Tjäna med Guds kraft och myndighet

President Russell M. Nelson

Vi tjänar i hans namn, med hans kraft och myndighet och med hans kärleksfulla godhet

Mina älskade bröder, tack för er hängivenhet mot Herren och hans heliga verk. Det är en sann glädje att få vara med er. Som nytt första presidentskap tackar vi er för era böner och ert stöd. Vi är tacksamma för era liv och för att ni tjänar Herren. Er plikttrohet och ert osjälviska tjänande är lika viktiga i era ämbeten som de är för oss i våra ämbeten. Under en livstid av tjänande i den här kyrkan har jag lärt mig att det egentligen inte spelar någon roll var man tjänar. Det Herren bryr sig om är hur man tjänar.

Jag uttrycker min djupa tacksamhet för president Thomas S. Monson, som var ett exempel för mig i över 50 år. Jag uttrycker också min djupa beundran för hans rådgivare, president Henry B. Eyring och president Dieter F. Uchtdorf. Jag berömmer dem för deras arbete i Herrens och hans profeters tjänst. Båda dessa hängivna tjänare har fått nya uppgifter. De fortsätter att tjäna med kraft och hängivenhet. Jag hedrar och älskar dem båda.

Det är en storslagen välsignelse att få tjäna i Herrens sanna och levande kyrka med hans myndighet och kraft. Återställelsen av Guds prästadöme, däribland prästadömets nycklar, ger värdiga sista dagars heliga tillgång till de största av alla andliga välsignelser. Vi ser dessa välsignelser flöda till män, kvinnor och barn över hela världen.

Vi ser trofasta kvinnor som förstår den inneboende kraften i sina ämbeten och i sin begåvning och andra tempelförrättningar. Dessa kvinnor vet hur man kallar ner himlens krafter för att skydda och stärka sina män, sina barn och andra människor man älskar. De är andligt starka kvinnor som leder, undervisar och tjänar utan fruktan i sina ämbeten med Guds kraft och myndighet!¹ Jag är så tacksam för dem!

Vi ser också trofasta män som lever upp till sina förmåner som bärare av prästadömet. De leder och tjänar genom offer på Herrens sätt med kärlek, vänlighet och tålamod. De välsignar, leder, skyddar och stärker andra genom kraften i det prästadöme de bär. De åstadkommer underverk för de människor de tjänar samtidigt som de skyddar sina egna äktenskap och familjer. De skyr det onda och är mäktiga äldster i Israel.² Jag är ytterst tacksam för dem!

Får jag nu uttrycka ett bekymmer? Det är följande: Alldeles för många av våra bröder och systrar förstår inte helt begreppet prästadömets kraft och myndighet. De beter sig som om de hellre tillfredsställer sina egna själviska önskningar och begär än använder sig av Guds kraft för att välsigna hans barn.

Jag är rädd för att alldeles för många av våra bröder och systrar inte förstår de privilegier som skulle kunna vara deras.³ Vissa av våra bröder beter sig till exempel som om de inte förstår vad prästadömet är och vad det gör det möjligt för dem att göra. Låt mig ge er några konkreta exempel.

För inte så länge sedan närvarade jag på ett sakramentsmöte då ett nyfött barn skulle få ett namn och en fars välsignelse. Den unge fadern höll sitt dyrbara spädbarn i famnen, gav henne ett namn, och bad sedan en vacker bön. Men han gav inte barnet en välsignelse. Den ljuvliga lilla flickan fick ett namn men ingen välsignelse! Den käre äldsten förstod inte skillnaden mellan en bön och en prästadömets välsignelse. Med sitt prästadömes myndighet och kraft hade han kunnat välsigna sitt lilla barn, men det gjorde han inte. Jag tänkte: ”Vilken förlorad möjlighet!”

Låt mig ge några fler exempel. Vi känner till bröder som avskiljer systrar som ledare och lärare i Primär, Unga kvinnor och Hjälpföreningen, men underlåter att välsigna dem – att välsigna dem med kraften att kunna uppfylla sina ämbeten. De ger bara uppmaningar och instruktioner. Vi ser en värdig far som underlåter att ge sin fru och sina barn prästadömsvälsignelser när det är just det de behöver. Prästadömets kraft har återställts till jorden, och ändå går alldeles för många bröder och systrar igenom fruktansvärda prövningar i livet utan att någonsin få en riktig prästadömsvälsignelse. Vilken tragedi! Det är en tragedi som vi kan eliminera.

Bröder, vi bär Guds heliga prästadöme! Vi har hans myndighet att välsigna hans folk. Tänk bara på den storslagna försäkran Herren gav oss när han sa: ”Den du välsignar skall jag välsigna.”⁴ Det är vårt privilegium att handla i Jesu Kristi namn för att välsigna Guds barn enligt hans vilja för dem. Stavspresidenter och biskopar, vill ni se till att varje medlem i kvorumen under ert förvaltningsansvar förstår hur man ger en prästadömsvälsignelse – och också den personliga värdighet och andliga förberedelse som krävs för att fullständigt kunna nedkalla Guds kraft.⁵

Till alla bröder som bär prästadömet: Jag uppmanar er att inspirera medlemmarna att hålla sina förbund, fasta och be, studera skrifterna, dyrka Gud i templet och tjäna i tro som Guds män och kvinnor. Vi kan hjälpa alla att med trons öga se att lydnad och rättfärdighet för dem närmare Jesus Kristus, låter dem njuta av den Helige Andens sällskap och uppleva glädje i livet!

Ett kännetecken för Herrens sanna och levande kyrka kommer alltid att vara en organiserad, riktad ansträngning att betjäna vart och ett av Guds barn och deras familjer.⁶ Eftersom det är hans kyrka ska vi som hans tjänare betjäna den enskilde, precis som han gjorde.⁷ Vi tjänar i hans namn, med hans kraft och myndighet och med hans kärleksfulla godhet

En upplevelse för över 60 år sedan i Boston lärde mig hur mäktigt privilegiet att betjäna den enskilde kan vara. Vid den tiden gjorde jag min specialisttjänstgöring inom kirurgi på Massachusetts General Hospital. Jag tjänstgjorde varje dag, varannan natt, och varannan helg. Jag hade begränsat med tid för min fru, våra fyra barn och kyrkan. Trots det gav vår grenspresident mig uppgiften att besöka Wilbur och Leonora Cox i deras hem, i förhoppning att broder Cox skulle bli aktiv i kyrkan igen. Han och Leonora hade beseglats i templet.⁸ Men Wilbur hade inte deltagit i kyrkan på många år.

Min kamrat och jag åkte hem till dem. När vi kom in välkomnade syster Cox oss med värme,⁹ men broder Cox gick tvärt in i ett annat rum och stängde dörren.

Jag gick fram till den stängda dörren och knackade på. Efter några ögonblick hörde jag ett dovt: ”Kom in.” Jag öppnade dörren och såg broder Cox sitta bredvid en mängd amatörradioutrustning. I det lilla rummet tände han en cigarr. Mitt besök var uppenbarligen inte särskilt välkommet.

Jag såg mig omkring i rummet med förundran och sa: ”Broder Cox, jag har alltid velat lära mig mer om amatörradio. Skulle du kunna tänka dig att lära mig om det? Jag är ledsen att jag inte kan stanna längre i kväll, men får jag komma tillbaka en annan gång?”

Han tvekade en stund och sa sedan ja. Det var början på vad som blev en underbar vänskap. Jag kom tillbaka och han undervisade mig. Jag började tycka om och respektera honom. När vi umgicks framträdde den här mannens storhet. Vi blev väldigt goda vänner, och det blev våra kära eviga livskamrater också. Tiden gick, och så småningom flyttade vår familj därifrån. Lokala ledare fortsatte ta hand om familjen Cox.¹⁰

Cirka åtta år efter det där första besöket bildades Bostons stav.¹¹ Kan ni gissa vem som var dess första stavspresident? Jo! Broder Cox! Under de år som följde tjänade han också som missionspresident och tempelpresident.

Många år senare fick jag, som medlem av de tolv apostlarnas kvorum, i uppgift att bilda en ny stav i Sanpete County i Utah. Under de sedvanliga intervjuerna blev jag glatt överraskad av att åter igen stöta på min käre vän broder Cox! Jag kände mig manad att kalla honom som ny stavspatriark. När jag hade ordinerat honom kramade vi om varandra och grät. Andra människor i rummet undrade varför de här två vuxna männen grät. Men vi visste. Och syster Cox visste. Våra tårar var glädjetårar! Vi mindes i tysthet den otroliga kärlekens och omvändelsens resa som började över 30 år tidigare en kväll i deras hem.

Berättelsen slutar inte där. Broder och syster Cox familj växte till 3 barn, 20 barnbarn och 54 barnbarns barn. Dessutom har de påverkat hundratals missionärer, tusentals fler i templet, och hundratals fler som har fått patriarkaliska välsignelser av Wilbur Cox. Hans och Leonoras inflytande fortsätter som ringar på vattnet genom många generationer över hela världen.

Upplevelser som den här med Wilbur och Leonora Cox sker varje vecka – förhoppningsvis varje dag – i den här kyrkan. Hängivna Jesu Kristi tjänare utför hans arbete, med hans kraft och myndighet.

Bröder, det finns dörrar vi kan öppna, prästadömsvälsignelser vi kan ge, hjärtan vi kan trösta, bördor vi kan lätta, vittnesbörd vi kan stärka, liv vi kan rädda och glädje vi kan ta med in i de sista dagars heligas hem – allt detta eftersom vi bär Guds prästadöme. Vi är de män som ”kallades och förbereddes från världens grundläggning enligt Guds förutkännedom, på grund av [vår] stora tro” för att göra det här arbetet.¹²

I kväll ber jag er att bokstavligen ställa er upp tillsammans med mig i vårt stora, eviga brödraskap. När jag nämner ert prästadömsämbete, ställ er upp och stå kvar. Diakoner, stå upp! Lärare, stå upp! Präster! Biskopar! Äldster! Högpräster! Patriarker! Sjuttio! Apostlar!

Nu, bröder, stå kvar och sjung tillsammans med kören alla tre verserna i ”Rise Up, O Men of God”.¹³ Tänk medan ni sjunger på er plikt att som Guds mäktiga armé hjälpa till att bereda världen för Herrens andra ankomst. Det här har ålagts oss. Det här är vårt privilegium. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.