Strandade i Limon

Christina Wadley, Missouri, USA

Illustration Chris Wormell

Under en resa för att träffa våra släktingar en sommar dog vår tolv år gamla, slitna minibuss och rullade en bit tills den stannade. Vi kom inte längre. Lyckligtvis befann vi oss bara 8 kilometer från det lilla samhället Limon i Colorado i USA.

Den lokale bilreparatören gav oss dåliga nyheter. Vår växellåda behövde bytas ut och vi skulle behöva vänta i åtminstone fem dagar på delar. Vi hade inte mycket kontanter men vi hade vårt tält och lite campingutrustning, så vi valde att bo på den lokala campingplatsen.

Långt från släkt och vänner funderade vi över hur vi skulle kunna komma till en affär och köpa de varor vi behövde för att överleva. Vi bestämde oss för att söka upp den lokala grenspresidenten i hopp om att finna ett transportsätt. Vi ringde president Dawson, och inom en halvtimme fick vi två samtal från medlemmar i Hjälpföreningen i den lilla grenen. Vi upptäckte till vår glädje att en familj bodde inom ett kvarter från campingplatsen. De kom och träffade oss inom några timmar efter vårt första samtal.

Under veckan som följde överväldigades vi av den kärlek och omsorg vi fick av den lilla grenen på Colorados vindpinade slätter. Familjen som bodde i närheten bjöd hem oss på middag den där första dagen, och vi hade en trevlig kväll och fick prata med föräldrarna medan våra barn lekte med deras dotter. Nästa morgon fick vi lift med en annan medlem så att vi kunde handla mat och annat nödvändigt för vår vistelse.

Grensmedlemmarnas generositet sträckte sig bortom det vi först efterfrågat. De hämtade oss och tog oss till kyrkan på söndagen. De tog oss på ett minnesvärt besök på stadens historiska tågmuseum. Våra barn sökte skydd i deras hem under en hagelskur. En av medlemmarna anställde till och med min man i några dagar så att vi kunde betala för bilreparationen.

Varje kväll bjöd medlemmarna i den lilla grenen oss på mat och underhöll våra barn i sina hem. Mot slutet av vår vistelse tog en familj oss till sin ranch där våra barn fick lära sig att rida på hästar.

När vi reste från Limon en vecka senare, gjorde vi det med böner av tacksamhet för en ny grupp goda vänner som tagit hand om oss och fått oss att känna oss hemma i Limon.