Stanna eller lyda?
Författaren bor i Filippinerna.
När jag berättade för mina föräldrar att jag ville verka som missionär, fick jag ett svar jag inte väntat mig. De bad mig att välja mellan min familj och min mission.
illustration Scott Jarrard
Jag minns fortfarande missionärernas ord när de undervisade mig: ”Gör vad Gud än befaller, så blir du välsignad.” De orden gjorde ett djupt intryck på mitt hjärta. Jag döptes när jag var 16, som den ende medlemmen i kyrkan i min familj. Åtta månader senare fick jag glädjen att se mitt yngsta syskon döpas in i kyrkan.
När jag fyllde 18 ville jag verka som heltidsmissionär och hjälpa till med Herrens verk. Jag berättade ivrigt för mina föräldrar om mina planer och hur jag ville inbjuda människor att komma till Jesus Kristus genom att hjälpa dem att ta emot evangeliets principer och förrättningar. Deras reaktion förvånade mig. De sa att de kände sig helt förkrossade över tanken på att jag skulle resa iväg på mission, och att jag måste välja: Min familj eller min mission.
Det var en chock för mig att höra de orden. Omedelbart gick jag till kapellet nära vårt hem och gick in i ett av rummen för att knäböja och fråga min himmelske Fader: ”Vad ska jag göra? Vad ska jag välja: Min familj eller min mission? De är båda viktiga för mig.”
Fortfarande på knä, kom jag att tänka på missionärernas ord: ”Gör vad Gud än befaller.”
Jag älskar min familj och vill vara med dem för evigt. Jag respekterar deras känslor. Men skrifterna säger: ”Lydnad är bättre än offer” (1 Sam. 15:22). Jag fylldes av Herrens ande och fick styrka. Jag bestämde mig för att verka som missionär eftersom jag visste att min himmelske Fader skulle hjälpa min familj att förstå.
Jag gick hem bara för att skickas iväg av pappas arga ord, och tillsades att aldrig komma tillbaka. Jag packade ihop mina saker utan att veta vart jag skulle ta vägen. Jag var inte alls rädd, för jag visste att Herren var med mig, att han har en plan för alla familjer och att min familj en dag skulle förstå den här underbara planen.
Jag hade bara gått några steg hemifrån när mamma hann upp mig. Hon omfamnade mig och berättade hur mycket hon älskade mig. När jag gick såg jag att hon grät med en mors kärlek och smärta som ser sitt barn försvinna.
I över ett år bodde jag hos en återvänd missionär som jag hade träffat när jag var undersökare. Herren höll sitt löfte i 1 Nephi 3:7 – han beredde en utväg så att jag kunde lyda hans befallningar. Han sände den här osjälviske och generöse mannen att ta hand om mig och skapa en andlig miljö där jag kunde förbereda mig för min mission. Jag kände att Guds hand höll mig uppe genom mina utmaningar. Jag kände vår Frälsare Jesu Kristi kärlek genom hans försoningsoffer. Den kärleken bar mig genom mina prövningar tills jag avskildes som heltidsmissionär i Filippinernamissionen Cauayan.
Några månader senare fick jag ett brev från min familj där de skrev att de såg fram emot min hemkomst. Jag förlorade aldrig tron och hoppet om att hela min familj skulle bli medlemmar i kyrkan, beseglas i templet för all evighet och en dag få vara med vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus.
Efter att jag kommit hem från missionen började jag se att drömmen blev verklighet. Jag fick döpa mamma, som nu förbereder sig för att besöka templet. Jag träffar ofta min familj, och vi är närmare varandra än någonsin.