Inspirerat tjänande
President Henry B. Eyring
andre rådgivare i första presidentskapet
Vi fylls av den Helige Anden som mest när vi fokuserar på att tjäna andra. Det är därför vi har fått prästadömsansvaret att tjäna i Frälsarens ställe.
Mina älskade bröder, jag är tacksam för möjligheten att tala till er under denna historiska generalkonferens. Vi har inröstat president Russell M. Nelson som den 17:e presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. När jag har haft förmånen att få arbeta tillsammans med honom dagligen, har jag känt Anden bekräfta att president Nelson har kallats av Gud att leda Herrens sanna kyrka.
Jag vittnar också om att Herren har kallat äldste Gerrit W. Gong och äldste Ulisses Soares att verka som medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum. Jag älskar och stöder dem. De kommer, i sitt tjänande, att välsigna människor världen över och i generationer.
Den här konferensen är historisk av ännu en anledning. President Nelson har tillkännagett ett inspirerat steg framåt i Herrens organiserade plan för sin kyrka. Den planen inbegriper en ny sammansättning av prästadömets kvorum i församlingar och stavar så att vi på ett bättre sätt kan utföra våra prästadömsansvar. Dessa ansvar har alla att göra med hur vi i prästadömet tar hand om vår Faders barn.
Herrens plan för hur hans heliga ska ge kärleksfull omsorg har tagit många uttryck under årens lopp. Under den första tiden i Nauvoo behövde profeten Joseph Smith ett organiserat sätt att ta hand om vågen av i stort sett utarmade nyomvända som kom till staden. Fyra av mina förfäder fanns bland dem: Eyring, Bennion, Romney och Smith. Profeten organiserade omsorgen om dessa heliga utifrån geografiska kriterier. I Illinois kallades dessa indelningar för ”stadsdistrikt”.
När de heliga färdades över slätterna organiserades deras omsorg om varandra i ”kompanier”. En av mina förfäder på fars sida var på väg hem från sin mission i det som i dag är Oklahoma när han träffade på ett kompani längs leden. Han var så försvagad av sjukdom att han och hans kamrat låg ner i en liten vagn.
Kompaniets ledare skickade två unga kvinnor för att hjälpa dem som fanns i den ensamma vagnen. En av dem, en ung syster som funnit evangeliet i Schweiz, fastnade med blicken på en av missionärerna och kände medlidande. Han räddades av de heliga i det kompaniet. Han hämtade sig tillräckligt för att kunna gå resten av vägen till Saltsjödalen med sin unga räddare vid sin sida. De blev förälskade och gifte sig. Han blev min farfars far Henry Eyring och hon blev min farfars mor Maria Bommeli Eyring.
Många år senare, när några nämnde hur svårt det hade varit att färdas tvärs över kontinenten, sa hon: ”Åh nej, det var inte svårt. Medan vi vandrade talade vi hela tiden om vilket under det var att vi båda hade funnit Jesu Kristi sanna evangelium. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv.”
Sedan dess har Herren använt sig av olika sätt att hjälpa sina heliga ta hand om varandra. Nu har han välsignat oss med stärkta och enade kvorum på församlings- och stavsnivå, kvorum som arbetar tillsammans med alla organisationer i församlingen.
Stadsdistrikt, kompanier och stärkta kvorum har alla krävt att minst två ting måste råda för att Herrens avsikt att hans heliga ska ta hand om varandra på det sätt som han tar hand om dem ska kunna uppfyllas. Dessa råder när de heliga känner Kristi kärlek till varandra och låter den komma före egennyttan. Skrifterna kallar den för ”den kärlek som är Kristi rena kärlek” (Moro. 7:47). Och de råder när den Helige Anden vägleder den som tjänar så att han vet vad Herren vet är bäst för personen han försöker hjälpa.
Om och om igen under de senaste veckorna har jag sett medlemmar i kyrkan göra något som tyder på att de känt på sig vad Herren skulle göra, det som tillkännagetts här i dag. Låt mig ge er två exempel. Det första är ett tal under ett sakramentsmöte som hölls av en 14-årig lärare i aronska prästadömet som förstår vad prästadömsbärare kan uppnå i Herrens tjänst. Det andra är en bärare av melkisedekska prästadömet som, med Kristi kärlek, inspirerades att tjäna en familj.
Låt mig först läsa orden som den unge mannen sa under sakramentsmötet i en församling. Jag var där. Försök minnas hur det kändes när ni var 14 år och hör hur han säger mycket mer än en så ung man rimligtvis kan veta:
”Jag har verkligen gillat att tillhöra lärarnas kvorum i vår församling sedan jag fyllde 14 år i fjol. En lärare har fortfarande alla ansvar som en diakon har, plus några nya.
Eftersom en del av oss är lärare, andra blir det en dag och alla i kyrkan välsignas genom prästadömet, är det viktigt att vi alla lär oss mer om en lärares plikter.
För det första, i Läran och förbunden 20:53 står det: ’Lärarens plikt är att alltid vaka över kyrkan och att vara med och styrka dem.’
Sedan står det i Läran och förbunden 20:54–55:
”Och se till att det inte finns någon ondska i kyrkan, inte heller någon inbördes hårdhet, inte heller lögner, förtal eller skvaller,
samt se till att kyrkan ofta kommer tillsammans och även se till att alla medlemmarna gör sin plikt.’”
Den unge mannen fortsatte:
”Herren säger till oss att det är vårt ansvar att inte bara ta hand om kyrkan, utan att också ta hand om människorna i kyrkan på det sätt som Kristus skulle ha gjort, eftersom det är hans kyrka. Om vi försöker hålla buden, vara snälla mot varandra, vara ärliga, vara goda vänner och njuta av att vara tillsammans, så kan vi ha Anden med oss och veta vad vår himmelske Fader vill att vi ska göra. Om vi inte gör det kan vi inte utföra vårt ämbete.”
Han fortsatte:
”När en lärare väljer att visa ett gott exempel genom att vara en god hemlärare, hälsa på medlemmarna i kyrkan, förbereda sakramentet, hjälpa till i hemmet och vara en fridstiftare, så väljer han att hedra sitt prästadöme och utföra sitt ämbete.
Att vara en god lärare innebär inte bara att man tar ansvar när man är i kyrkan eller på kyrkans aktiviteter. Aposteln Paulus lärde: ’Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, tro och renhet’ (1 Tim. 4:12).”
Sedan sa den unge mannen:
”Oavsett var vi är eller vad vi gör kan vi vara goda exempel på rättfärdighet, alltid och överallt.
Pappa och jag är hemlärare hos familjen Brown.1 Varje gång vi besöker dem tycker jag om att tala med dem och lära känna dem. En sak jag verkligen gillar med familjen Brown är att närt vi är där är de villiga att lyssna och de har alltid bra saker att berätta om.
När vi verkligen lär känna andra i församlingen genom hemundervisningen blir det lättare att utföra lärarens nästa plikt: att hälsa på medlemmarna i kyrkan. När vi hjälper andra att känna sig välkomna och delaktiga i kyrkan hjälper det alla medlemmar i församlingen att känna sig älskade och förberedda att ta del av sakramentet.
När lärare har hälsat på dem som kommer till kyrkan hjälper de till varje söndag genom att förbereda sakramentet. Jag gillar verkligen att dela ut och förbereda sakramentet i den här församlingen eftersom alla är så vördnadsfulla. Jag känner alltid Anden när jag förbereder och delar ut sakramentet. Det är verkligen en välsignelse i mitt liv att få göra det varje söndag.
Tjänande som att dela ut sakramentet är något som andra ser och de tackar oss för, men annat tjänande, som att förbereda sakramentet, utförs oftast utan att någon märker det. Det spelar ingen roll om andra ser att vi tjänar, det som spelar någon roll är att Herren vet att vi har tjänat honom.
Som lärare bör vi alltid försöka stärka kyrkan, våra vänner och vår familj genom att utföra våra prästadömsansvar. Det är inte alltid lätt, men Herren ger oss inte några befallningar utan att bereda en utväg för oss att utföra det som han befaller oss (se 1 Ne. 3:7).”
När den unge mannen avslutade sitt tal fortsatte jag att förundras över hans mognad och visdom. Han sammanfattade sitt tal så här: ”Jag vet att vi blir bättre om vi väljer att följa [Jesus Kristus].”
En annan berättelse om tjänande i prästadömet återgavs för en månad sedan under ett sakramentsmöte i en församling. Jag var där. I det här fallet visste denna väl bevandrade melkisedekska prästadömsbärare inte när han talade att han beskrev exakt det som Herren vill ska hända med stärkta prästadömskvorum. Låt mig sammanfatta hans berättelse:
Han och hans hemlärarkamrat hade fått i uppdrag att tjäna sju familjer. Nästan alla sju ville inte få besök. När hemlärarna kom till deras lägenheter vägrade de att öppna dörren. När de ringde fick de inget svar. När de lämnade meddelanden ringde familjerna inte tillbaka. Denna seniorkamrat började till sist att betjäna dem brevledes. Han började till och med att använda klargula kuvert i hopp om att få svar.
En av de sju familjerna bestod av en mindre aktiv ensamstående syster som hade emigrerat från Europa. Hon hade två små barn.
Efter många försök att kontakta henne fick han ett sms. Hon skrev bryskt att hon hade alltför mycket att göra för att hinna träffa hemlärare. Hon hade två jobb och var också i det militära. Hon var först och främst polis och hennes mål var att bli kriminalare och att sedan återvända till sitt hemland och fortsätta arbeta där.
Hemläraren fick aldrig tillfälle att besöka henne i hennes hem. Han sms:ade henne då och då. Varje månad skickade han ett handskrivet brev, och skickade kort till varje barn under högtider.
Han fick aldrig svar. Men hon visste vilka hennes hemlärare var, hur hon kunde kontakta dem och att de skulle fortsätta tjäna i prästadömet.
Så en dag fick han ett brådskande sms från henne. Hon behövde desperat hjälp. Hon visste inte vem hennes biskop var, men hon kände sina hemlärare.
Om några dagar var hon tvungen att lämna staten för en månadslång utbildning i det militära. Hon kunde inte ta barnen med sig. Hennes mor, som skulle ha tagit hand om barnen, hade precis flugit till Europa för att ta hand om sin man som blivit allvarligt sjuk.
Denna mindre aktiva ensamstående systern hade råd att köpa en biljett till Europa för sitt yngsta barn, men inte till sin 12-årige son Eric.2 Hon bad sin hemlärare att hitta en trygg medlemsfamilj som Eric kunde bo hos under de kommande 30 dagarna!
Hemläraren sms:ade tillbaka att han skulle göra sitt bästa. Sedan kontaktade han sina prästadömsledare. Biskopen, som presiderande högpräst, lät honom kontakta medlemmarna i församlingsrådet, bland annat Hjälpföreningens president.
Hjälpföreningens president hittade snabbt fyra trygga medlemsfamiljer med barn i Erics ålder som han kunde bo hos i en vecka vardera. Under den kommande månaden gav dessa familjer Eric mat, de hittade plats för honom i sina redan trånga lägenheter eller små hus, tog med honom på familjens inplanerade sommaraktiviteter, tog med honom till kyrkan, lät honom delta i familjens hemafton och så vidare.
Familjerna som hade pojkar i Erics ålder tog med honom till diakonernas kvorummöten och -aktiviteter. Under den 30-dagarsperioden var Eric i kyrkan varje söndag för första gången i sitt liv.
När hans mamma kom hem från utbildningen fortsatte Eric att gå i kyrkan, vanligtvis med en av dessa fyra familjer eller med andra som blivit hans vänner, bland annat hans mors besökslärare. Med tiden ordinerades han till diakon och började dela ut sakramentet regelbundet.
Låt oss nu se in i Erics framtid. Det skulle inte förvåna oss om han blir ledare i kyrkan i sin mors hemland när hans familj återvänder dit – allt på grund av att heliga arbetade tillsammans i enighet, under en biskops ledning, för att tjäna på grund av kärleken de kände och i den Helige Andens kraft.
Vi vet att vi måste ha kärlek för att kunna frälsas i Guds rike. Moroni skrev: ”Om ni inte har kärlek kan ni på intet sätt bli frälsta i Guds rike” (Moro. 10:21; se även Eth. 12:34).
Vi vet också att kärlek är en gåva som vi får när vi gjort allt vi kan. Vi måste ”be till Fadern av allt vårt hjärta att vi må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare” (se Moro. 7:48).
Det känns som om vi fylls av den Helige Anden som mest när vi fokuserar på att tjäna andra. Det är därför vi har fått prästadömsansvaret att tjäna i Frälsarens ställe. När vi engagerar oss i att tjäna andra tänker vi mindre på oss själva, och det blir lättare för den Helige Anden att komma till oss och hjälpa oss i vår livslånga strävan efter att förlänas kärlekens gåva.
Jag vittnar om att Herren redan har tagit ett stort steg framåt i sin plan för att vi ska bli ännu mer inspirerade och kärleksfulla i vårt tjänande som prästadömsbärare. Jag är tacksam för hans kärlek, som han så frikostigt ger oss. Jag vittnar om detta i Jesu Kristi heliga namn, amen.