Stödja på Frälsarens sätt
Jean B. Bingham
Hjälpföreningens generalpresident
Må vi visa vår tacksamhet mot Gud genom att stödja våra eviga systrar och bröder i kärlek.
Vilken underbar välsignelse att få leva i en tid med fortsatt uppenbarelse från Gud! När vi ser fram emot och omfamnar tiden ”då allt … återupprättas”1 som har kommit och ska komma genom förutsagda händelser i vår tid, förbereds vi för Frälsarens andra ankomst.2
Och vad kan vara bättre i vår förberedelse för att möta honom än att sträva efter att bli som han genom att kärleksfullt stödja varandra! Som Jesus Kristus lärde sina följare i början av den här tidsutdelningen: ”Om du älskar mig skall du tjäna mig.”3 När vi tjänar andra visar vi vårt lärjungeskap och vår tacksamhet och kärlek till Gud och hans Son Jesus Kristus.
Ibland tror vi att vi måste göra något storslaget och heroiskt för att det ska ”räknas” när vi tjänar vår nästa. Men enkla gärningar kan ha djup inverkan på andra – och på oss själva. Vad gjorde Frälsaren? På grund av hans försonings och uppståndelses gudomliga gåvor – som vi firar den här vackra påsksöndagen – ”[har] ingen annan … haft ett så djupgående inflytande på alla som har levt och som kommer att leva på jorden”.4 Men han log också åt, pratade med, vandrade med, lyssnade på, tog sig tid till, uppmuntrade, undervisade, mättade och förlät. Han betjänade både familj och vänner, både grannar och främlingar, och han uppmanade bekanta och närstående att glädjas åt hans evangeliums rika välsignelser. Sådana ”enkla” gärningar i tjänande och kärlek är ett mönster för vår stödverksamhet i dag.
När du har förmånen att representera Frälsaren som stödperson, fråga då dig själv: ”Hur kan jag dela med mig av evangeliets ljus till den här personen eller familjen? Vad inspirerar Anden mig att göra?”
Vi kan stödja andra på många olika personliga sätt. Men vad innebär det?
Att stödja är när presidentskap för äldstekvorum och hjälpföreningar under bön rådgör om uppdrag. I stället för att bara dela ut papperslappar rådgör ledare om enskilda och familjer personligen när de delar ut uppdrag till stödbröder och stödsystrar. Det är att gå ut på promenad, samlas för en spelkväll, erbjuda sina tjänster eller kanske tjäna tillsammans. Det är att besöka någon personligen eller prata i telefon eller chatta eller sms:a. Det är att skicka ett födelsedagskort och heja på ett lag under en fotbollsmatch. Det är att dela ett skriftställe eller ett citat från ett konferenstal som kan vara meningsfullt för den personen. Det är att samtala om en evangeliefråga och vittna för att förtydliga och inge frid. Det är att bli en del av någons liv och bry sig om honom eller henne. Det är också att hålla en stödverksamhetsintervju där man samtalar om behov och styrkor på ett lyhört och lämpligt sätt. Det är att församlingsrådet organiserar sig för att ta hand om ett större behov.
Den här typen av stöd stärkte en syster som flyttade långt hemifrån när hennes man skulle studera vidare. Utan en fungerande telefon och med ett litet barn att ta hand om kände hon sig bortkommen på den nya platsen, helt vilsen och ensam. Utan att meddela sig i förväg kom en hjälpföreningssyster hem till henne med ett par skor till det lilla barnet, satte dem i bilen och visade dem vägen till mataffären. Den tacksamma systern rapporterade: ”Hon var min livlina!”
Uppriktigt stöd illustreras av en äldre syster i Afrika som fick i uppdrag att söka upp en syster som inte hade kommit till kyrkan på länge. När hon kom hem till systern upptäckte hon att kvinnan hade blivit slagen och rånad, hade ytterst lite att äta och inte ägde några kläder som hon kände var lämpliga för söndagsmöten. Kvinnan som fått i uppdrag att stödja henne gav henne ett lyssnande öra, frukt och grönsaker från sin trädgård, skrifter att läsa och vänskap. Den ”frånvarande” systern kom snart tillbaka till kyrkan och har nu ett ämbete eftersom hon vet att hon är älskad och uppskattad.
Genom att kombinera sådana insatser i Hjälpföreningen med det nyligen omstrukturerade äldstekvorumet skapas en enighet som kan ge förbluffande resultat. Stödverksamheten blir en samordnad strävan att fullfölja prästadömets plikt att ”besöka varje medlems hem” och ”alltid vaka över kyrkan och vara med och styrka dem”,5 liksom att uppnå Hjälpföreningens syfte att hjälpa varandra förbereda sig för det eviga livets välsignelser.6 Genom att arbeta tillsammans under ledning av biskopen kan presidentskapen för äldstekvorumet och Hjälpföreningen inspireras att hitta de bästa sätten att vaka över och ta hand om varje enskild person och familj.
Här är ett exempel: En mamma fick diagnosen cancer. Hon påbörjade snart en behandling och genast satte hjälpföreningssystrar igång att planera hur de bäst kunde hjälpa till med måltider, transport till läkare och annat stöd. De besökte henne regelbundet och bidrog med glatt umgänge. Samtidigt skred melkisedekska prästadömets kvorum till verket. De renoverade ett sovrum och ett badrum så att det blev lättare att ta hand om den sjuka systern. De unga männen bidrog med händer och ryggar i det omfattande arbetet. Och de unga kvinnorna engagerade sig. De såg glatt till att troget gå ut med hunden varje dag. Tiden gick och församlingen fortsatte att tjäna. De gjorde tillägg och anpassningar vid behov. Det var helt klart ett kärleksarbete där alla medlemmar gav av sig själva och på ett enat sätt visade personlig omsorg som inte bara välsignade den lidande systern utan även hennes familj.
Efter en tapper kamp förlorade systern till slut mot cancern och lades till sin sista vila. Drog församlingen en lättnadens suck och ansåg jobbet välgjort och avklarat? Nej, de unga kvinnorna fortsätter att gå ut med hunden varje dag, prästadömskvorumen fortsätter att stödja fadern och hans familj, och hjälpföreningssystrarna fortsätter att nå ut i kärlek för att fastställa styrkor och behov. Bröder och systrar, det här är att stödja – det här är att älska på Frälsarens sätt!
En annan välsignelse som de här inspirerade tillkännagivandena medför är möjligheten för unga kvinnor i åldrarna 14 till 18 att vara stödsystrar tillsammans med en hjälpföreningssyster, precis som de unga männen kan vara stödbröder tillsammans med bröder i melkisedekska prästadömet. Ungdomar kan dela med sig av sina unika gåvor och växa andligt av att tjäna tillsammans med vuxna i frälsningsarbetet. När ungdomarna får verka som stödbröder och stödsystrar får Hjälpföreningen och äldstekvorum större förmåga att ge omsorg tack vare det ökande antalet medlemmar som deltar.
När jag tänker på de enastående unga kvinnor jag har känt, så gläds jag med de hjälpföreningssystrar som får förmånen att välsignas av en ung kvinnas entusiasm, talanger och andliga lyhördhet medan de tjänar sida vid sida eller får stöd av dem. Och jag är lika glad över chansen som unga kvinnor får att bli vägledda, undervisade och stärkta av sina systrar i Hjälpföreningen. Den här möjligheten att vara med och bygga upp Guds rike blir till enorm nytta för de unga kvinnorna och förbereder dem för att uppfylla sina roller som ledare i kyrkan och samhället och som bidragande partner i sina familjer. Som syster Bonnie L. Oscarson sa i går: Unga kvinnor ”vill tjäna. De behöver få veta att de är uppskattade och behövs i frälsningsarbetet.”7
Faktum är att unga kvinnor redan stödjer andra, utan uppdrag eller applåder. En familj jag känner flyttade många mil till en plats där de inte kände någon. Första veckan kom en 14-årig flicka från deras nya församling hem till dem med en tallrik kakor och hälsade dem välkomna till området. Hennes mamma stod leende bakom henne som en villig chaufför och stöttade dotterns önskan att visa omsorg.
En annan mamma blev orolig en dag när hennes 16-åriga dotter inte var hemma vid den vanliga tiden. När dottern äntligen kom hem frågade hennes mamma ganska irriterat var hon hade varit. Sextonåringen svarade nästan förläget att hon hade gett en blomma till en änka som bodde i närheten. Hon hade märkt att den äldre systern såg ensam ut och känt sig manad att besöka henne. Med mammans fullständiga godkännande fortsatte den unga kvinnan att besöka den äldre kvinnan. De blev goda vänner och deras fina vänskap fortsatte i många år.
Var och en av de här unga kvinnorna, och många andra som dem, lägger märke till någons behov och gör något för att uppfylla det. Unga kvinnor har en naturlig önskan att visa omsorg som kan komma väl till pass när de får tjäna som stödsyster tillsammans med en vuxen syster.
Hur gamla vi än är kan vi, när vi funderar över hur vi kan stödja andra på bästa sätt, ställa oss frågan: ”Vad behöver hon [eller han]?” Med den frågan och en uppriktig önskan att tjäna leds vi av Anden att göra sådant som lyfter och stärker personen. Jag har hört oräkneliga berättelser om bröder och systrar som välsignats av en enkel välkomnande gest i kyrkan, ett omtänksamt mejl eller sms, en personlig kontakt under en svår tid, en inbjudan till en gruppaktivitet eller ett erbjudande om hjälp med en jobbig situation. Ensamstående föräldrar, nyomvända, mindre aktiva medlemmar, änkor och änklingar eller problemtyngda ungdomar kan behöva extra uppmärksamhet och prioritering från stödbröder och stödsystrar. Samordning mellan presidentskapen för äldstekvorum och Hjälpföreningen leder till att rätt uppdrag kan ges.
När allt kommer omkring utförs verkligt stöd på ett personligt plan med kärlek som motivation. Värdet och undret av uppriktigt stöd är att det verkligen förändrar människor! När våra hjärtan är öppna och villiga att älska och inkludera, uppmuntra och trösta, blir kraften i vårt stöd oemotståndlig. Med kärlek som motivation sker underverk, och vi upptäcker hur vi kan föra in våra ”frånvarande” systrar och bröder till Jesu Kristi evangeliums allomfattande famn.
Frälsaren är vårt föredöme i allting – inte bara i fråga om vad vi ska göra utan också varför vi ska göra det.8 ”Hans liv på jorden var [en] inbjudan till oss – att lyfta blicken lite högre, att glömma våra egna problem och [att] nå ut till andra.”9 När vi tackar ja till möjligheten att helhjärtat stödja våra systrar och bröder välsignas vi med större andlig förädling, större lyhördhet för Guds vilja och större förmåga att förstå hans plan för att hjälpa var och en återvända till honom. Vi kan lättare känna igen hans välsignelser och vi blir ivriga att ge dessa välsignelser till andra. Våra hjärtan sjunger i harmoni med våra röster:
Herre, lär mig älska alla
så som du mig älskat har.
När du kallar mig att tjäna,
mottag då mitt glada svar:
Herre, lär mig älska alla,
lär mig att följa dig.10
Må vi visa vår tacksamhet mot och kärlek till Gud genom att kärleksfullt stödja våra eviga systrar och bröder.11 Resultatet blir en enad känsla, som den som människorna i det forntida Amerika hade förmånen att ha 100 år efter att Frälsaren visat sig i deras land.
”Och det hände sig att det inte fanns några stridigheter i landet tack vare Guds kärlek som bodde i folkets hjärtan. …
Det fanns ingen avund, ingen missämja, … och det kunde förvisso inte finnas något lyckligare folk bland alla de folk som skapats av Guds hand.”12
Jag bär med glädje mitt personliga vittnesbörd om att de här uppenbarade förändringarna är inspirerade av Gud och att vi, när vi omfamnar dem med villiga hjärtan, blir mer redo att möta hans Son Jesus Kristus vid hans ankomst. Vi blir alltmer som ett Sions folk och får känna obeskrivlig glädje tillsammans med dem som vi har hjälpt längs lärjungeskapets stig. Att vi må göra så är min innerliga och ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.