Templet och äktenskapets naturliga ordning
Det här är den andra av två artiklar av äldste Hafen som bidrar till att uppmärksamma tjugoårsjubiléet av ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”. Den första artikeln publicerades i augustinumret 2015 av Liahona.
Från talet ”Marriage, Family Law, and the Temple” som hölls vid J. Reuben Clark Law Societys årliga brasafton i Salt Lake City den 31 jan. 2014.
Templet är den knut som binder samman himmel och jord.
Till vänster: fotografi, Gustavo Hartel; till höger: fotografi av templet i Columbia River i Washington, Russ May.
När en förvirrad kultur gör oss osäkra på vad äktenskapet innebär, kan vi alldeles för tidigt ge upp hoppet om oss själva och varandra. Men det finns hopp. Templets eviga mönster kan hjälpa oss övervinna dagens kaos.
Varje gång vi besöker templet, omorienterar förrättningarna oss till universums naturliga ordning, även äktenskapets naturliga ordning. Liksom gamla tiders sjömän, ser vi upp mot himlen för att ta ut riktningen –och vi gör det med hjälp av templet. Den sista dagars helige vetenskapsmannen Hugh Nibley skrev:
”Templet är byggt för att representera universums organiserande principer. Det är den skola där dödliga lär sig om dessa ting. …
Templet på jorden befinner sig mitt i allting, … omkring vilket alla himlens rörelser roterar, och är den knut som binder samman jord och himmel.”1
Templet har därmed kraften att inrista Guds naturlagar gällande äktenskap och familjeliv i våra hjärtan.
Adams och Evas äktenskap
Vi lär oss först templets lärdomar om äktenskap i berättelsen om Adam och Eva – templets grundläggande berättelse. En vän frågade mig en gång: ”Om Kristus står i centrum för evangeliet och templet, varför undervisar då inte tempelbegåvningen om Kristi liv? Varför handlar allt om Adam och Eva?
För mig har Kristi liv kommit att bli berättelsen om att ge försoningen. Berättelsen om Adam och Eva är berättelsen om att ta emot försoningen, mitt under jordelivets ibland fruktansvärda motgångar.
Adam och Eva var de första som fick ta emot Jesu Kristi försoning. De var också de första föräldrarna som visste vilken kärlek ett nytt barn för med sig, vilka själsslitande uppoffringar det innebär att ta hand om ett barn, och hur smärtsamt det är att se barnen använda sin handlingsfrihet ovist.
Fader Lehi har skänkt oss ett doktrinärt sammanhang så att vi kan förstå deras upplevelse – och vår egen. Han sa till oss att om Adam och Eva inte hade ätit från kunskapens träd, ”skulle [de] ha blivit kvar i Edens lustgård. …
Och de skulle inte ha fått några barn, varför de skulle ha förblivit i ett oskuldsfullt tillstånd: Utan glädje eftersom de inte kände till sorg och utan att göra gott eftersom de inte kände till synd. …
Adam föll för att människorna skulle kunna bli … [dödliga], och människorna är … [dödliga] för att de skall kunna ha glädje” (2 Ne 2:22–23, 25).
Så, paradoxalt nog hjälper synd, sorg och barn till med att skapa den miljö där innebörden av glädje lärs ut – en process som möjliggjorts genom Jesu Kristi försoning.
Tack vare försoningen kan vi lära oss av våra upplevelser utan att bli fördömda genom dem. Och att ta emot försoningen, som Adam och Eva gjorde, är inte bara en lära om att sudda ut svarta märken – det är den centrala läran som tillåter mänsklig utveckling. Således gjorde inte Kristi offer så att de bara återvände till ett oskuldens Eden. Det hade i så fall varit en berättelse utan handling och utan personlig utveckling. Snarare lämnade de lustgården hand i hand, på väg framåt tillsammans in i den värld som vi lever i nu.
Templets grundläggande berättelse är mycket avsiktligt berättelsen om ett gift par som hjälper varandra att möta ständiga motgångar under jordelivet. För endast genom att konfrontera dessa ibland bedrövliga motgångar kunde de lära sig förstå sann glädje.
Låt oss beakta två aspekter av berättelsen om Adam och Eva som gäller vår kunskap om äktenskapet. Först har vi återställelsens positiva syn på fallet. Vi vet att Adam och Eva gjorde ett klokt val i lustgården eftersom endast dödligheten kunde erbjuda den upplevelse som behövdes för att uppfylla Guds plan för dem – och för oss. I motsats till det lär traditionell kristendom ut att Evas val var ett tragiskt misstag som nedkallade Guds vrede över mänskligheten. En del kristna kyrkor lär fortfarande att eftersom kvinnor är döttrar till den dåraktiga Eva, ska hustrur vara beroende av sina män.
De flesta reagerar idag starkt på den uppfattningen och säger att en hustru inte ska vara beroende av sin man. Och i rättvisans namn, tillägger de, ska inte heller en man vara beroende av sin hustru. Men när äkta makar inte är beroende av varandra, accepterar de bara dagens ”icke-bindande förpliktelser” och lämnar sina äktenskap när det roliga tar slut – eller när bekymren börjar.
Vilket är rätt: Beroende eller oberoende? Inget av det. Tvärtemot övrig kristendom lär det återställda evangeliet att Evas och Adams val i lustgården inte var ett misstag eller en olycka, utan snarare en uppsåtlig, till och med underbar, del av frälsningsplanen. Återställelsen ser alltså Eva – och alla kvinnor – som ärofulla personer som helt och hållet är männens jämlikar.
Därför är Eva inte beroende av Adam, men hon är heller inte oberoende av honom. Eva och Adam är snarare beroende av varandra. De är ”likvärdiga makar” som hjälper varandra i allt de gör.2
Att ta ett förkrossat hjärta till altaret
Adam och Eva knäböjer vid ett altare, Del Parson; fotoillustration Jerry L. Garns
För det andra, när Adam och Eva lämnade lustgården, befallde Herren dem att bygga ett altare och offra djuroffer. Efter många dagar frågade en ängel Adam varför han frambar offer. Han svarade: ”Jag vet inte, endast att Herren befallde mig”. Sedan sa ängeln till honom, ”Detta är en sinnebild för offret av Faderns Enfödde” (Mose 5:6–7).
Således var de djur som Adam och Eva offrade symboler som pekade mot Faderns framtida återlösande offer av sin Son. Ängeln undervisade dem sedan om att Kristi offer och återlösningsplan skulle skänka mening och syfte till alla deras motgångar – ja, till alla jordelivets erfarenheter.
En del av oss besöker idag templet på samma sätt som Adam och Eva först frambar offer – helt enkelt för att vi är befallda, utan att veta varför. Enkel lydnad är förvisso bättre än att inte alls utföra förrättningarna. Men Herren, som sände ängeln, måste ha velat att de skulle veta varför – och jag tror att han vill att vi ska veta varför.
Är dagens tempelförrättningar också ”en sinnebild … av Faderns Enfödde”? Tänk på hur templets altare, liksom Adam och Evas altare, är altare för bön, offer och förbund. Tänk på offrets dimensioner i alla begåvningens förbund.
Allt sedan Kristus utförde sitt försoningsoffer, frambär vi inte längre djuroffer, utan vi sluter förbund att offra. På vilket sätt? Kristus lärde nephiterna: ”Som offer till mig skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande” (3 Nephi 9:20; se också 2 Nephi 2:7).
Djuroffer symboliserade Faderns offer av Sonen, men offret av ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande symboliserar Sonens offer av sig själv. Äldste James E. Talmage (1862–1933) i de tolv apostlarnas kvorum skrev att ”Jesus dog av brustet hjärta”.3 På liknande sätt offrar vi nu oss själva – våra egna förkrossade hjärtan – som ett personligt offer.4 Som äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum sa: ”Ett verkligt, personligt offer [har] aldrig varit att lägga ett djur på altaret. Istället krävs en villighet att lägga djuret inom oss på altaret och låta det förtäras!”5
När jag nyligen verkade som president för templet i S:t George i Utah, skulle jag besegla ett ungt par. När jag bjöd fram dem till altaret och brudgummen tog sin brud i handen, insåg jag att de just var i färd med att lägga sina egna förkrossade hjärtan och bedrövade andar på altaret – ett osjälviskt offer av sig själva för varandra och för Gud, i likhet med Kristi offer för dem. Och i vilket syfte? Så att de genom ett helt liv av uppoffringar för varandra – det vill säga en strävan att leva som han gjorde – skulle kunna bli ännu mer som han är.
Genom att leva på det sättet varje dag, skulle de var och en komma närmare Gud, vilket även skulle föra dem närmare varandra. På så sätt skulle efterlevnad av förbunden i den beseglande förrättningen inte bara helga deras äktenskap, utan även deras hjärtan och i synnerhet deras liv.
Denna uppfattning om äktenskapet skiljer sig markant och kraftigt från den rådande synen på äktenskapet idag. I Jesu liknelse om den gode herden, beskrev Jesus en som är lejd – en som betalas för att ta hand om fåren. När vargarna kommer, sa han, ”överger [den som är lejd] fåren och flyr”. Varför flyr den som är lejd? Därför att fåren inte är hans egna. Å andra sidan sa Jesus om sig själv: ”Jag är den gode herden … och jag ger mitt liv för fåren.” (Se Joh. 10:11–15.)
Många människor idag ser äktenskapet som ett informellt arrangemang mellan två lejda personer. När en som är lejd känner sig hotad av vargar eller svårigheter, flyr han eller hon helt enkelt. Varför ska någon som bara är lejd riskera sin bekvämlighet, för att inte tala om sitt liv?
Men när vi i vårt äktenskap offrar ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande i likhet med den gode herden, lovar vi att ge vårt liv för vårt förbunds får, en dag eller till och med en timme i taget. Den processen inbjuder oss att osjälviskt ta på oss vår partners och våra barns svårigheter och glädjeämnen och på vårt eget begränsade sätt återspegla hur Frälsaren tar på sig våra svårigheter.
”Lid med honom i hans lidanden” (L&F 30:6), sa Herren till Peter Whitmer om hans missionärskamrat Oliver Cowdery. De orden gav efterklang åt Jesajas ord när han beskrev Kristus och dem han återlöser: ”I all deras nöd led även han, och han bar dem alltid i forna dagar” (se King James Bible Isaiah 63:9; se också L&F 133:53).
En tempeltjänare vars hustru gick bort efter att hon genomlidit en försvagande sjukdom under flera år, sa till mig: ”Jag trodde jag visste vad kärlek var – vi fick mer än 50 välsignade år tillsammans. Men först när jag försökte ta hand om henne under de sista åren upptäckte jag vad kärlek verkligen är.”
Genom att ta del av sin hustrus lidanden, upptäckte mannen djupa källor av medkänsla i sitt hjärta som en som är lejd aldrig får. Genom att gång på gång göra sådana upptäckter inleds den helgande process som leder till att man blir som den gode herden – genom att leva och ge som han gör. Det är inget sammanträffande att det sättet att leva ger en oersättlig styrka åt vår kulturs sociala intressen.
Äktenskap och äkta glädje
En vän frågade nyligen, ”Hur nära perfektion måste vi leva för att tempelbeseglingens upphöjda löften ska uppfyllas?” Äkta män och hustrur känner varandra så väl, speciellt de som strävar efter eviga välsignelser, att de vissa dagar ärligt kan undra om de lever tillräckligt nära perfektion – eller om deras äkta hälft gör det.
Jag tycker om det svar som ges i Moronis avskedsord: ”Om ni avstår från all ogudaktighet och älskar Gud av all er förmåga, allt ert sinne och all er styrka, då är hans nåd tillräcklig för er så att ni … kan bli fullkomliga i Kristus” (Moroni 10:32; kursivering tillagd). Ett sätt att göra oss fria från ogudaktighet är att hålla oss nära templet, eftersom gudaktighetenskraft är uppenbar i dess förrättningar (se L&F 84:20). Vidare: att älska Gud av all vår förmåga innebär att vi älskar honom till den grad som vår egen personliga kapacitet tillåter, inte till en grad som utmärkts på en abstrakt och ouppnåelig perfektionsvåg.
När vi avstår från ogudaktighet och ärligt älskar Gud så mycket vi förmår, kan Kristi fullkomnande nåd slutföra den process som gör oss hela. Enligt ett brev från första presidentskapet som skrevs 1902, ser Kristi fullständiga offer tillsammans med vårt eget fullkomliga offer ut så här: ”När människor nått det fullkomliga tillståndet i livet, kommer de inte att önska något annat än att leva i harmoni med [rättfärdighet], vilket även gäller det som förenar dem som man och hustru. … De som uppnår den första eller celestiala uppståndelsen måste ovillkorligen vara rena och heliga, och de kommer även kroppsligen att vara fullkomliga. … Varje man och kvinna som uppnår detta outsägliga tillstånd i livet kommer att vara lika vackra som de änglar som omger Guds tron, … för köttets svagheter har då övervunnits och glömts, och båda [är] i harmoni med den lag som förenar dem.”6
En kvinna jag känner gifte sig för ungefär 50 år sedan i templet. Efter att hon och hennes man hade fått flera barn, ledde hans turbulenta liv till att de skilde sig och att han uteslöts ur kyrkan. Sedan avslutade också hon sitt medlemskap i kyrkan och valde törnbeströdda stigar. Senare gick hennes före detta make bort. Jag träffade henne när hennes dotter tog henne till mitt kontor för att ta reda på om hennes mor någonsin skulle kunna komma till templet igen.
Efter ett fridfullt samtal om hur vi kan lära av våra erfarenheter utan att fördömas av dem, talade vi om den process som omvändelse, omdop och återställelse av templets välsignelser skulle innebära. Jag berättade då för henne att den återställande förrättningen även skulle återställa hennes tempelbesegling. Var hon redo för det?
Dottern var den första att säga något. ”Jag har en bipolär sjukdom”, sa hon. ”Min son är bipolär. Vi vet mycket mer om den sjukdomen nu än vad vi gjorde förut, och vi tar medicin som hjälper. När jag ser tillbaka tror jag att min far var bipolär, och det påverkade troligen mycket av det som var svårt i vårt familjeliv. Jag dömer honom inte nu.”
Modern sade mjukt: ”Om jag verkligen kan komma tillbaka till templet en dag, kommer jag att vara redo för att få min besegling återställd.”
När jag såg dem gå nerför korridoren insåg jag att templet och Elias beseglingsmakt är källor till försoning, inte bara till att vända barnens och fädernas hjärtan till varandra, utan också till att vända äkta makars hjärtan till varandra. Jag fick sedan ett meddelande om att modern skulle döpas om.
Jag vittnar om att den äktenskapsordning som Gud gav till Adam och Eva är värd vad som än krävs för att finna den, bygga upp den och behålla den i våra liv. Jag vittnar också om att äkta makar som försöker leva som den gode herden upptäcker, och ger varandra, ett rikare liv i äkta glädje.