Förkämpar för sabbaten
Författaren bor i Washington, USA.
Jag kunde aldrig ana att vårt val att helga sabbatsdagen skulle påverka så många människor.
Fotografier med tillstånd av Women’s cougar rugby (BYU) och Paul Meyers
När min rugbytränare sa till vårt lag att kvartsfinalen i det nationella mästerskapet skulle hållas en söndag, tänkte jag: ”Varför just nu?”
Mitt lag, Brigham Young Universitys kvinnliga rugbylag 2010, hade förberett sig för mästerskapet hela säsongen. Vi såg fram emot att spela mot laget som hade slagit oss i mästerskapet föregående år. Vi var säkra på att vi kunde vinna – vi hade några av de bästa spelarna i landet. Vi ville visa vad vi kunde för rugbyvärlden genom att vinna ett nationellt mästerskap, men det visade sig att vår himmelske Fader hade en annan plan för oss.
Håller fast vid normerna
Funktionärerna hade försäkrat oss om att våra matcher var lagda på fredagen och lördagen, men på grund av ett misstag hade matcherna lagts på lördagen och söndagen. Vi fick inte reda på misstaget förrän fem dagar före turneringen som hölls i Sanford i Florida. Eftersom kvinnornas rugbylag inte var ett officiellt BYU-lag på den tiden fick vi själva bestämma om vi skulle spela eller inte. Vi valde att inte göra det. Det var ett gemensamt beslut, och ingen klagade.
Det var inte tal om att vi skulle spela på en söndag. För mig hade det aldrig varit det. Mina föräldrar lärde mig att hålla sabbatsdagen helig, och jag har följt det budet i hela mitt liv. Det var viktigare att följa min himmelske Faders bud än att spela en rugbymatch.
Men det blev inte lättare bara för att vi visste att vi gjorde det rätta. Vi var missmodiga när vi flög till Florida eftersom vi visste att oavsett om vi vann eller förlorade så skulle lördagen vara vår sista match.
När vi hade kommit till Florida ringde en reporter vid New York Times som ville skriva en artikel om oss. Vi blev förbluffade. Vi väntade oss inte att någon skulle bry sig om vårt val att hedra sabbatsdagen, och definitivt inte en välkänd dagstidning.
På fredagen, just vid den tid som vi skulle ha spelat om det där misstaget inte hade inträffat, åkte vi till templet i Orlando för att utföra dop för de döda. När vi hade utfört förrättningarna pratade tempelpresidenten med oss. Han tog fram en artikel som hade skrivits om oss och läste några av kommentarerna som läsare hade lagt ut på nätet för att stödja vårt beslut.
Senare läste vår tränare några fler kommentarer som han hade fått. Sista dagars heliga och andra tackade oss för vårt exempel och sa att det var uppfriskande att se några som höll fast vid sina normer. Deras ord uppmuntrade oss. Vi började inse vilken inverkan vi kunde ha fastän vi inte blev amerikanska mästare.
Jag visste att vår himmelske Fader var medvetna om oss, men jag förvånades över att andra också var det. Gensvaret på vårt beslut gav oss ett nytt syfte med att vara i Florida: Vi var inte där för att vinna, utan för att stå för våra normer.
En bättre väg
Lördagen kom och vi vann matchen med 46–7. Efteråt gick vi fram till funktionärerna och sa att vi inte skulle spela matchen som var schemalagd för söndagen – som råkade vara mot laget som hade slagit oss föregående år. Jag var besviken över att vår säsong slutade på det sättet. Jag önskade att vi hade kunnat spela mot det där laget, men jag ville inte att vi skulle spela mot dem, eller mot någon annan, på sabbaten.
Många fler artiklar skrevs om oss, och vi fortsatte att få stöttande brev och mejl. Genom att stå för våra normer nådde vi fler människor än vad vi någonsin skulle ha gjort om vi hade vunnit mästerskapet.
Jag har lärt mig lita på att min himmelske Fader leder mig till en bättre väg än vad jag har tänkt ut åt mig själv. Mitt lag ville bevisa vad vi kunde genom att vinna mästerskapet, men nu inser jag att vår himmelske Fader ville att vi skulle åstadkomma något helt annat. Han gav oss möjligheten att vara exempel när vi trodde att ingen såg oss, och han använde oss till att göra gott eftersom vi valde att lyda.