Vad var viktigast?

Eleonora Sonnellini, Trieste, Italien

Omkring halvvägs genom tredje året på högskolan insåg jag att pengarna jag hade sparat till att betala hyra, värme, vatten och el inte skulle räcka för hela sommaren. Det var den tiden på året när jag kunde arbeta för att betala för nästa termin. Jag hittade ett deltidsjobb som affärsbiträde.

Allt gick bra tills arbetsschemat ändrades och började inbegripa söndagar. Under jobbintervjun hade jag inte sagt något om att jag inte ville arbeta på söndagar eftersom affären just då hade stängt den dagen. Men jobbet var viktigt för mig och jag tyckte om det jag gjorde. Jag arbetade med en vän, och tillsammans ordnade vi så att vi kunde vara lediga två söndagar i månaden och arbeta de andra två. Då kunde jag vara med på vissa möten i kyrkan och ta hand om mitt ämbete.

Men snart insåg jag att det inte gick att hålla det schemat. Jag kände faktiskt att jag inte kunde utföra mina söndagsuppgifter trots att jag inte arbetade varje söndag. Jag frågade mig själv vad jag kunde göra för att förändra situationen. När jag hade bett om att mina arbetsledares hjärtan skulle mjukna, läste jag 1 Nephi 7. Jag minns att jag läste vers 18, där Nephis bröders hjärtan mjuknade efter hans bön. Till slut kunde jag prata med mina arbetsgivare om att inte arbeta på söndagar.

Jag berättade att jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och de frågade mig vad sista dagars heliga tror på. När jag frågade om jag fick vara ledig på söndagar blev svaret nej. De påpekade att jag under den första intervjun hade sagt att jag kunde arbeta alla dagar i veckan och inte hade nämnt några religiösa behov.

Flera månader gick utan någon förändring, och så en söndag rusade jag ut ur kyrkan för att skynda mig till jobbet. Jag frågade mig själv: ”Vad är viktigast?” Svaret var omedelbart och omöjligt att missa: kyrkan, evangeliet, att verka i mitt ämbete, att delta av hela mitt hjärta i söndagens möten, och lärjungeskap i ord och handling.

Jag bestämde mig för att återigen fråga om jag fick vara ledig på söndagar, men den här gången skulle jag göra det med en avskedsansökan i handen ifall de sa nej igen.

Jag hade bett, fastat och fått stöttande sms från mina vänner.

När det var dags för intervjun var jag lugn, trots nervositeten, för jag visste att jag gjorde det rätta. Den här gången sa min arbetsledare ja. Min bön hade besvarats. Jag rev sönder avskedsansökan så fort jag kom hem.

Jag fick många välsignelser tack vare den här upplevelsen, men den mest omedelbara och påtagliga välsignelsen var att jag fick behålla mitt jobb och ändå kunde helga sabbatsdagen. För det är jag oerhört tacksam mot Herren.