FRÅNMISSIONSFÄLTET
En sökande själ
Författaren bor i Missouri, USA.
Han såg inte ut att vara en trevlig person att prata med. En del av mig var rädd, men en annan del av mig ville verkligen prata med honom.
Fotoillustrationer David Stoker
Jag verkade som missionär i Catania i Italien. Vi hade kommit till en punkt när arbetet gick trögt. I nästan en hel vecka hade i stort sett allt gått galet, och varje dag var ett prov för att se om vi skulle hålla modet uppe, fortsätta le och fortsätta arbeta hårt.
En kväll var vi fast beslutna att ändra på saker och ting. Vi gick omkring och pratade med personer i en park i närheten av vårt hus, och vi såg en kille som satt på en bänk med huvudet nedböjt och med en cigarett i munnen. Han var klädd i svart från topp till tå och hade luvan på sin stora bylsiga jacka över huvudet. Han såg inte ut att vara en särskilt trevlig person att prata med. Jag tittade på honom, min kamrat tittade på honom, vi tittade på varandra, och återigen på honom.
Äldste Farley frågade mig: ”Har vi pratat med honom förut?”
”Jag tror det, för det känns verkligen som om jag känner honom”, svarade jag.
”Ja, jag också”, sa äldste Farley.
Så vi började gå fram till honom. En del av mig var rädd, för han var inte en person som jag normalt sett skulle prata med, men en annan del av mig ville verkligenprata med honom.
”God kväll, hur står det till?” frågade vi.
Han tittade upp med en sur min som för att säga: ”Vem stör min sömn!?” Sedan sa han mycket svagt: ”God kväll.” Vi presenterade oss som missionärer, och han sa med en gång att han var ateist och inte trodde på någonting. Vi frågade honom varför, vilket jag tror fick honom att haja till.
”Jo, för jag förlorade mamma, pappa, min syster och min systerdotter på en och samma månad, och därför har jag haft ett hemskt, ensamt liv. Religion har bara gjort saker och ting värre.”
Vi frågade om han visste var hans nära och kära var.
”På Catanias kyrkogård, där de har varit sedan länge”, svarade han.
Vi berättade för honom om andevärlden och uppståndelsen. Vi sa att just nu är vi alla en ande och en kropp, och att döden bara skiljer anden och kroppen åt tillfälligt. Vi berättade att hans familjemedlemmar väntade på honom tills alla kan få tillbaka sina kroppar och leva tillsammans för evigt.
Han tittade förvirrat på oss och sa: ”Jag förstod ingenting av det där. Kan ni ta det igen?”
Så vi upprepade allting. Med ena ögonbrynet upphöjt i förvirring sa han: ”Vänta, är jag en ande och en kropp? Och min familj väntar på mig och håller på att lära sig mer just nu?”
Vi läste flera verser från Alma 40 och från andra kapitel för honom, och han tittade på oss och frågade: ”Varför har jag inte hört talas om det här tidigare?”
Jag tror inte att jag någonsin har träffat en mer ödmjuk person. Den här mannen hade känt sig så vilsen så länge, så förvirrad, så ensam. Han lyssnade på allt vi sa. Han påpekade att han inte förstod så mycket eftersom det var sådant som han aldrig hade hört förut, men han tyckte om alltihop.
Vi berättade för honom hur vi kan få svar genom bön. Han hade inte bett på över 30 år. Sista gången hade varit en uppläst bön i kyrkan när han var liten. När vi pratade om att få svar från Anden, frågade han oss hur Anden känns. Eftersom det är olika för alla berättade vi båda hur den känns för oss. Jag sa att för mig känns det som att få en kram av mamma när jag inte har sett henne på länge. Jag kände mig manad att lova honom att han kunde och skulle känna samma sak, att det skulle kännas som om han fick en kram av sin mamma som hade varit borta från hans liv så länge.
Vi frågade om vi fick be med honom. Han blev väldigt förvirrad och frågade: ”Nu? Här, i parken?”
”Vi kan be var som helst och när vi än vill”, sa jag. ”Gud vill höra från oss, och han är särskilt angelägen om att höra från dig eftersom han inte ha gjort det på länge.”
Han hade aldrig hört en bön tidigare som inte var en inlärd bön till ett helgon, så han var ganska ivrig att få se hur det fungerade. Vi böjde huvudet och min kamrat uppsände en bön för vår nye vän Alfio och bad Herren välsigna, hjälpa och trösta honom. Vi bad att Alfio skulle få svaret att hans familj var okej och att Gud verkligen finns. Vi avslutade bönen och Alfio tittade storögt på oss.
”Jag måste berätta något”, sa han. ”Jag är inte en sådan som ljuger, särskilt inte om något som det här. Det kändes som att jag fick en stor kram av mamma. Jag har inte fått en kram av någon på länge, länge. Det kändes så bra. Jag vill veta hur jag kan känna så igen, för jag vill ha flera sådana kramar.”
Vi träffades igen dagen därpå. Alfio satte sig bredvid oss på samma bänk och sa: ”Äldster, i hela mitt liv har jag gått med huvan på och huvudet ner och stirrat på marken. Jag har aldrig någonsin gått med huvudet högt. Men ända sedan den där bönen har jag gått omkring med huvudet högt och tittat på allting. Det är en vacker värld.”
Det behövs knappast sägas att vi fortsatte att arbeta med Alfio för att han skulle få fler kramar, större ljus och fortsätta titta upp. Den till synes hotfulle mannen på bänken som såg ut att hata oss var egentligen en sökande själ som vädjade om att få känna sin himmelske Faders kärlek igen.