Jag upplevde kraften i Jesu Kristi försoning när …

Unga vuxna delar med sig av upplevelser de har haft när de har tillämpat Frälsarens försoning.

Överst: fotoillustration Janae Bingham; längst ner till höger: fotoillustration Alexandre Borges

Frälsaren hjälpte mig i goda och dåliga tider

Mitt dop var som en dröm – jag var så lycklig och ivrig att börja livet som fullkomlig människa. Men hur det nu var, började jag gräla med mina syskon bara några timmar efter dopet. Jag minns missmodet jag kände över att det inte hade dröjt så länge innan jag hade rört till det efter att ha döpts och konfirmerats, men jag minns också att när jag omvände mig kände jag mig fullständigt hel igen. Så redan som ung lärde jag mig att Jesu Kristi försoning skänker välbehövlig lindring från synd.

Allt eftersom jag fortsatte förstå evangeliet mer och mer, lärde jag mig att försoningen inte bara var något jag skulle använda när jag hade syndat. Försoningen kunde vara en del av mitt liv i stunder av prövning, glädje, hjärtesorg och framgång. När jag kämpade med att känna mig accepterad av mina jämnåriga, bad jag till min himmelske Fader och jag tröstades av vetskapen att Frälsaren kämpat med samma känslor. När jag lyckades bra med något, blev min glädje större när jag tänkte på Frälsarens glädje, för han har upplevt samma känslor.

Abby McKeon, Utah, USA

Jag lärde mig att förlita mig på Herren

Under många år kände jag mig ensam och övergiven. Jag kämpade med orättfärdiga begär som fick mig att synda, vilket slutligen gjorde att jag hamnade i en negativ spiral av skuld och skam. Men jag är tacksam för att en kärleksfull biskop undervisade mig om den roll Frälsarens försoning har i att skyla över svaghet, smärta och sorg såväl som synd. Min biskop blev så glad när jag gick framåt och tröstade mig när jag vacklade.

Jag lärde mig att det inte räcker med att ha en begreppsmässig kunskap om Frälsaren – jag behövde be till min himmelske Fader och aktivt omvända mig med hjälp av Jesu Kristi försoning. När jag gjorde det började jag lyda Guds bud mer och kom närmare Frälsaren.

Jag brottas fortfarande med frestelser, men jag har lärt mig att jag kan förlita mig helt på min Frälsare och hans försoning. När jag står på min Återlösares klippa, kan min svaghet bli en styrka. Jag kan hålla med Paulus: ”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. … Ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor. 12:9–10).

Jacob H. Taylor, Idaho, USA

Jag upplevde en hjärtats förvandling

När jag gick på highschool hade jag inte riktigt evangeliet i mitt hjärta. På missionsfältet gick det sakta upp för mig vad en mission egentligen handlade om och jag ville ha den kraft och utveckling som den kunde tillföra i mitt liv om jag verkligen var värdig. Till slut kände jag mig nedtyngd av skuld och sorg från tidigare överträdelser, och jag ville bli fri – vara ren och kunna vara ett bättre verktyg i Herrens hand. Efter några samtal med min missionspresident reste jag hem för att ha tid att omvända mig.

Att återvända hem var något av det svåraste jag varit med om. Jag började läsa skrifterna på ett annat sätt, så att jag faktiskt förstod dem och tillämpade dem. Även om jag gjorde allting ”rätt”, kändes skuldens börda fortfarande tung. Då började jag koncentrera mina studier på Kristus och hans försoning, på hur han kunde vara min Frälsare och på hur hans oändliga försoning kunde återlösa min själ. En kväll när jag begrundade allt jag hade lärt mig under mina andliga studier, kände jag Anden vidröra mitt hjärta, hela min själ och trösta mig. Jag kände mig trygg och älskad och mina skuldkänslor försvann.

När jag först hade kommit hem, trodde jag att en hjärtats förvandling var allt jag behövde i min omvändelseprocess. Nu vet jag att jag behövde tid att omvända mig – en förändring sker rad på rad, lite i taget. Det krävs en utdragen ansträngning om våra hjärtan, önskningar och vanor ska kunna förvandlas och bli mer lika Kristus. Vi kan inte göra 180-gradersförändringar på en gång, men på grund av försoningen kan de ske fullständigt.

Anonym, Georgia, USA

Jag lärde mig att förlåta

Det fanns en tid i mitt liv när jag var så känslomässigt sårad att det påverkade alla andra delar av mitt liv. Jag kunde inte fokusera på lektioner eller läxor, mina relationer med mina rumskamrater var ansträngda och jag var ständigt på gränsen till tårar. Mer än allt annat var det svårt för mig att förlåta den person som orsakat mig smärtan från början – och det gjorde mig ännu argare att det var så svårt för mig att förlåta.

Till slut bestämde jag mig för att jag var färdig med att vara ledsen och arg. Jag ville inte längre bära den bördan. Jag bad till min himmelske Fader om hjälp att förlåta. Innan jag visste ordet av, var smärtan uthärdlig. Den var inte borta, men jag kunde stå ut med den. Genom den här upplevelsen lärde jag mig att Frälsarens försoning inte bara gör att vi kan omvända oss – den kan också hela oss. När jag vände mig till min himmelske Fader med mina bördor, i ödmjukhet och med ett uppriktigt hjärta, hjälpte han mig att bära den smärta och hjärtesorg som jag kände.

Dani Lauricella, Kalifornien, USA

Jag kände hopp inför framtiden

När mina föräldrar skilde sig, kände jag att allt mitt hopp om en evig familj hade försvunnit. Det var en mycket svår stund i mitt liv. Men även om det inte var lätt för mig att inse det, förde den prövningen med sig oförutsedda välsignelser till min familj. En av dem var att min mamma lät döpa sig!

Jag lärde också känna min Frälsare bättre. För att övervinna min sorg, valde jag att besöka en moster i Peru, där jag fick en ny vän som gav mig mycket styrka. Min vän och jag studerade ofta skrifterna tillsammans och under ett sådant speciellt tillfälle när vi pratade om evangeliet, kände jag mycket starkt min Frälsares kärlek till mig. Det kändes som om Frälsaren sa till mig: ”Jag har alltid varit med dig – du märkte det bara inte.”

Nu vet jag att vår Frälsare vill hjälpa oss och att han alltid är med oss. Ibland tillåter vi vår sorg att ta större plats än vår tro, och vi tror att han har glömt oss, men i verkligheten är det så att hans försoning alltid kan hjälpa oss.

Liliane Soares Moreira, Bahia, Brasilien

Hans fullkomliga försoning

Jag trodde förr

att det fanns ett hål

i Kristi försoning –

att han kunde frälsa alla –

utom mig.

Men jag hade fel.

Det finns inte ett hål,

utan sju.

Två hål i

hans händer

där de spikade fast honom

på ett kors

på befallning av dem

som han skulle dö

för att frälsa.

Två hål i

hans handleder

som såg till

att tyngden av hans kropp

inte skulle få

hans handflator

att slitas upp

innan hans straff

var fullständigt.

Två hål i

hans fötter

där han stod

som ett vittne för alla

om Guds orubbliga kärlek

för vart och ett

av sina barn.

Och ett hål i

hans sida,

där de genomborrade honom

för att visa att hans verk

var avslutat.

Sju.

Fulländning.

Sju fulländade hål

i jordens ende

fulländade man.

Den fulländade försoningen

för att laga hålen i våra liv.

Hans hål gör oss

hela.

Jag hade fel.

Det finns ett

hål

i Kristi försoning

för mig,

trots allt.

Kasey Hammer, Utah, USA

Jag fann tröst i hans uppståndelse

När jag var 23 år gammal gick min mormor bort. Hon hade haft ett härligt liv men van ändå relativt ung och hennes död kom tidigare än förväntat. Jag visste att det fanns andra som hade förlorat mycket mer än jag och att min mormor hade frid, men det var fortfarande smärtsamt att veta att jag aldrig mer skulle få se henne i det här livet.

Under den här sorgen kände jag dock min himmelske Faders och Frälsarens närhet. Vänliga besökslärare och vänner kom med gulliga kort och godsaker, och en snäll granne kom förbi min familjs hem med en bok som hon sa att hon känt sig inspirerad att köpa till oss. Boken innehöll citat från apostlar och profeter om frälsningsplanen och det faktum att livet fortsätter efter döden.

När jag läste profeternas ord högt med min syster den kvällen, kände jag hur en ljuvlig frid sänkte sig över mitt hjärta. Jag visste att vi alla, på grund av Jesu Kristi försoning, kan bli rena och få leva med honom i nästa liv. Jag visste att ”han åstadkommer de dödas uppståndelse” och att allting – och alla människor – skulle återställas till sin plats (Alma 40:3; se också Alma 41:2). Jag visste att på grund av försoningen kan alla i min familj, även de som gått vidare, vara tillsammans för evigt, och det är jag evigt tacksam för.

Amanda Seeley, Utah, USA