Är det värt allt slit?

Brandon Comstock, Utah

Vår fyraårige son Coleton visade stolt en papperslapp som han fått av sin primärlärare med detaljer om hans del i det kommande primärprogrammet. Vårt jobb var att lära honom de fem orden innan programmet skulle framföras om två veckor.

På måndagskvällen förvandlade vi hemaftonen till en repetition. Med ett leende på läpparna övade Coleton på orden många gånger medan min fru och jag sa sådant som ”tramsa inte” och ”prata tydligt”.

Men trots våra ansträngningar var inte ens jag säker på att det gick bättre då än när vi började.

Förberedelserna för kyrkan söndagen därpå inbegrep två borttappade sockar, ett barn på åtta månader som höll på att få tänder och en gråtande fyraåring.

När mötet väl var igång hade jag varit ute i korridoren med ett gråtande barn två gånger innan vi ens hade tagit oss igenom inledningspsalmen. När det var dags för kören att sjunga hade jag nästan gett upp hoppet om att någon i familjen skulle få en givande upplevelse, och önskade i stället att vi helt enkelt skulle klara oss igenom resten av mötet.

När alla hade sagt amen drog jag en lång suck av lättnad. Men samtidigt som jag firade segern undrade jag: ”Är det värt allt slit? Gör vi verkligen några framsteg med barnen genom att ta dem till kyrkan varje vecka?

Jag kom att tänka på något som äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Ibland var syster Bednar och jag förtvivlade över att de rättfärdiga vanor som vi så ivrigt försökte främja inte genast tycktes ge de andliga resultat som vi ville uppnå och förväntade oss. …

Syster Bednar och jag trodde att det viktigaste vi kunde göra var att hjälpa våra söner förstå innebörden i en viss lektion eller ett visst skriftställe. Men detta händer inte varje gång vi studerar eller ber eller lär tillsammans. Den viktigaste lärdomen var nog att vi var konsekventa i fråga om mål och strävan – en lärdom vi inte till fullo insåg då” (”Flitigare och mer omtänksamma hemma”, Liahona, nov. 2009, s. 19).

Med förnyat mod återvände jag hem och fortsatte öva om och om igen med min son. När det blev hans tur att tala var vi så glada när vi hörde honom förkunna tydligt och bestämt: ”Jesus Kristus är Guds Son.”

Vi hade hört honom säga de orden många gånger före framträdandet, men att få höra honom säga det utanför hemmet och på egen hand var annorlunda och mycket mer tillfredsställande.

Vi har mycket att undervisa vår lille pojke om innan han blir vuxen, men vi fortsätter att göra vårt bästa för att komma på mötena, ha hemaftnar och be varje dag, i hopp om att han en dag, när han har flyttat hemifrån och klarar sig själv, fortfarande kommer ihåg de oerhört viktiga orden: ”Jesus Kristus är Guds Son.”