingsfrihet.” Men mitt svar var alltid detsamma: ”Nej, jag tänker inte ge upp hoppet.”
Efter en tid kom vår son hem till oss. Han bad mig förlåta honom och sa, ”Mamma, jag vill komma hem”. Min man och jag var på vår vakt, men efter att ha talat om det, gav vi med oss. Efter att han kommit hem, såg vi hans beslutsamhet att ändra på sig. Han blev aktiv i kyrkan och deltog i aktiviteter. Han kallades senare att verka som primärlärare, en erfarenhet som betydde mycket för honom.
En dag hängde jag upp en affisch från Liahona där det stod: ”Låt inte oro eller tvivel hindra dig från att verka som heltidsmissionär.”1 Den hade hängt på hans sovrumsvägg i ett par månader när han plötsligt en dag sa till mig, ”Mamma, jag vill resa iväg som missionär i slutet av året.” Det var underbart. Min man och jag grät och grät, och vi stöttade honom givetvis när han förberedde sig att besöka templet och verka som missionär. Jag fortsatte hela tiden att be, och nu tackade jag min himmelske Fader för att han rört vid min sons hjärta.
Efter en tid som missionär, skrev han i ett av sina brev till mig, ”Mamma, jag har ett stort vittnesbörd om bön, tack vare dig. Jag vet att du hela tiden bad för mig, och nu är jag missionär eftersom Herren rörde vid mitt hjärta, och inte för att jag är särskilt bra. Tack, mamma. Berätta för systrarna om den här principen som förändrade mitt liv.”
Nu har min son trofast slutfört en mission och tagit del av ett förunderligt verk. Jag är mycket tacksam till min himmelske Fader för att han lyssnade på mina böner under alla de här åren och för att han rörde vid min sons hjärta och fick honom att återvända till den rätta stigen.