Sju förunderliga underverk längs vägen
Författaren bor i Nevada, USA.
Herren har välsignat mitt liv med underverk som har hjälpt mig följa hans väg för mig.
Illustration Red Hansen
När jag undervisade och tjänade många underbara personer i Texasmissionen Forth Worth tänkte jag ofta på mitt välsignade liv. Jag förundrades särskilt över sju upplevelser som jag anser vara underverk.
För det första överlevde jag min tidiga barndom, som började i de enklaste av omständigheter. Jag föddes på jordgolvet i min mors hydda i Dese, Etiopien. Mamma var den enda släkting som jag någonsin kände, och hon byggde vår 2,5 meter höga hydda själv med pinnar och lera som hon täckte med gräs och löv. I vårt område fanns varken rinnande vatten eller toaletter. Sjukdom och död var mycket vanligt i vårt kebele, eller grannskap. Mat var mycket svårt att få tag på och omöjligt för oss att köpa. Det gick inte en dag utan att mamma och jag var hungriga.
När jag var fyra blev mamma dödssjuk. Med den lilla kraft hon hade kvar tog vi oss till ett sjukhus där min älskade, trötta mamma dog. Sjukhuspersonalen rädde mig från ett liv på gatan och att dö av svält genom att ordna så att jag fick bo i ett barnhem i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad.
Det andra underverket kom när mitt liv ändrades dramatiskt. I barnhemmet bodde jag i en ren omgivning, sov i en riktig säng och åt så mycket mat jag ville. Andra föräldralösa barn hade också upplevt förlusten av en närstående, och de lärde mig att hantera förlusten av mamma. På kvällarna samlades vi för att sjunga sånger på engelska och be på amhariska, vårt modersmål. Vi bad för varandra och bad Gud välsigna oss så att vi kunde adopteras till ”trevliga, vänliga, kärleksfulla hem”. Både musiken och bönerna påverkade mitt liv enormt. Jag slutade aldrig be.
För det tredje träffade jag på missionärerna och kyrkan när jag var åtta. Jag blev inbjuden att vara med på invigningen av Jesu Kristi kyrkas första möteshus i Etiopen, söndagen den 30 november 2003. Under invigningen kände jag den Helige Andens mäktiga inflytande, och missionärerna som var där utstrålade glädje, lycka och samma mäktiga anda. Jag minns att jag tänkte att jag ville vara precis som de. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle nå det målet.
Det fjärde underverket inträffade kort därefter. En familj i USA adopterade mig. Min nya pappa hämtade mig från barnhemmet och tog med mig hem. Vi påbörjade processen att lära känna varandra och jag började finna mig tillrätta i min nya miljö.
Jag mötte otaliga utmaningar direkt efter ankomsten. Vart jag än kom skrattade alla åt min engelska. Min begränsade utbildning skapade problem i skolan. Jag bad om hjälp, och sedan arbetade jag flitigare och smartare för att överbygga utbildningsklyftan, särskilt med engelskan. Återigen besvarade min himmelske Fader min bön. Två år senare kunde jag stolt hoppa över en årskurs.
Sedan rasade hemlivet samman. Böner till Herren, höga personliga mål och en stark önskan att lyckas tog mig igenom den ytterst svåra tiden. Slutligen, med en socialarbetares hjälp, gick pappa och jag med på att upphäva adoptionen. Det här var en tid med många böner, tro och hjälp från min himmelske Fader.
Jag var nu 15 år och fick bo hos en fosterfamilj i omkring ett år. Det var då det femte underverket kom. När jag var ute och åkte släde med två vänner träffade jag en familj med två trevliga döttrar som tillhör kyrkan. Under färden hem sa en av döttrarna: ”Jag tror Herren vill att vi ska adoptera Ephrem Smith.” Anmärkningsvärt nog hade de andra tre familjemedlemmarna också fått samma inspiration. Pappan arbetade vid socialtjänsten och snart flyttade jag in i mitt nya hem. Från första början gav min underbare nye far mig frihet att välja. Han sa till exempel att familjen gick i kyrkan på söndagar. Han lät mig välja om jag skulle följa med dem eller stanna hemma. Han sa att de fortfarande skulle älska mig om jag valde att inte gå i kyrkan. Jag valde att gå i kyrkan och jag har fattat många andra rättfärdiga beslut sedan dess.
Underverk nummer sex kom när jag fick ett vittnesbörd om evangeliet. En söndag satt jag på sakramentsmötet och sjöng ”Oändlig är kärleken” (Psalmer, nr 125). Stora tårar började rinna nerför kinderna och jag fick ett vittnesbörd om att Jesus är Kristus och att kyrkan är hans kyrka.
Äntligen, efter nio år, visste jag hur jag skulle bli som de där missionärerna! Nu var missionärsåldern 18, men min adoption var ännu inte avslutad. Jag väntade i sju långa månader på att adoptionen skulle bli klar. Till slut kunde jag skicka in mina missionspapper. Fyra dagar senare fick jag min missionärskallelse. På en och samma vecka välsignade Herren mig med färdiga adoptionspapper och en missionärskallelse. Jag värdesätter båda dokumenten oerhört! De är mitt sjunde underverk. Ja, det tog verkligen många underverk att komma från den där hyddan i Etiopien till min högt värderade mission.