Ta den Helige Anden till din vägledare

Äldste Larry Y. Wilson

i de sjuttios kvorum

Vilken enastående gåva de får som sätter sin tro till Jesus Kristus. Den gåvan är den Helige Anden.

Den här påsksöndagen går våra tankar till Herren Jesu Kristi uppståndelse och till den tomma graven som ger varje troende hopp i Kristi seger över ett annars säkert nederlag. Jag tror, liksom aposteln Paulus, att precis som Gud ”uppväckte Kristus från de döda [ska han] också göra [våra] dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i [oss]”.¹

Precis som Kristus ger liv åt våra kroppar igen efter den fysiska döden genom sin uppståndelses kraft, kan han även göra oss levande från andlig död.² I Moses bok läser vi om hur Adam på detta sätt gjordes levande: ”Och sålunda döptes [Adam] och Guds Ande sänkte sig över honom, och sålunda föddes han av Anden och blev levandegjord i sitt inre.”³

Vilken enastående gåva de får som sätter sin tro till Jesus Kristus. Den gåvan är den Helige Anden som ger oss det som i Nya testamentet kallas ”liv i Kristus”.⁴ Men tar vi ibland denna gåva för given?

Bröder och systrar, det är en enastående förmån att ha ”tagit den Helige Anden till [vår] vägledare”⁵, som följande berättelse visar.

Under Koreakriget tjänstgjorde fänrik Frank Blair på ett skepp för trupptransporter som var stationerat i Japan.⁶ Skeppet var inte stort nog att ha en formell fältpräst, så kaptenen bad broder Blair att vara skeppets informelle fältpräst eftersom han hade lagt märke till att den unge mannen var troende och principfast, och högt respekterad av hela besättningen.

Fänrik Blair skrev: ”Vårt skepp hamnade mitt i en enorm tyfon. Vågorna var uppemot femton meter höga. Jag hade vakten … och under tiden slutade en av våra tre motorer att fungera och rapporter kom om en spricka i skeppets mittlinje. Vi hade två återstående motorer, och en av dem fungerade bara på halv effekt. Vi var i allvarlig knipa.”

Fänrik Blair avslutade sin vakt och var i färd med att gå till sängs när kaptenen knackade på hans dörr. Han frågade: ”Kan du vara snäll och be för det här skeppet?” Självklart gick fänrik Blair med på att göra det.

I det ögonblicket kunde fänrik Blair helt enkelt ha bett, ”Himmelske Fader, jag ber dig välsigna vårt skepp och beskydda oss”, och sedan ha gått och lagt sig. I stället bad han om att få veta om det fanns något han kunde göra för att trygga skeppets säkerhet. Som svar på broder Blairs bön manade den Helige Anden honom att gå till kommandobryggan, tala med kaptenen och ta reda på mer. Han fick veta att kaptenen försökte avgöra hur snabbt han skulle låta skeppets återstående motorer gå. Fänrik Blair återvände till sin hytt för att be igen.

Han bad ”Vad kan jag göra för att bidra till att lösa problemet med motorerna?”

Som svar viskade den Helige Anden att han behövde gå runt på skeppet för att samla mer information genom det han observerade. Han återvände till kaptenen och bad om tillstånd att gå runt på däcket. Sedan, med en livlina knuten runt midjan, gick han ut i stormen.

När han stod i aktern iakttog han de enorma propellrarna som blottades när skeppet lyftes över en vågkam. Endast en fungerade helt och den spann mycket snabbt. Efter att ha sett det bad fänrik Blair återigen en bön. Det tydliga svaret han fick var att den återstående bra motorn pressades för hårt och behövde varvas ner. Så han återvände till kaptenen och gav honom den rekommendationen. Kaptenen blev förvånad och berättade att skeppets maskinist just hade föreslagit motsatsen – att de skulle öka takten på den bra motorn för att komma undan stormen. Dock valde kaptenen att följa fänrik Blairs förslag och varvade ner motorn. När gryningen kom befann sig skeppet tryggt på lugnt vatten.

Bara två timmar senare slutade den bra motorn helt att fungera. Med halv effekt i den återstående motorn kunde skeppet släpa sig i hamn.

Kaptenen sa till fänrik Blair: ”Om vi inte hade varvat ner den där motorn när vi gjorde det, hade den gett upp mitt i stormen.”

Utan den motorn hade det inte funnits något sätt att styra. Skeppet skulle ha kantrat och sjunkit. Kaptenen tackade den unge mormonofficeren och sa att han trodde att han genom att följa fänrik Blairs andliga intryck hade räddat skeppet och dess besättning.

Den här berättelsen är ganska dramatisk. Även om vi troligtvis inte ställs inför lika ödesdigra omständigheter innehåller den här berättelsen viktiga riktlinjer för hur vi kan få Andens vägledning oftare.

För det första, vad gäller uppenbarelse så måste vi på rätt sätt ställa in vår mottagare efter himlens frekvens. Fänrik Blair levde ett rent och trofast liv. Om han inte varit lydig skulle han inte haft det andliga självförtroende som behövdes för att be som han gjorde för skeppets säkerhet och ta emot sådan tydlig vägledning. Vi måste var och en göra ansträngningen att anpassa vårt liv efter Guds befallningar för att kunna ledas av honom.

Ibland kan vi inte höra himlens signal eftersom vi inte är värdiga. Omvändelse och lydnad är det som krävs för att uppnå tydlig kommunikation igen. Gamla testamentets ord för omvända sig betyder just ”att vända” eller ”vända om”.⁷ När du känner dig långt bort från Gud behöver du bara fatta beslutet att vända dig från synden och vända dig mot Frälsaren, så kommer du att upptäcka att han väntar på dig med öppen famn. Han är ivrig att vägleda dig och du är endast en bön bort från att ta emot den vägledningen igen.⁸

För det andra bad inte fänrik Blair bara att Herren skulle lösa hans problem. Han frågade vad han kunde göra för att vara en del av lösningen. Vi kan på samma sätt fråga: ”Herre, vad behöver jag göra för att vara en del av lösningen?” I stället för att bara lista våra problem i bön och be Herren lösa dem, bör vi söka efter mer proaktiva sätt att ta emot Herrens hjälp och förbinda oss att agera enligt Andens vägledning.

Det finns en tredje viktig lärdom i fänrik Blairs berättelse. Kunde han ha bett med sådan lugn tillförsikt om han inte hade tagit emot vägledning från Anden vid tidigare tillfällen? När en tyfon slår till finns inte tid att damma av den Helige Andens gåva och klura ut hur den ska användas. Den här unge mannen följde uppenbarligen ett mönster som han hade använt många gånger tidigare, bland annat som heltidsmissionär. Vi behöver den Helige Anden som vår vägledare i lugna vatten, så att vi inte kan missta oss på hans röst i den starkaste av stormar.

Vissa kanske tycker att vi inte bör förvänta oss daglig vägledning från Anden eftersom det ”inte [är] lämpligt att [Gud] skall befalla i allt” för att vi inte ska bli lata tjänare.⁹ Det här skriftstället gavs dock till några tidiga missionärer som bad Joseph Smith ta emot uppenbarelse åt dem som de borde ha fått själva. I den föregående versen sa Herren till dem att komma till missionsfältet ”enligt vad de rådslår mellan sig själva och mig”¹⁰.

De här missionärerna sökte specifik uppenbarelse angående sina resplaner. De hade ännu inte lärt sig att söka egen vägledning i personliga angelägenheter. Herren kallade den här inställningen för vad den är: lättja. Tidiga medlemmar i kyrkan kan ha varit så glada över att ha en sann profet att de riskerade att själva inte lära sig hur man tar emot uppenbarelse. Att vara andligt oberoende är att höra Herrens röst genom hans Ande för ens eget liv.

Alma rådde sin son: ”Rådgör med Herren i allt vad du gör.”¹¹ Att leva på det här sättet – det vi ofta kallar att ”leva enligt Andens vägledning” – är en stor förmån. Det medför en känsla av lugn och visshet såväl som Andens frukter: kärlek, glädje och frid.¹²

Fänrik Blairs förmåga att ta emot uppenbarelse räddade honom och hans skeppskamrater från en rasande storm. Andra slags stormar rasar i dag. Mormons boks liknelse om livets träd¹³ ger en kärnfull bild av hur andlig trygghet kan uppnås i en sådan värld. I drömmen skildras hur en plötslig mörkrets dimma uppstår för att andligen förgöra medlemmar i kyrkan som vandrar på stigen tillbaka till Gud.¹⁴

När jag begrundar den här bilden ser jag för mitt inre skaror av människor som färdas på den stigen, vissa med händer som fast greppar järnstången, men många andra följer bara dem som går framför dem. Det sistnämnda förhållningssättet kräver inte mycket eftertanke eller ansträngning. Man behöver bara göra och tänka det som andra gör och tänker. Det fungerar fint i soligt väder. Men stormarna av förvillelse och dimmorna av falskhet uppstår utan förvarning. I de här situationerna är förtrolighet med den Helige Andens röst skillnaden mellan andligt liv och andlig död.

Nephis mäktiga löfte är att ”de som hörsammar Guds ord och håller fast vid det, … skall aldrig förgås. Inte heller skall motståndarens frestelser och brinnande pilar slå dem med blindhet för att leda dem till undergång.”¹⁵

Att följa deras fotspår som går framför oss på stigen är inte tillräckligt. Vi kan inte bara göra och tänka det som andra gör och tänker – vi måste ta emot vägledning i våra liv. Vi måste var och en hålla den egna handen om järnstången. Då kan vi gå till Herren med ödmjuk tillförsikt, med vetskap om att han ska ”leda [oss] vid handen och besvara [våra] böner”.¹⁶ I Jesu Kristi namn, amen.