Templets anda
Kathy Rossier, Kalifornien
Illustration Allen Garns
Jag var på besök hos min dotter Callie i Las Vegas, dit hon nyligen hade flyttat med sin make och deras två barn. Mötena i Callies församling började klockan 12, så vi hade gott om tid på förmiddagen att göra oss i ordning och prata om vad vi skulle göra efter kyrkan. Eftersom Callie inte hade haft möjlighet att besöka templet än, bestämde vi oss för att ta några bilder av barnen på tempelområdet.
Som vid alla tempel är trädgården runt templet i Las Vegas vacker och välvårdad, och det finns vackra fontäner och blommor.
Efter att ha läst en berättelse som president Thomas S. Monson återgett var Callie ivrig att ta sina barn till templet så att de kunde röra vid det (se ”Att finna frid”, Liahona, mars 2004, s. 5–6). Det första hon gjorde var att förklara hur heligt och viktigt templet är för sin dotter Stella.
Stella förstod så väl som en treåring kan, och vi uppmanade henne att röra vid templet. Vi tog flera bilder av när Stella och hennes tre månader gamla bror rörde vid templet.
När det var dags att åka var Stella motsträvig. Vi trodde vi förstod varför. Hon trivdes i den vackra omgivningen och kände otvivelaktigt samma ande som vi gjorde.
När vi hade spänt fast henne i bilen körde vi iväg. Jag vände mig om och sa till Stella: ”Säg hej då templet.” Hon tittade på templet, vinkade och sa: ”Hej då templet. Hej då morfar!” Jag var inte säker på att jag hade hört rätt, men när jag vände mig mot Callie och såg att hon hade tårar i ögonen, visste jag att vi hade hört samma sak.
Stellas morfar – min man Tim – dog fyra år innan Stella föddes. Hon hade förstås sett bilder av honom och hört familjen prata om honom, men vi hade inte nämnt honom den dagen.
När Tim dog hade vi bara ett barnbarn. Nu har vi tolv, och varje gång jag håller i ett av de underbara nyfödda barnen som så nyligen lämnat vår himmelske Faders närhet, vill jag fråga: ”Fick du träffa din morfar? Vilka visdomsord gav han dig innan du kom hit?”
Mitt vittnesbörd om hur heligt templet är stärktes den dagen. Vi kanske inte kan ta med oss våra små barn in, men vi kan ta dem ända fram till dörrarna och låta dem lägga händerna på dörrarna som oräkneliga värdiga medlemmar har använt för att komma in i Herrens hus.